Vikten av representation

Jag hamnade i ett samtal om representation. Det gällde hur många män respektive kvinnor som hade lyfts fram i ett återkommande undervisningsmoment. Samtalet fick mig att fundera vidare, inte minst för att gamla sanningar lätt cementeras, och fundera över hur vikten av det här med representation kan bemötas. Hur viktigt är det egentligen?

Förebilder – identitet – möjligheter

För ett tag sedan blossade det upp en debatt kring hudfärgade plåster. En tramsdebatt, hävdade många. Jag såg det som ett konkret exempel för att förklara hur det här med innanför- och utanförskap funkar. När hudfärgade plåster finns i en sorts hudfärg, så talar det indirekt om att alla som har en annan hudfärg avviker från normen. Det betyder inte att den som har en annan färg på sin hud blir kränkt eller ens medvetet tänker på det, men signalen som sänds är att hudfärg ser ut på ett sätt och om den ser ut på ett annat sätt så är det annorlunda. Jag tänker att det gör någonting med en. Jag tänker att det påverkar mig om jag ses som en del av normen eller som en del av det avvikande. Det här är alltså min utgångspunkt. Då tänker jag följaktligen att det också påverkar våra elever vilka människor jag lyfter fram i min undervisning – om jag lyfter fram fler män än kvinnor, fler beiga än bruna, fler hetero än homo, fler cispersoner än könsöveskridande personer osv. De människor som jag tar upp i undervisningen måste inte alltid nödvändigtvis vara potentiella förebilder, men rätt ofta är de nog det ändå. De blir representanter för sitt kön, sin etnicitet, sin religion, sitt uttryck, oavsett om det var min tanke eller ej och elever kommer att antingen identifiera sig med dem eller inte, beroende på möjligheten att spegla sig själv i dessa personer. Genom att medvetet använda mig av olika sorters kompositörer, artister, musiker mm så ger jag eleverna fler möjligheter att känna igen sig själva och öppnar fler tänkbara vägar in i framtiden. Representation har att göra med vad jag tror mig vara kapabel till att uppnå. Om jag aldrig har sett någon som jag själv utföra ett visst jobb, spela ett visst instrument eller agera i en viss situation, så är risken stor att jag inte ens tänker tanken att jag själv skulle kunna göra det.

Urval och homosocialitet

Men, invänder kanske Vän av Ordning, rent historiskt har fler män haft framträdande poster och därmed också påverkat världen mer. Så går det så klart att se det. Men det gäller att vara medveten om att vår historia inte är formad av sig själv. Vad som är viktigt och ihågkommet är ett urval av allt som har skett och det urvalet är litet. Urvalet är också bestämt av någon eller några. Dessa personer var barn av sin tid och tyckte också om att känna igen sig i det som berättades. Därför är urvalet färgat av dem som hade makt att välja. Jämför till exempel med krigshistoria. Ett krigs historia skrivs av den som vinner kriget. Perspektivet är den vinnandes blick och berättelsen är inte objektiv. Den som stred på andra sidan gjorde också oftast det med övertygelsen om att tillhöra den goda sidan, men det hörs sällan i historieböckerna. Det är helt enkelt lättast att välja någon som liknar mig själv, som bekräftar min världsbild och passar in min mall. Det här är en av anledningarna till att det finns fler Johan på vd-posterna i svenska bolagsstyrelser än kvinnor. Det här brukar kallas homosocialitet på sociologispråk och betyder helt enkelt att vi helst väljer någon som liknar oss själva när det gäller att samverkan. Slutsatsen blir att även historien är homosocial – de människor som lyfts fram som avgörande, är ofta människor som den som skrev historien kunde känna igen sig själv i. Om vi vrider blicken så kommer vi att upptäcka flera kvinnor som också har påverkat världen på olika sätt.

Nu eller sen?

Vems är ansvaret för att representationen blir så mångsidig som möjligt i skolan? Handlar det om en fördjupad kunskap, som kommer efterhand, eller är det viktigt från start?
Jag menar bestämt att det är viktigt från start. Vi formas hela livet. Påverkan börjar inte först när vi är 5 år eller 10 år eller 25 år. Snarare är det så att vi är mer formbara ju yngre vi är, så därför behöver vi tidigt få känslan av att allt är möjligt. Vi måste redan från början få möta olika bilder och olika perspektiv och sedan få fortsätta att möta detta genom hela skolsystemet och vidare i livet.

Och därmed var dagens brandtal slut.

När det osynliga blir synligt

Jag hade tid att sitta ner och samtala en stund med en kollega. Hon tog upp luciatåget och påpekade att med tanke på luciatågets utformning och innehåll måste eleverna ha fått träna nästan alla förmågor i musiken. Faktiskt alla, bekräftade jag. Eleverna har fått musicera, både med röst och instrument, i olika genrer och former, de har fått skapa, uttrycka och kommunicera, de har fått samtala om och analysera musikens kopplingar till tradition, kultur och samhälle. Jag berättade att det just är detta arbetssätt som gör att jag inte tyngs av luciauppdraget. Det är inget utanför undervisningen, det är undervisningen. Även om det sedan så klart kostar tid, energi och engagemang för att få ihop det. Vi pratade vidare om vikten av att göra saker ”på riktigt”, hur betydelsefullt det var att skolan bjöd in den närliggande dagcentralen, att samverka med samhället runt omkring och möta människor som kanske våra elever inte hade mött annars.
Vi kom in på arbetet med normkritik, genus och värdegrund, hur det är en del av min planering av luciatemat och hur det syntes i luciatåget genom elevernas val. Jag berättade hur svårt det har varit att som ny försöka förklara det här med bara ord. Förklara varför det är viktigt att undervisningen styr innehållet i avslutningar, lucia, hela skola sjunger och andra evenemang och inte tvärtom. Men också hur roligt det är när arbetssättet lyser igenom och när kollegor upptäcker varför jag gör som jag gör. När ett pedagogiskt samtal naturligt kan ta sin utgångspunkt i musikämnet, trots att jag är ensam musiklärare. När musikämnet blir synligt, inte bara som guldkant och evenemang, utan som lärande. Då blir det extra roligt.

Min klangbotten

I början av höstterminen kom tidningen Uttryck (Lärarförbundets tidning för oss estetlärare) på besök. Via bloggen hade de fått nys om att jag arbetar med att ifrågasätta och vidga normer i min undervisning och vi bokade in en dag då de kunde komma, följa lektioner och intervjua.
I mejlen innan besöket försökte jag förklara att jag ju inte undervisar i genus eller normer, utan att det snarare handlar om ett förhållningssätt, en klangbotten som jag står på och låter färga allt vi gör. Jag funderade över hur jag skulle kunna ge exempel på det i en lektion, på ett sätt som blev tydligt men ändå inte övertydligt. Pannan låg i djupa veck.

När väl Sebastian Danielsson och Ola Torkelsson kom på besök hade jag grunnat både fram och tillbaka och kände väl fortfarande att uppdraget var klurigt. Tänk om min klangbotten inte skulle märkas? Tänk om lektionsplaneringen skulle falla ihop som korthus pga något oförutsett? I stället blev det en otroligt givande dag, med spännande samtal och fantastiska elever som fokuserade stenhårt på lektionen och inte på fotografen och reportern. Att få ägna några timmar åt att sätta ord på mina handlingar och tankar kändes som värsta lyxen och gav både energi och nya funderingar.

I torsdags kom resultatet. Och jag känner mig både stolt och glad, men vill ändå göra ett tillägg. Jag är musiklärare och rytmikpedagog. Rytmiken föll tyvärr bort i texten.

Ifrågasättande bryter barriärer

Bryta ihop och komma igen.

Jag tillhör dem som skräms av gårdagens valresultat. Som blir uppriktigt ledsen. Jag både somnade och vaknade med en klump i magen och gråt i halsen. Just nu vill jag bara dra täcket över mig, men i stället försöker jag tänka konstruktivt.
Därför sitter jag nu med Lgr 11 framför mig, med fokus på kapitel 1 och 2. Med Lgr 11 i ryggen ska jag fortsätta att undervisa i normkritik, medmänsklighet, jämställdhet, jämlikhet, mångfald, demokrati, förståelse för mänskliga rättigheter, analysförmåga och kritiskt tänkande gällande politiska budskap. Det är nu viktigare än någonsin att vi lärare inte glömmer bort läroplanens första och andra kapitel, att vi inte bara fastnar i våra egna ämnes förmågor och kunskapskrav. Så här kommer en påminnelse, ett axplock ur Lgr 11, för mig och för den som vill.

Ur Lgr 11
1. Skolans värdegrund och uppdrag
Grundläggande värden

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.

Förståelse och medmänsklighet

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandlingar. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. (…) Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

2. Övergripande mål och riktlinjer
2.1 NORMER OCH VÄRDEN

Skolans mål är att varje elev

  • kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstagande grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter,
  • respekterar andra människors egenvärde,
  • tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor (…)

Alla som arbetar i skolan ska

  • medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen,
  • i sin verksamhet bidra till att skolan präglas av solidaritet mellan människor,
  • aktivt motverka diskriminering och kränkande behandling av individer eller grupper, och
  • visa respekt för den enskilda individen och i det vardagliga arbetet utgå från ett demokratiskt förhållningssätt.

N-ordet

Jag inledde lektionen, som jag brukar, med en rörelse-/metrikövning. Denna gång till Stevie Wonders ”Master Blaster”. När vi var klara frågade jag om de kände till musikern, skrev upp namn, låt och genre. Jag beskrev Stevie Wonder för att kolla om någon då kände igen honom: sångare, pianist, blind, brukar ha solglasögon och små flätor, afro-amerikan… ”Ah, så han är n-!” utbrast en elev konstaterande, helt utan provokation i rösten.
Jag lade all annan planering åt sidan, satte mig ner på golvet hos mina elever och tog diskussionen. Inledde med att säga att jag förstod att eleven inte använt ordet för att vara elak, men att det är ett ord med en historia som gör det omöjligt att använda. Sedan talade vi om slaveri, segregation och rasism. Det blev en väldigt fin diskussion, där eleverna själva uttryckte att det är dumt att använda ett ord som sårar och kränker. Vi pratade om hur en hanterar mormödrar som säger n-boll och varför vissa affärer och caféer tycker att det är ett bra ord för chokladbollar. Om nu folk inte ska bli kränkta av ord, så skulle ju Ica gott kunna skriva ”fittgrejer” på skylten till hyllan med bindor och tamponger och ”kukskydd” på hyllan med kondomer. I stället kallas det hygienartiklar. Flera elever uttryckte en vilja att förändra och en ambition att säga ifrån nästa gång de såg en skylt med ett kränkande namn på chokladbollar.
Jag kände att vi missade en viktig musiklektion, men att det hade varit mycket värre att tiga ihjäl, eller skälla ut, användandet av ett kränkande ord.

Det blir bättre – men det räcker inte

I morse skrev jag om behovet av rastvakter och vuxennärvaro bland barnen för att skapa trygghet och förhindra mobbning.
Jag skrev också om behovet av kunskap om normer och normkritik hos oss vuxna, skolans personal, för att kunna se hur vårt bemötande av olika elever påverkar även bemötandet elever emellan.

I veckan fick jag ännu en anledning till att fundera över frågan. Jag läser en kurs i sexologi och vi som läser kursen, vårdpersonal, socionomer och lärare, fick i uppdrag att fundera över hur vi kan arbeta med vårt bemötande av och underlätta för HBT-personer i vår profession.

I min musiksal utgår jag aldrig från att pojkar blir kära i flickor och flickor blir kära i pojkar. Jag försöker att prata så att den som hör kan läsa in olika perspektiv. Jag stannar nästan alltid upp och tar en diskussion, när en elev uttrycker något om ett könsöverskridande uttryck – som nagellack på pojkar, Yohios scenuttryck, eller en kvinnlighet bortom smink och klänning – och påminner om att snoppar och snippor sitter på kroppar, inte i kläder, färger, musiksmak.

När jag nu började arbeta på nya skolor lät jag eleverna ställa frågor till mig för att stilla sin nyfikenhet och få lite koll på sin nya musiklärare. Många undrade över hur gammal jag är, var jag bor, om jag har barn, om jag har syskon, vilken som är min favoritfärg och favoritmat. Jag svarade ärligt på allt. Tills de kom till frågan om jag har någon man eller pojkvän. Då valde jag att i stället svara att jag inte är gift, men har någon jag är kär i. Det svaret räckte för att de skulle omformulera sig och i stället fråga om jag hade flickvän eller pojkvän och då svarade jag likadant. Jag har någon jag är kär i och om det är en man eller en kvinna, det tycker inte jag spelar någon roll. För några elever dög det svaret, för andra är det fortfarande en fråga som behöver ställas då och då. Jag står fast vid mitt svar att det inte spelar någon roll och därför är det också många elever som har dragit slutsatsen att jag har flickvän.

Varför gör jag så här? Helt enkelt för att jag tänker att det kan sitta en elev i min musiksal, som antingen växer upp i en regnbågsfamilj, eller som själv blir kär i andra av samma kön. Genom att möta en vuxen på skolan som öppnar upp tanken för den möjligheten, talar om att det är ok och sänder samtidigt signalen att någon står på den elevens sida, om omvärlden skulle få för sig att säga annat.

I kursen i sexologi fick vi även se ett klipp, där motsvarande kommunpolitikern Joel Burns håller ett anförande angående unga tonåringar som tagit livet av sig, pga att de mobbats för att vara eller antas vara homosexuella. Hans budskap är att det blir bättre. Att om de bara orkar härda ut, så blir livet bättre. När de väl kommit ut, när de funnit nya vänner, nya sammanhang och förhoppningsvis även blivit accepterade av sina familjer.

Men det ska inte behöva bli bättre sedan. Det ska kunna vara bra nu. Därför behöver skolans personal kunskap om just normer och konsekvenserna att bryta dessa.

Här går det att se It gets better.

Rastvakten

Jag är, helt ärligt, inte riktigt förtjust i att vara rastvakt. Jag tycker att det är rätt drygt att klä på mig efter väder, ta mig ut på skolgården och vandra omkring i 20-30 minuter.
Men jag tycker att det är viktigt. Jag förstår varför jag behövs där. Att min närvaro förhoppningsvis skapar ett bättre klimat på skolgården, att jag är nära och kan ingripa om något händer, att jag kan upptäcka ensamma elever eller elever i grupp, som utesluter andra.

Just rastvaktens betydelse mot mobbning tas upp i dagens DN

Det är klart att ingen utbildning kan ersätta vuxennärvaron. Det finns inga kurser eller lektioner, temadagar eller filmer, som vi kan ge eleverna för att de sedan, på egen hand, ska kunna upprätthålla en trygg miljö för alla. Det är vi vuxna som behövs, på plats, bland eleverna, aktiva och närvarande, inte talandes i telefon eller med varandra, inte sittandes på bänkar vid sidan av eller ståendes i grupp i utkanten.

Däremot tror jag att vi vuxna behöver ständig påminnelse i utbildningar och kurser. Vi behöver bli normkritiska, se vad vi själva sanktionerar eller inte sanktionerar i våra klassrum, i korridorerna, i matsalen, på skolgården.

Det absolut värsta jag vet är när skolpersonal slår sig för bröstet och talar om att ”Vi behandlar alla elever lika, oavsett kön, etnicitet och annat”, för det är ren och skär lögn och bara ett pinsamt avslöjande om att personalen inte har en susning om vad likabehandling innebär. Självklart behandlar vi inte alla lika. Det är en omöjlighet och det är inte heller alltid det bästa. Vissa elever behöver särbehandlas. Men vi ska också vara ytterst medvetna om att vi omedvetet särbehandlar. Vi talar olika till olika barn, ibland för att det behövs, ibland för att vi inte är medvetna om våra egna fördomar/förväntningar. I stället för att låtsas som att vi behandlar alla lika, ska vi så klart erkänna att vi inte gör det, prata om det med varandra och hjälpas åt för att inte särbehandla så att någon blir utsatt.

En del mobbning uppstår och sanktioneras av de vuxnas beteende. ”Det går ju ändå att förstå att hen inte är omtyckt, eftersom hen alltid gör så konstiga saker”, ”Åh, har du klätt ut dig till flicka och målat naglarna?”, ”Men pojkar behöver slåss och rasa av sig” och andra liknande uttalande får så klart konsekvenser. Vi talar om vad som är ok och inte ok. Mobbning är inte ok. Att få vara den en är, är däremot en rättighet. Därför måste vi hela tiden hjälpas åt för att inte fastna i våra fördomar och hjälpas åt att upptäcka vilka kommentarer och handlingar på skolgården som är ok och vilka som faktiskt är mobbning.