Viktigt eller oviktigt?

Det är sällan jag ägnar hela veckan åt samma tema i alla årskurser, men både förra veckan och denna vecka har Melodifestivalen fått vara utgångspunkten.

Nu, när finalen är avgjord, har vi ägnat en stund åt att jämföra klassens resultat och skolans resultat med det faktiska resultatet. Vi har pratat lite om vad som gjorde att just låten You vann och när vi har sjungit den har vi också passat på att prata om låtuppbyggnad med vers, brygga, refräng och stick.

Fast det viktigaste vi har gjort är kanske ändå att fundera över vad som är viktigt eller oviktigt för en artist. Ålder? Utseende? Kön? Funktion? Hudfärg? Sexualitet? I värderingsövningen avslöjades många av de normer vi omger oss med och vi vände och vred på dem.

Jag skulle önska att jag hade kameror i klassrummet, som spelade in alla kloka tankar som eleverna delat med sig av. I stället får ni nöja er med ett axplock ur minnet:

Oftast röstar människor på artister som liknar dem själva.

Jag röstade på Sean Banan, för han har kommit till Sverige från ett annat land. Precis som jag.

Tjejer får oftast inte sjunga så rockiga låtar, med dans och eld och sånt. De får mer stå och sjunga lugna låtar.

Jag är brun och brunhårig och jag är svensk!

Jag vill inte se två killar kyssas… Fast vänta nu. Det är ju artistens privatliv. Det har ju inget med låten att göra. Och man får faktiskt bli kär i vem man vill.

Annons

Och vi har ett resultat

Nu är skolans Melodifestivalsvecka slut och så här blev det sammanräknade resultatet:

1. Sean Banan Copacabanana
2. David Lindgren Skyline
3. Anton Ewald Begging
4. Yohio Heartbreak Hotel
5. Robin Stjernberg You
6. Ravaillacz En riktig jävla schlager
7. Ulrik Munther Tell the world I’m here
8. Ralf Gyllenhammar Bed on fire
9. Sate of Drama Falling
10. Louise Hoffsten Only the dead fish follow the stream

För två år sedan var jag övertygad om att skolans resultat också skulle bli finalresultatet. Eric Saade vann jordskredssegrar. Även i fjol kändes det rätt säkert med Loreen. I år är jag lite tveksam. Kanske förstår jag inte Sean Banans storhet fullt ut (även om jag villigt erkänner att det är en klockren schlager i bemärkelsen att den slår an och fastnar), men jag är inte helt säker på elevernas trendbarometer. Det kräver en del för att få över tillräckligt många vuxna (aka telefonräkningsbetalare) för att rösterna ska räcka.

Ett hoppfullt melloinlägg! Äntligen!

Jämställd festival hjälper Melodifestivalen 2014!
De har varit i kontakt med Thomas Hall, evenemangsansvarig för Melodifestivalen och fått en del svar och gett en del tips.
Jag känner mig hoppfull och ser fram emot en Melodifestival nästa år som bjuder på ett större mångfald, både gällande kompositörer, låtar och artister.

 

Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Det går ju att ifrågasätta värdet i att ägna en hel vecka åt Melodifestivalen, när jag samtidigt är så tydligt kritisk till hur finalfältet och tävlingen har sett ut, men jag tänker att det har gett en chans att belysa en del av den orättvisa som ständigt pågår, som ger människor olika förutsättningar att nå sina drömmar, leva sina liv fullt ut och få vara sig själva.
I dag var det ettornas tur att titta, lyssna och rösta. Men de nöjde sig inte med att bedöma låt, framförande och show, utan de lade även till sina moraliska utlåtanden, som visserligen var något annorlunda än mina påpekande, men ack så viktiga ändå.

Ravaillacz fick poängavdrag av en elev, för att Claes Malmberg säger ”Tonartshöjning, för helvete”. En annan elev kallade Sean Banan för ”svärgubbe” och där försvann några poäng. Anton Ewalds skrevgrepp blev också starkt ifrågasatt. ”Han tar sig på pillesnoppen” och det vet ju varenda människa att det är ingen syssla som passar i offentligeheten. 

Säga vad en vill, men Melodifestivalen berör.

 

 

Slump, tillfällighet och okunskap. Mello igen.

Här gissar både Sean Banan och Louise Hoffsten att det är slumpen och demokratin som vaskat fram finalfältet – 9 män, 1 kvinna.
Alla har samma chans och Loreen-effekten används också.

Det har absolut inget samband med att gruppen som valt ut bidragen (mig veterligen inte demokratiskt vald) valt 87% manliga låtskrivare. Och att stora shownummer drar mycket röster är ju sin sak, men är det bara bidrag av män som passat att illustrera med pyroteknik, stora dansensembler och glitterregn? Och varför är det i så fall så att det endast är män som blivit utvalda att framföra den typen av nummer? Och så var det ju det här med Eric Saade-effekten, den som till skillnad från Loreen-effekten skapar miljontals kloner (ursäkta upprepning).
Jag tänker att det nästan är lite elakt att skylla slumpen och demokratin för det här.

Mellouppdatering, rättvisa och dålig fantasi.

Nu har snart alla klasser röstat fram sina melodifestivalsfavoriter. Av 16 klasser har 9 röstat fram Copacabanana med Sean Banan.
Nästa vecka ska vi sjunga vinnarlåten och jämföra klassresultatet med finalresultatet.
Men inte bara. Vi ska vi snacka lite om det här med vad som gör en bra melodifestivalsvinnare.
Eleverna ska få ta ställning till var på skalan viktigt/oviktigt följande egenskaper hos en melodifestivalsvinnare hamnar:

• Utseende/stil
• Ålder
• Kön
• Hudfärg
• Språk
• Funktion
• Sexualitet

Och självklart ska vi prata om vem som valts ut som låtskrivare. Till min hjälp ska jag ta ett klipp från Lilla Aktuellt, som jag råkade trilla över i mitt Twitterflöde. De tar upp jämställdhet med hjälp av Rättviseförmedlingen och där ges bästa förklaringen. Det handlar så klart om dålig fantasi! Det är därför det väljs ut killar att göra ”killsaker” och tjejer att göra ”tjejsaker”. Och det verkar som att någon tror att det är en ”killsak” att skriva låtar…

Har dessutom grunnat lite på den här teorin, att kvinnorna drabbats av en Loreen-effekt. Eftersom Loreen var så bra, så har det varit svårare för tjejer att sticka ut och ta sig vidare. Lustigt nog verkar Eric Saade-effekten fungera tvärtom. De unga, dansanta, coola och snygga grabbarna, som sjunger upptempo-pop till trummaskin och ljuseffekter är så många att det är svårt att skilja dem åt.

 

Melodifestivalen, en studie i normer

Nu är jag inne på tredje dagen i melodifestivalsveckan.
Nio klasser har hittills tittat, lyssnat och röstat på de olika bidragen och jag börjar urskilja ett mönster.

De unga grabbarna som dansar och sjunger (David Lindgren, Anton Ewald, Robin Stjernberg) har en självklar plats. De är favoriter hos både killar och tjejer. De anses coola och riktigt bra. Eleverna tar deras bidrag på allvar och är imponerade av vad de gör. Framför allt av dansnumren.

Ulrik Munthers bidrag förlorar på att det inte är någon cool dans, men står sig bra i konkurrensen ändå. Bildspelet bakom honom gillas skarpt.

Ralf Gyllenhammar lockar fram en del skämskuddar. Det är som om eleverna tycker att uttrycket i början av låten blir för mycket. Däremot är eldshowen fräck.

De äldre herrarna i Ravaillacz lockar fram skratt. Här är eleverna överens om att det är skämt och skoj och refrängens svordom plockar billiga poäng. (Fast inte hos alla, det finns en del elever som tycker att det är väldigt fel att vuxna svär i melodifestivalen.)

Sean Banan är en favorit. Ordagrant kan flera elever sjunga med. De skrattar på alla givna ställen och hänförs av showen. Tänjandet av gränser, för vad som är ok att säga och göra, gör stämningen euforisk.

Yohio lockar fram blandade känslor. En del tycker att han är fantastisk. Flera av flickorna gillar både scenkläderna och showen. En del elever ryggar. De kan knappt titta på bidraget. Yohios könsöverskridande uttryck provocerar och förvirrar. Låten försvinner helt bakom artisten.

Louise Hoffsten kämpar i uppförsbacke. I dag utlöstes en skrattsalva när hon tog de första tonerna, så omotiverat i mina ögon att jag var tvungen att pausa och fråga vad som hände. ”Hon sjunger om döda fiskar!” ”Hon har en sjukdom!”
Där och då bröt jag min ambition att hålla mig utanför deras bedömningar och tog en stund för att förklara textens innebörd, om vikten av att vara en av dem som inte följer strömmen. Jag frågade dem också ifall de anser att min astma påverkar mig som musiklärare, om det ens är intressant. Det gjorde inte att de plötsligt gav Louise Hoffsten en massa poäng, men förhoppningsvis fick de en annan ingång till både henne som artist och till låten.

När jag tittar på resultaten av elevernas omröstningar och på reaktionerna i musiksalen kan jag inte annat än att koppla dem till de strukturer vi omger oss med i samhället.
Män är norm. Både flickor och pojkar identifierar sig utan problem med killarna i finalen. Vuxna män som skämtar och tramsar är roliga. Jag letar i minnet efter en kvinnlig motsvarighet till Sean Banan, men får bara upp namn som Doktor Bombay och Markoolio och undrar hur hon skulle ha tagits emot.
Könsöverskridande uttryck har vi svårt att hantera. Är det en tjej? Eller är det en kille? Dikotomin blir tydlig. De som aktivt tar ställning för och tycker att det är modigt och helt ok ställs mot dem som aktivt tar avstånd. Det finns ingen neutralitet överhuvudtaget. Ingen som rycker på axlarna och bara låter det passera. Tydligare kan en normbrott inte bli.

Resultatuppdatering:
Fyra klasser har röstat fram Begging med Anton Ewald, fyra klasser har röstat fram Copacabanana med Sean Banan och en klass har röstat fram Heartbreak Hotel med Yohio.

 

Snabb mellouppdatering

Än så länge har 6 klasser fått lyssna och rösta på årets finalister i Melodifestivalen. Fyra av dessa (en 3:a, en 4:a, en 5:a och en 4-6:a) har röstat fram Sean Banans Copacabanana som vinnare. I de två andra klasserna (en 2:a och en 3:a) har i stället Anton Ewalds Begging och Yohios Heartbreak hotel fått flest röster.

Louise Hoffsten, finalens enda artist som är kvinna, är ingen favorit. Hon får väldigt få röster av pojkarna, däremot en del av flickorna. Killar röstar på killar. Tjejer röstar på killar och tjejer. Det blir tydligt även här. Vad sjutton ska till för att det beteendet (som är en konsekvens av att mannen är norm i vårt samhälle) ska förändras? Eleverna sätter själva ord på det, fast utan att riktigt greppa innebörden. ”Kolla, det är bara tjejer som röstar på henne.”

Fortsättning följer…

Varför måste barnen skriva sina egna låtar, när de vuxna får hjälp? Borde det inte vara tvärtom?

Rubriken är ett citat av en elev i femman och kommentaren kom i ett samtal om årets melodifestival.

Denna vecka ägnas åt melodifestivalen. Alla klasser får se och lyssna på alla bidrag till lördagens final. De yngre eleverna får lyssna, dansa och rösta med handuppräckning (ingen hand, en hand eller två händer – för att göra det lite svårare att taktikrösta). De äldre delas in i jurygrupper och så får de bedöma bidragen i tre kategorier: låt, framförande (sång, uttryck, publikkontakt) och show (dans, kostym, scenografi, effekter…).
Därefter lägger vi samman alla poäng och ser vilka som blir klassens etta, tvåa och trea.
I slutet av veckan räknar jag också samman ett skolresultat. I nästa vecka jämför vi klassens och skolans resultat med finalresultatet.

I samband med detta brukar jag passa på att ta upp genrer, schlagerhistoria och om det är möjligt att tävla i musik. I år kommer det att bli annorlunda. I år måste jag ta upp den fullständiga manliga dominansen och vad som är orsaken till att finalfältet ser ut som det gör. Det går inte att låta eleverna rösta om nio bidrag framförda av män och ett av en kvinna utan att också prata om det.

På golvet i musiksalen sitter flickor och pojkar med olika drömmar. Någon vill bli brandman, någon lärare, någon läkare och någon veterinär. Några vill bli artister. De drömmer om scener och rampljus, att få vara den som greppar mikrofonen och dansar rumpan av publiken. När jag visar bidragen till lördagens melodifestivalsfinal är jag med och påverkar dessa drömmar. Det finns fem unga män att spegla sig i, som alla sjunger och dansar. Det finns ett rockband med män som spelar olika instrument. Det finns en yngre man som bjuder på ett tokroligt shownummer med svordomar och fyra äldre herrar som svär och raljerar i kostym. Det finns en medelålders man som spelar på ett brinnade piano. Det finns en ung man som bryter utseendenormen för unga män. Det finns en kvinna, medelålders och rockig, som backas upp av tre gitarrister, två kvinnor och en man.

Vad säger det startfältet om möjligheten att nå sina drömmar? Vilka elever ges möjlighet att spegla sig själva i finalisterna? Var finns tokroliga kvinnor? Var finns bruna sångare och dansare? Var finns mångfalden?

Det här är inte enbart resultatet av vilka bidrag som röstats fram under fem veckor. Det är ett resultat av vilka låtskrivare (87% män) som har fått chansen och vilka bidrag som har valts ut till vilken artist (27 män av 48 tävlande). En spegelbild av vad melodifestivalsledningen anser är bra musik, bra artister och bra bidrag. Det här måste breddas. Det måste in nya, fräscha ögon som väljer vad som får ta plats på scen.

Man skulle kunna göra jämna startfält, men blir det inte lika rolig tv då.

Så säger Christer Björkman i Metro, där det även lyfts fram att de år det har varit fler kvinnor än män i startfältet har det också varit fler kvinnor än män i finalen. Startfältet påverkar alltså.

Är det här verkligen så viktigt? Kan melodifestivalens finalbidrag verkligen vara något att problematisera? Ja, jag tycker det. Och rekommenderar en läsning av melodifestivalsinlägget på Jämställd festival. Även musik är politik.

Varför måste barnen skriva sina egna låtar, när de vuxna får hjälp? Borde det inte vara tvärtom? frågade en elev. Det är en viktig fråga och ett spännande diskussionsunderlag. Men jag tror att de vuxna behöver ännu mer hjälp. Hjälp med mångfald och lite hälsosamt ifrågasättande av trånga normer.

Rytm

I dag delade jag in treorna i små grupper, om tre-fyra elever. Varje grupp fick en hög med notvärden och ett gäng pluttar.

Uppgiften var att skapa egna rytmer. De hade fyra takter i fyra fjärdedels takt till sitt förfogande. Pluttarna fick de som hjälp för att hålla ordning på takter och pulslag.

Det pusslades, räknades och förhandlades. Några få frågor ställdes, men de flesta var helt självgående.

Snart låg det färdiga rytmer på golvet och varje grupp fick presentera sin skapelse genom att klappa den. De andra stod bakom och bredvid, lyssnade och tittade och fick sedan vara med och testa.

Schlageruppdatering:
Vi pratade även om lördagens deltävling i melodifestivalen och jag bad eleverna att förklara för mig vad som är så bra med Sean Banan. Sean Banan är rolig, en duktig dansare och gör bra shower och låtar. Han vet vad barn vill ha. Han kanske inte är världens bästa sångare, men han är en väldigt bra artist.
I utbyte förklarade jag vad som är så bra med Louise Hoffsten. Vi kan väl säga att jag anar en generationsklyfta i finalistfrågan.

Schlagertider

Det är en himla tur att Sverige har en extra årstid, för annars hade vintern varit alldeles för odräglig. Vårvinter, tänker du? Nej, nej. Schlager, tänker jag. Vinter, schlager, vår, sommar, höst. Och nu är det schlager. Oavsett om du gillar den eller inte, så finns den där och påverkar. Precis som övriga årstider påverkar den garderoben (paljetter, glitter, neonfärger), humöret (vissa älskar, andra hatar, en del får allergi, precis som vid vilken annan årstid som helst) och umgängessättet (mellokvällar med chips och ostbågar ersätter glöggmyset i väntan på vårljumma picknickar).

Att dela schlagertiden med elever i åk 1-6 är en ynnest! Trendkänsligheten blir inte större än hos en åttaåring, tror jag. Människor i denna ålder vet verkligen att sätta fingret på schlagerns ursprungliga betydelse ”något som slår an”. För tredje året i rad tänker jag genomföra omröstningar med alla klasser veckan inför den stora finalen. Vi lyssnar, dansar, sjunger med och röstar. Sedan redovisas klassernas olika resultat (samt personalens, så klart) och jämförs med finalresultatet. Veckan efter följer vi upp med att sjunga vinnarlåten och några av favoriterna.

Ett gjutet sätt att öva förmågan att samtala om och analysera musik, uttrycka sina åsikter på ett bra sätt och få en utgångspunkt för samtal om vilka normer som finns för unga, gamla, killar, tjejer…
I fjol avslöjade till exempel en elev i tvåan hela konspirationen bakom varför Thorsten Flinck gick vidare till final och inte Sean Banan. Med gråten och frustrationen i rösten förklarade han att det var de vuxna som tyckte att Sean Banan var löjlig och därför röstade på Flinck i stället.
Dessutom kommer vi in på en massa bra sidospår. Som när svt i torsdags tog bort alla klipp från förra veckans delfinal, både från svtplay och Youtube, och vi fick prata upphovsrätt.

Själv firar jag schlager med att i morgon sjunga just schlager i kören Blutenote Voices. Glitter, glamour och kärlek, tonartshöjningar och synkroniserad kördans. Carola, Charlotte Perelli och Loreen, till och med Nick Borgen, men dock ingen Sean Banan. Där går ändå gränsen. Jag står fast vid mitt ord från i fjol:
”Varje gång Sean Banan får en röst, dör en musiklärare.”
(Vilket jag genast får äta upp, eftersom bananen gick direkt vidare till final och jag därmed är tvungen att spela låten i mitt klassrum.)