Mellouppdatering, rättvisa och dålig fantasi.

Nu har snart alla klasser röstat fram sina melodifestivalsfavoriter. Av 16 klasser har 9 röstat fram Copacabanana med Sean Banan.
Nästa vecka ska vi sjunga vinnarlåten och jämföra klassresultatet med finalresultatet.
Men inte bara. Vi ska vi snacka lite om det här med vad som gör en bra melodifestivalsvinnare.
Eleverna ska få ta ställning till var på skalan viktigt/oviktigt följande egenskaper hos en melodifestivalsvinnare hamnar:

• Utseende/stil
• Ålder
• Kön
• Hudfärg
• Språk
• Funktion
• Sexualitet

Och självklart ska vi prata om vem som valts ut som låtskrivare. Till min hjälp ska jag ta ett klipp från Lilla Aktuellt, som jag råkade trilla över i mitt Twitterflöde. De tar upp jämställdhet med hjälp av Rättviseförmedlingen och där ges bästa förklaringen. Det handlar så klart om dålig fantasi! Det är därför det väljs ut killar att göra ”killsaker” och tjejer att göra ”tjejsaker”. Och det verkar som att någon tror att det är en ”killsak” att skriva låtar…

Har dessutom grunnat lite på den här teorin, att kvinnorna drabbats av en Loreen-effekt. Eftersom Loreen var så bra, så har det varit svårare för tjejer att sticka ut och ta sig vidare. Lustigt nog verkar Eric Saade-effekten fungera tvärtom. De unga, dansanta, coola och snygga grabbarna, som sjunger upptempo-pop till trummaskin och ljuseffekter är så många att det är svårt att skilja dem åt.

 

Melodifestivalen, en studie i normer

Nu är jag inne på tredje dagen i melodifestivalsveckan.
Nio klasser har hittills tittat, lyssnat och röstat på de olika bidragen och jag börjar urskilja ett mönster.

De unga grabbarna som dansar och sjunger (David Lindgren, Anton Ewald, Robin Stjernberg) har en självklar plats. De är favoriter hos både killar och tjejer. De anses coola och riktigt bra. Eleverna tar deras bidrag på allvar och är imponerade av vad de gör. Framför allt av dansnumren.

Ulrik Munthers bidrag förlorar på att det inte är någon cool dans, men står sig bra i konkurrensen ändå. Bildspelet bakom honom gillas skarpt.

Ralf Gyllenhammar lockar fram en del skämskuddar. Det är som om eleverna tycker att uttrycket i början av låten blir för mycket. Däremot är eldshowen fräck.

De äldre herrarna i Ravaillacz lockar fram skratt. Här är eleverna överens om att det är skämt och skoj och refrängens svordom plockar billiga poäng. (Fast inte hos alla, det finns en del elever som tycker att det är väldigt fel att vuxna svär i melodifestivalen.)

Sean Banan är en favorit. Ordagrant kan flera elever sjunga med. De skrattar på alla givna ställen och hänförs av showen. Tänjandet av gränser, för vad som är ok att säga och göra, gör stämningen euforisk.

Yohio lockar fram blandade känslor. En del tycker att han är fantastisk. Flera av flickorna gillar både scenkläderna och showen. En del elever ryggar. De kan knappt titta på bidraget. Yohios könsöverskridande uttryck provocerar och förvirrar. Låten försvinner helt bakom artisten.

Louise Hoffsten kämpar i uppförsbacke. I dag utlöstes en skrattsalva när hon tog de första tonerna, så omotiverat i mina ögon att jag var tvungen att pausa och fråga vad som hände. ”Hon sjunger om döda fiskar!” ”Hon har en sjukdom!”
Där och då bröt jag min ambition att hålla mig utanför deras bedömningar och tog en stund för att förklara textens innebörd, om vikten av att vara en av dem som inte följer strömmen. Jag frågade dem också ifall de anser att min astma påverkar mig som musiklärare, om det ens är intressant. Det gjorde inte att de plötsligt gav Louise Hoffsten en massa poäng, men förhoppningsvis fick de en annan ingång till både henne som artist och till låten.

När jag tittar på resultaten av elevernas omröstningar och på reaktionerna i musiksalen kan jag inte annat än att koppla dem till de strukturer vi omger oss med i samhället.
Män är norm. Både flickor och pojkar identifierar sig utan problem med killarna i finalen. Vuxna män som skämtar och tramsar är roliga. Jag letar i minnet efter en kvinnlig motsvarighet till Sean Banan, men får bara upp namn som Doktor Bombay och Markoolio och undrar hur hon skulle ha tagits emot.
Könsöverskridande uttryck har vi svårt att hantera. Är det en tjej? Eller är det en kille? Dikotomin blir tydlig. De som aktivt tar ställning för och tycker att det är modigt och helt ok ställs mot dem som aktivt tar avstånd. Det finns ingen neutralitet överhuvudtaget. Ingen som rycker på axlarna och bara låter det passera. Tydligare kan en normbrott inte bli.

Resultatuppdatering:
Fyra klasser har röstat fram Begging med Anton Ewald, fyra klasser har röstat fram Copacabanana med Sean Banan och en klass har röstat fram Heartbreak Hotel med Yohio.

 

Snabb mellouppdatering

Än så länge har 6 klasser fått lyssna och rösta på årets finalister i Melodifestivalen. Fyra av dessa (en 3:a, en 4:a, en 5:a och en 4-6:a) har röstat fram Sean Banans Copacabanana som vinnare. I de två andra klasserna (en 2:a och en 3:a) har i stället Anton Ewalds Begging och Yohios Heartbreak hotel fått flest röster.

Louise Hoffsten, finalens enda artist som är kvinna, är ingen favorit. Hon får väldigt få röster av pojkarna, däremot en del av flickorna. Killar röstar på killar. Tjejer röstar på killar och tjejer. Det blir tydligt även här. Vad sjutton ska till för att det beteendet (som är en konsekvens av att mannen är norm i vårt samhälle) ska förändras? Eleverna sätter själva ord på det, fast utan att riktigt greppa innebörden. ”Kolla, det är bara tjejer som röstar på henne.”

Fortsättning följer…

Varför måste barnen skriva sina egna låtar, när de vuxna får hjälp? Borde det inte vara tvärtom?

Rubriken är ett citat av en elev i femman och kommentaren kom i ett samtal om årets melodifestival.

Denna vecka ägnas åt melodifestivalen. Alla klasser får se och lyssna på alla bidrag till lördagens final. De yngre eleverna får lyssna, dansa och rösta med handuppräckning (ingen hand, en hand eller två händer – för att göra det lite svårare att taktikrösta). De äldre delas in i jurygrupper och så får de bedöma bidragen i tre kategorier: låt, framförande (sång, uttryck, publikkontakt) och show (dans, kostym, scenografi, effekter…).
Därefter lägger vi samman alla poäng och ser vilka som blir klassens etta, tvåa och trea.
I slutet av veckan räknar jag också samman ett skolresultat. I nästa vecka jämför vi klassens och skolans resultat med finalresultatet.

I samband med detta brukar jag passa på att ta upp genrer, schlagerhistoria och om det är möjligt att tävla i musik. I år kommer det att bli annorlunda. I år måste jag ta upp den fullständiga manliga dominansen och vad som är orsaken till att finalfältet ser ut som det gör. Det går inte att låta eleverna rösta om nio bidrag framförda av män och ett av en kvinna utan att också prata om det.

På golvet i musiksalen sitter flickor och pojkar med olika drömmar. Någon vill bli brandman, någon lärare, någon läkare och någon veterinär. Några vill bli artister. De drömmer om scener och rampljus, att få vara den som greppar mikrofonen och dansar rumpan av publiken. När jag visar bidragen till lördagens melodifestivalsfinal är jag med och påverkar dessa drömmar. Det finns fem unga män att spegla sig i, som alla sjunger och dansar. Det finns ett rockband med män som spelar olika instrument. Det finns en yngre man som bjuder på ett tokroligt shownummer med svordomar och fyra äldre herrar som svär och raljerar i kostym. Det finns en medelålders man som spelar på ett brinnade piano. Det finns en ung man som bryter utseendenormen för unga män. Det finns en kvinna, medelålders och rockig, som backas upp av tre gitarrister, två kvinnor och en man.

Vad säger det startfältet om möjligheten att nå sina drömmar? Vilka elever ges möjlighet att spegla sig själva i finalisterna? Var finns tokroliga kvinnor? Var finns bruna sångare och dansare? Var finns mångfalden?

Det här är inte enbart resultatet av vilka bidrag som röstats fram under fem veckor. Det är ett resultat av vilka låtskrivare (87% män) som har fått chansen och vilka bidrag som har valts ut till vilken artist (27 män av 48 tävlande). En spegelbild av vad melodifestivalsledningen anser är bra musik, bra artister och bra bidrag. Det här måste breddas. Det måste in nya, fräscha ögon som väljer vad som får ta plats på scen.

Man skulle kunna göra jämna startfält, men blir det inte lika rolig tv då.

Så säger Christer Björkman i Metro, där det även lyfts fram att de år det har varit fler kvinnor än män i startfältet har det också varit fler kvinnor än män i finalen. Startfältet påverkar alltså.

Är det här verkligen så viktigt? Kan melodifestivalens finalbidrag verkligen vara något att problematisera? Ja, jag tycker det. Och rekommenderar en läsning av melodifestivalsinlägget på Jämställd festival. Även musik är politik.

Varför måste barnen skriva sina egna låtar, när de vuxna får hjälp? Borde det inte vara tvärtom? frågade en elev. Det är en viktig fråga och ett spännande diskussionsunderlag. Men jag tror att de vuxna behöver ännu mer hjälp. Hjälp med mångfald och lite hälsosamt ifrågasättande av trånga normer.

Tror du att du kan förändras?

1/4 av det beröm som ges till pojkar handlar om vad de gör.
1/10 av det beröm som ges till flickor handlar om vad de gör.

Forskare vid Stanfords och Chicagos universitet har studerat just detta och kommit fram till att de barn som får beröm för vad de gör också i mycket högre utsträckning tror att de kan förändras – bli smartare, lära sig nya saker, bli bättre, än de barn som får beröm för hur de är.

Koppla samman detta med siffrorna ovan. Överlag behöver vi bli bättre på att berömma det barn gör och inte hur de är. Men framför allt behöver vi se till att flickor får samma möjlighet att utveckla en tro på sig själva och sin förmåga att förändras.

Just nu går det att se ett klipp på svt nyheter om just denna studie, kopplat till föräldrautbildningar som erbjuds i vissa kommuner.
Men det är inte bara föräldrar som behöver tänka på det här. Jag, som lärare, behöver vara medveten om hur jag berömmer och bedömer det eleverna gör i skolan. Min bedömning av elevers förmågor får aldrig bli en bedömning av deras person. Det är inte alltid så lätt, för personlighet och egenskaper påverkar så klart mig, som person. Tack och lov har skolan tagit många steg från den sortens bedömningar de senare åren. ”Skötsam och duktig”, ”orolig och sprallig” ska inte dyka upp i omdömen.
Men även i den snabba feedbacken måste jag hela tiden vara vaksam, så att jag inte hemfaller åt att säga: ”Vad duktig du är!”, när det jag menar är: ”Vad bra du har löst uppgiften”.

Jag är tacksam för att det här klippet dök upp i mitt flöde, för det var en nyttig påminnelse. Och en bekräftelse av att det är viktigt att lägga ner tid på hur jag talar och bemöter eleverna som individer, inte som pojkar och flickor, för att ge alla samma möjligheter.

 

 

Låt oss våga vara normkritiska!

I går länkades det flitigt till Katrin Kielos ledarkrönika i Aftonbladet om att flickors dåliga självkänsla bottnar i vuxenvärldens skeva kvinnoideal, som via kommersialiseringen överförs på barnen allt för tidigt.

I dag har en artikel från Gefle Dagblad dykt upp om att pojkar har sämre skolresultat än flickor sedan 1980-talet. I skolan tar pojkarna upp mer talutrymme och lärartid än flickorna, medan flickorna presterar i det tysta, för att hårddra det hela.

Så vad kan vi göra?

Det finns de som hävdar att eftersom vår biologi är olika, så är vi också predestinerade till olika uppgifter, olika kompetenser och olika roller.
Visst är vår biologi olika, den ger oss olika förutsättningar och den kunskapen går självklart att använda. Fast på vilket sätt? Och vad händer med den individ, som har en annan biologisk uppsättning än vad som syns på utsidan? Eller som inte känner sig hemma i sin biologi? Eller har drömmar bortom?

Jag tror på ett normkritiskt förhållningssätt. Jag tror på att ifrågasätta våra förutfattade meningar och sociala konstruktioner. Jag tror på att utmana barn och ge dem fler redskap och möjligheter.

Jag tror på att hålla så många dörrar öppna som möjligt, så länge det går, för att ge varje barn chansen att upptäcka sina förmågor, intressen och utmaningar. Jag tror på att varje barn ska få öva både sina starka och svaga sidor.

Ska vi få färre flickor med psykisk ohälsa, behöver vi ifrågasätta och bredda bilden av flickor och kvinnor. Ska vi få fler pojkar med godkända resultat behöver vi ifrågasätta och bredda bilden av pojkar och män. Vi kan luta oss tillbaka och skylla på biologin. Eller så kan vi förändra det som faktiskt går att påverka, våra normer och ideal.

Mitt uppdrag som lärare måste vara att alltid tro på eleven. Mer än vad eleven kanske tror på sig själv. Att aldrig begränsa en elev med mina (eller elevens egna) förutfattade meningar, utan våga se bortom dem. Men också att se elevernas individuella skillnader, för att kunna ge dem de redskap de behöver för att utveckla den förmåga de har. Se skillnader för att kunna utveckla, men aldrig se skillnaderna som begränsningar för vart de kan nå.