När det börjar landa

I början av terminen tittade vi på skolans betygstatistik för åk 6 och jämförde mellan olika ämnen. Musikämnet stack ut, som ett ämne färre elever nådde höga betyg. Fördelningen mellan F, E och D var relativt jämn med den i andra ämnen, men A och B var färre. Jag ursäktade mig lite och förklarade att eftersom ämnet har haft det tufft på lärarfronten, med många byten på kort tid, lärare som inte haft rätt utbildning och/eller inte riktigt fungerat, så var det svårt för mig att hinna undervisa sexorna i allt de behövde kunna för att uppfylla de högre kunskapskraven på bara en termin. Mina kollegor påminde mig dessutom om att eleverna faktiskt bara har musik 40 minuter i veckan och det också får tas med i beräkningen. Och det är klart. För visst är det så att kursplanen bör vara skriven för att kunna uppnås inom timplanen, men samtidigt så är det svårt att få till tillräckligt med repetition samt kontinuitet i lärandet, när eleverna bara får chansen en kort lektion i veckan. Det var en skön påminnelse. Och jag försöker påminna mig själv om samma sak.

I oktober introducerade jag femmorna för Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, nedskriven i en form av grafisk notation i tabellsystem, färgkodad för att kunna spelas på boomwhackers. Vi har spelat den vid olika tillfällen, eleverna har testat olika stämmor och jag har även lagt till melodin, som ska spelas på tonboxar. Lite frustrerat har jag konstaterat att de inte riktigt har knäckt koden för att läsa hur de ska spela, trots genomgångar, trots att jag har lett dem, trots att jag har tyckt att den har varit både tydlig och hyfsat lätt.

Nu närmar vi oss lucia lite för snabbt för att det ska vara roligt. Tanken är ju att Militärmarsch nr 1 ska framföras i tåget. I veckan bestämde vi vem som skulle spela vad. Eleverna fick önska instrument (boomwhackers eller tonboxar) och vi fördelade uppgifterna. Tonboxspelarna fick sitta för sig, med ”notbilden” i sina iPads och boomwhackeerspelarna för sig på samma sätt. Jag rörde mig mellan grupperna. Och nu. Nu börjar det falla på plats. Nu när de fick se samma notation för kanske tionde gången i rad. Nu när de fick arbeta ömsom med mig och ömsom själva i grupp. Nu när de äntligen förstod att bilden är ett stöd, men att de behöver flytta in musiken i sig själva för att kunna spela tajt och tillsammans. Att de behöver förstå hur de relaterar till varandra. Hurra!!! Tänk, det enda som behövdes var tid.

IMG_0651-0.PNG

IMG_0645-0.JPG

IMG_0646-0.JPG

Annons

Julorkester

I dag har jag gjort något som jag nog egentligen inte trodde var helt möjligt. Eller det trodde jag kanske, fast jag förstod inte riktigt hur det skulle göras. Det är inte första gången. Mina lärarår (och innan dess ledarår i en ungdomsgrupp) har innehållit många sådana dagar. En idé, ett mål och kör! Musikaler, konserter, körprojekt, julspel, temadagar, läger och mycket annat har kommit till på det viset.
Inte så att det har gjorts utan planering, planeringen har snarare varit både detaljerad och välbearbetad, utan mer att själva uppgiften har känts lite för stor, både för mig och för eleverna. Känslan av ”Hur sjutton ska det här gå ihop?”. Gemensamt har varit att både jag och eleverna har kommit ut på andra sidan – stolta, stärkta och glada.

I dag gick terminens sista elevens val-dag av stapeln. Om en vecka har skolan traditionsenlig julmarknad och eftersom det brukar vara några elever som spelar och sjunger då, så bjöd jag in till julorkester. Jag lyckades få loss en kollega, som inte bara är klasslärare utan även basist, och började skissa på ett upplägg. Vi sa att vi kunde ta emot max 20 elever, eftersom vi inte bara skulle sjunga utan även spela. 30 elever ur åk 4 och 5 anmälde sig. De flesta utan några direkta förkunskaper. Och jag kan inte säga nej. Så jag dealade lite med klasslärarna, bad om att de olika årskurserna skulle få vara vardera en timme i en annan grupp och skapade på så sätt möjlighet att få instrumenten, musiksalen och lärarhjälpen att räcka lite bättre. (Tack, alla vänliga, flexibla, fantastiska kollegor!)

Vi inledde dagen tillsammans med genomgång och körsång och sedan fick fyrorna gå i väg, medan vi delade in femmorna i tre ensembler. Varje ensemble tilldelades en låt och medan två ensembler övade ackord vid piano och gitarr på egen hand (sittandes på golvet), så övade jag och kollegan med den tredje ensemblen på trummor, bas, gitarr och piano i ensemblehörnan. Efter en stund roterade vi och nästa ensemble fick komma till oss. För att eleverna skulle kunna öva på egen hand, så hade jag förberett ett virtuellt klassrum med namnet ”Julorkestern” i appen Showbie, där jag hade lagt in jullåtar med både text och ackordsanalys. Vid varje instrument fanns även små lådor med laminerade grepptabeller för gitarr respektive piano, så att de kunde leta upp ackorden på egen hand. Fyrorna har spelat lite piano (fast en två-fem-ett-progression inlärd rent visuellt, som vi har improviserat över) och trummor i höst, medan femmorna främst har sjungit och spelat boomwhackers samt tonboxar inför lucia, så ackordskunskaperna var inte så där högaktuella i minnet. Inte heller har jag introducerat låtar skrivna i tabell och lagda i Showbie tidigare för dessa årskurser, för så har jag bara arbetat med sexorna hittills i höst. Men imponerande nog så arbetades det huvudsakligen väldigt koncentrerat, trots ljudvolymen och sammelsuriet av ackorden till tre låtar, spelade både i grupp och individuellt.
Efter en timme bytte fyrorna av femmorna och vi startade om processen, fast denna gång med bara en ensemble, eftersom de var färre.
Efter lunch samlades vi alla igen och spelade igenom programmet. Ett program på åtta (!) låtar, där tre låtar är rena körlåtar, ackompanjerade av lärarbandet (och en elev på trummor på en låt) och fem låtar ackompanjerade av fyra elevensembler.

Ensemblerna är kreativt sammansatta. Vid pianot sitter två elever och delar på ackorden för att hinna med (byten är svårt att öva in på så kort tid), på gitarr spelar några elever ett ackord, några två eller fler, vid basen sitter en elev och spelar med mer eller mindre hjälp av basistkollegan (ibland kan ovana fingrar behöva lite paus, så då får kollegan trycka ner tonerna en stund) och vid trumsetet sitter ibland en elev och spelar hela kompet själv och ibland två elever och hjälps åt (bas och virvel spelas av en och hihat av en). Vi har strukit ackord när vi har behövt förenkla och jag hoppar in och spelar ackord som ingen har hunnit lära sig (fast det är bara på en låt). Elever som inte spelar, leder sången (med tecken till ett par av sångerna) och jag ömsom sjunger, ömsom hojtar ut ackord samtidigt som jag stampar ettor i golvet, klappar treor på benet och knäpper övriga slag i takten.

I morgon genrepar vi genom att leda Hela skolan sjunger. Jag är toktrött, i både huvud, öron, röst och kropp, men sjukt imponerad över hur allt ändå roddes i land. Av hur 30 st 10-11-åringar satte ihop ett åttalåtarsprogram i fyra ensembler att spela och sjunga inför publik på bara en knapp skoldag.

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

IMG_0574.PNG

Flipp!

Plötsligt händer det!
Efter 2-3 år av funderande och klurande och fastkörande, så fick jag plötsligt till det! I går lade jag upp två (2!) flippar på skolan musikblogg!

Jag har, sedan jag började läsa om det och hörde Daniel Barker berätta om sitt arbete, gått och grunnat på hur jag ska få till flippar i musik. För jag gillar tanken så mycket! Tanken på att eleverna kan lyssna och se om en instruktion eller genomgång så många gånger som de behöver, att de kan gå tillbaka senare, komma i kapp, få hjälp att arbeta självständigt… Och jag har sett framför mig hur jag skulle kunna göra små filmer om notering, musikbegrepp, instrumentspel, kompfigurer osv. Men jag har inte kommit loss. Jag har kört fast i hur:et. Jag har testat stopmotion, vilket var kul och hade potential, men som blev lite roddigt pga redigeringsbehov och för mycket perfektionism. Jag har velat filma, men har fortfarande inte hittat eller uppfunnit något fungerande stativ till mobilen/paddan så att jag kan filma från rätt håll när jag visar instrumentspel. Jag har testat Bookcreator, men kört fast i hur jag ska dela det med alla elever. Jag har blivit tipsad om Educreations, men inte fått tummarna loss.

Men tack vare #PaddagogikLund så lossnade det. Inspirationen kom tillbaka och eftersom jag fick en bra genomgång av Educreations, så hade jag en startpunkt. Detta, i kombination med stressen över att sexorna, som jag tog över i januari, har så lite tid för att lära sig alldeles för mycket, gjorde att jag i går till slut bara satte mig och drog ihop två filmer. En om hur eleverna kan använda GarageBand för att öva piano hemma, orientera sig bland tangenterna, räkna ut ackord och öva på komp (även om tangentavstånden så klart inte stämmer) och en om hur de kan använda samma app för att lära sig att hitta toner på elbas.

Educreations räcker inte riktigt till för vad jag skulle vilja göra. Jag vill fortfarande hitta ett bra sätt att filma mina händer, från rätt håll, för att kunna visa komp och spelteknik och det har jag inte löst. Men det här är en start och jag känner mig nöjd. Om än inte riktigt tillräckligt modig för att lägga filmerna här. Än.

Boomwhackers

20140415-131110.jpgFör några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

20140415-145156.jpg

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Förmågorna från början!

Fördelen med att byta arbetsplats lite titt som tätt (kanske den enda fördelen, faktiskt) är att det går att finputsa sina introduktionslektioner och få till en allt bättre och tydligare presentation av ämnet för varje gång.

Första lektionen har helt enkelt handlat om presentation. Av mig, av eleverna och av musikämnet. Efter namnsånger och namnlekar har klasserna (alla klasser från ettan till sexan) fått fundera över vad de ska lära sig på musiken. De har fått fundera först själva och sedan i par. Tillsammans i paren har de sedan fått i uppgift att komma överens om tre saker. I tur och ordning har varje par fått säga en sak och alla ord har jag skrivit upp på tavlan. Helt utan inbördes ordning, helt utan värdering.

Därefter har jag presenterat förmågorna. En i taget. Tillsammans har vi sedan samtalat om och diskuterat vilka ord på tavlan som hör ihop med vilken förmåga. Orden har jag ringat in med samma färg, som jag använder till de olika förmågorna. Många ord får två eller tre ringar. Ibland är ringen hel, ibland är den streckad. Det går ju att sjunga och spela utan att kunna noter, men att kunna noter kan hjälpa till. Med hjälp av orden som dyker upp, så får jag även en bra bild av vad eleverna har mött i musikämnet tidigare. Ibland har det stått ”sitta stilla”, ”inte springa”, ”inte röra och förstöra” på tavlan. Ord som blir utan ringar. Det går inte att träna sina förmågor i musik om alla måste sitta stilla, aldrig springa och ingen får röra. Däremot har vi pratat om när det är bra att sitta stilla och när det passar att röra instrument och material.

Ett för mig och sammanhanget nytt ord dök upp på tavlan i förra veckan. Det var ordet detektiv. Jag skrev upp ordet och tänkte genast att det var ett väldigt bra ord. När vi kom till förmågan att skapa musik var det en elev som föreslog att detektiv skulle ringas in med grönt. Jag bad eleven motivera och hen förklarade att den som ska skapa egen musik kan behöva hitta inspiration från annan musik och därför vara detektiv och leta upp musik att inspireras av. Detektiv behöver en även vara när det handlar om att analysera musik, så ordet fick även en röd ring. Kanske borde jag helt enkelt skapa musikdetektivbyrå i musiksalen och utbilda alla elever i att vara musikdetektiver? Det är en lockande tanke, som nog kommer att följa med och pocka på uppmärksamhet.

20140115-102548.jpg

Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

En ny förälskelse och lite inspiration på vägen

20130917-132104.jpg

Jag har blivit lite förälskad. I min musiksal finns det en uppsjö av tonboxar. Mest olika varianter av sopranboxar. Och det är verkligen ett fantastiskt instrument och redskap. De olika långa stavarna synliggör tonhöjd och tonernas ordning, de går att ta med sig i rummet, dela upp, sätta ihop, är lättspelat…
Det bästa av allt är att det även finns några bastoner. Med varm, rund klang. Det är dessa som är föremålet för min förälskelse och inspiration. Tidigare har jag bara haft musiksalar med sopranboxar. De är dyra att köpa in och jag har prioriterat att få många små, i stället för stora och få. Men nu njuter jag!

I dag har tvåorna fått jobba med puls, dubbelt och hälften, som ett enkelt sätt att introducera notvärden. Sjungandes Hönsafötter gick vi in i ett långt led med mig först. En omgång gick vi pulsen (fjärdedelar), en omgång gick vi dubbelt (åttondelar) och en omgång hälften (halvnoter), samtidigt som vi sjöng. Vi klappade och stampade och växlade fram och tillbaka mellan de olika varianterna. Vi pratade om skillnaden dem emellan och om melodins rytm. Jag delade in eleverna i tre grupper och de fick varsin del av klassrummet. I den ena delen klappades puls, i den andra dubbelt och i den tredje hälften. Var för sig och tillsammans. Samtidigt som vi sjöng. Och sedan bytte grupperna plats, så att alla fick göra allt.

Mot slutet av lektionen plockade jag fram två av basboxarna, ett d och ett a och eleverna fick klura ut vad instrumentet heter. (Saxofon? Xylofon? Eller?) Vi pratade om skillnaden i längd och eleverna fick komma med förslag på hur det påverkade tonerna. Sen jämförde vi förslagen med tonerna för att ta reda på vilket som stämde. (Att den stora var starkare stämde inte, men att den hade en mörkare ton, det stämde.) Jag spelade, eleverna fick sjunga till och därefter klurade vi ut om jag spelade puls, dubbelt eller hälften (hälften var svaret) och hur många gånger på varje ton och i vilken ordning (d d a d).

Vips hade vi en stämma på plats! En grupp fick ta hand om stämman (sjunga den och turas om att spela den) och två grupper fick ta hand om melodin. Sedan bytte vi. Och det funkade otroligt bra att få dessa åttaåringar att sjunga tvåstämmigt på studs.

Innan eleverna lämnade musiksalen fick de fundera på vilka förmågor vi arbetat med. Sjunga, spela, uttrycka (visa vad du hör), samtala och analysera (vi undersökte tonboxarna och lyssnade ut melodins rytm med hjälp av våra olika klappvarianter). ”Vi har ju jobbat med allt!” utbrast en elev. Ja, allt utom att möjligtvis skapa själva.

Inspirationen fick jag inte bara från de fantastiska basboxarna, utan även av rytmiklärarkollegan Ulrika Bohlin på Malmö högskola, som hade märkta tonboxar på sitt kontor i förra veckan, för att just använda som väg in i stämsång. Och jag gjorde det enda vettiga, jag snodde idén. 🙂

I nästa vecka är tanken att vi ska lägga till både sopranboxar (att spela puls och tersstämma) och trumma (att spela dubbelt). Och målet är att kunna göra det hela i kanon. Det bekymrar mig inte så mycket. Däremot är jag lite mer oroad inför hur jag upprepar min succéplanering på den andra skolan, där det inte finns några basboxar. Ska jag cykla med dem, eller nöja mig med sopranvarianten? Logistiken lägger lite sordin på det hela.

Ta sången på allvar, för bövelen!

I går såg jag på nyheterna hur gymnasieelever börjar protestera mot att de estetiska ämnen inte längre är obligatoriska, att möjligheten till tillval därmed blir otroligt begränsad och hur svårt det är att våga välja ett estetiskt ämne när det inte ger meritpoäng, så som till exempel språktillval.

Jag tänker på de blivande förskolelärare jag mötte i våras på Malmö högskola, som får totalt tre workshopstillfällen i Rytmik, där både teori, metod, sång, röst och eget erfarande ska hinnas med. Delkursen är inte ens obligatorisk för dessa blivande lärare, som tryggt ska kunna gå ut i förskolorna och stimulera barnens tidiga musikutveckling.

Jag tänker på alla vuxna runt omkring mig som tystnat av förflugna kommentarer och osäkerhet, i stället för att få hjälp att hitta sina röster, koppla samman lyssnande och sjungande och få nycklar till sitt eget instrument.

Jag tänker på musikhögskolorna, som inte längre får utbilda musiklärare för grundskolans lägre åldrar, utan som tvingats fokusera enbart på högstadium och gymnasium pga regeringens reformer. På rytmikutbildningen som lagts ner på KMH. På all specialkompetens som plötsligt ses som överflödig.

Okunskapen hos beslutsfattarna är skrämmande. Det är inte mindre musik våra elever behöver. Det är mer. Och om du inte känner dig övertygad, eller om du vill ha fler argument, läs SvD:s artikel om hur skolan lämnar walk over till musikindustrin:

Så låt mig påstå: Kunskapen finns, men de som fattar besluten om skolan stödjer sig på… tja, ingenting.

Och när jag ändå är igång: Om nedrustningen av sång och musik i skolor, förskolor och olika lärarutbildningar fortsätter, så kommer det att gå käpprätt åt skogen för svensk skola. Barnen kanske inte ens kommer att kunna sjunga ”Idas sommarvisa”, än mindre få något Nobelpris.