Sommar summarum

I fredags sjöng vi ut läsåret. Lagom tills allt var riggat, började regndropparna falla. Tillsammans sprang vi, jag, ljudteknikern och idrottsläraren, med sopsäckar och skoskydd, lådor och fodral, för att skydda det som skydda gick. I väntan på att klockan skulle slå nio iakttog vi molnens framfart med viss nervositet. Fem i nio torkade jag av tangenter, laminerade noter och pianopall, för att några minuter senare börja spela Den blomstertid under paraply. Men regnet drog undan, paraplyet lades åt sidan och klasserna fyllde parken med sång och dans. Första avslutningen på en ny skola är alltid speciell. Jag har en liten lista över saker som jag vill förbättra till nästa år, nu när jag har koll på formen, uppställningar och traditioner. Trots ett 30-tal skolavslutningar i ryggen, både som rytmiklärare i kyrkan och som musiklärare i skolan, så måste vissa saker upplevas på plats innan de faller helt på plats. Allra helst skulle jag vilja ha en aula. Det kommer så klart inte att hända, men det är onödigt stressigt och osäkert med uteavslutningar och utelucia. Allt arbete som eleverna har lagt ner på att repetera och förbereda sig, står och faller med vädret. Det känns hårt. Vi har heller ingen plan b att ta till, då det inte finns några samlingsutrymmen inomhus. Dessutom kan inget riggas i förväg.

Nåja. Utomhusförutsättningarna är inte något som förändras, så det är väl bara att förhålla sig till osäkerheten på bästa sätt. Något som däremot känns mindre osäkert är kommande läsår. Med nästan ett helt läsår bakom mig på nya stället, så har jag äntligen lite koll. I dag hann jag runt till nästan alla årskurser och prata om kommande läsår, så nu har jag lagt upp en skiss för vilka arbetsområden och teman som jag ska planera utifrån. I flera fall lyckas det dessutom haka i klassernas övriga teman. Jag strävar efter att kunna koppla ihop musikundervisningen med övrig undervisning, men samtidigt måste det göras på ett sätt som gynnar musikämnet. På musiklektionerna är det musikämnets förmågor, innehåll och kunskapskrav som ska stå i fokus och då finns det vissa teman som passar bättre än andra. Sen handlar det så klart om vilka möjligheter jag lyckas se, om det jag har redan känd repertoar eller idéer till repertoar till temat, vad årskurserna behöver arbeta med… Dessutom är det milsvid skillnad mellan att slängas in i ett tema eller vara med och planera och diskutera utifrån ett tema.

Till nästa läsår ska jag se till att haka på temat årstider med ettorna. Det blir ett bra sätt att få in olika barnvisor i undervisningen och arbeta med rörelse, musik, sång och instrumentspel inspirerat av väder och vind. Med tvåorna hakar jag på både världen och rymden och väver ihop det till ett tema under hösten, som sedan går över i instrumentkännedom till våren, då rösten som instrument får komplettera övrig undervisning om kroppen. Treorna arbetar med sopor och återvinning och vi ska försöka att arbeta tillsammans med en återvinningsorkester. De ska få skapa egna instrument på bilden, som de får skriva om på svenskan och sedan komponera musik till hos mig. Femmorna har medeltidstema, så då blir det den västerländska konstmusikens historia i sång, dans och spel till hösten och under våren är tanken att jag hakar på deras vattentema, då genom att arbeta i ensemble med låtar ur populärmusiken som anknyter till vatten. Sexorna arbetar traditionsenligt med skolans luciatåg under hösten och sedan blir det ensemblespel för hela slanten till våren. Fyrorna då? Ja, vi hann ju inte prata ihop oss, så vi får väl se. Jag vet jag behöver ha in, jag har planer och idéer, men vem vet. Kanske går det att knyta an även där?

Och om jag önskar tillräckligt hårt, så kanske det materialiserar sig en aula under sommaren?

Annons

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

Bryta ihop och komma igen.

Jag tillhör dem som skräms av gårdagens valresultat. Som blir uppriktigt ledsen. Jag både somnade och vaknade med en klump i magen och gråt i halsen. Just nu vill jag bara dra täcket över mig, men i stället försöker jag tänka konstruktivt.
Därför sitter jag nu med Lgr 11 framför mig, med fokus på kapitel 1 och 2. Med Lgr 11 i ryggen ska jag fortsätta att undervisa i normkritik, medmänsklighet, jämställdhet, jämlikhet, mångfald, demokrati, förståelse för mänskliga rättigheter, analysförmåga och kritiskt tänkande gällande politiska budskap. Det är nu viktigare än någonsin att vi lärare inte glömmer bort läroplanens första och andra kapitel, att vi inte bara fastnar i våra egna ämnes förmågor och kunskapskrav. Så här kommer en påminnelse, ett axplock ur Lgr 11, för mig och för den som vill.

Ur Lgr 11
1. Skolans värdegrund och uppdrag
Grundläggande värden

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.

Förståelse och medmänsklighet

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandlingar. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. (…) Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

2. Övergripande mål och riktlinjer
2.1 NORMER OCH VÄRDEN

Skolans mål är att varje elev

• kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstagande grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter,
• respekterar andra människors egenvärde,
• tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor (…)

Alla som arbetar i skolan ska

• medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen,
• i sin verksamhet bidra till att skolan präglas av solidaritet mellan människor,
• aktivt motverka diskriminering och kränkande behandling av individer eller grupper, och
• visa respekt för den enskilda individen och i det vardagliga arbetet utgå från ett demokratiskt förhållningssätt.

Boomwhackers

För några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Mitt i Melodifestivalen, resultat och eftersnack.

Det är den där tiden på året. Melodifestivalstiden.
Vi började förra veckan, då med lite melodifestivalshistoria. Med hjälp av en keynotepresentation och youtubeklipp reste vi från 1956, då Eurovision Song Contest hölls för första gången, via 1958 och Sveriges första bidrag med Lilla Stjärna sjungen av Alice Babs, 60-talet med typisk schlager (förutom året med Monica Zetterlund och En gång i Stockholm, då Sverige obegripligt blev utan poäng), 70-talet med töntstämpel och första Eurovisionsegern, 80-talet med dansare, Carolas genombrott och Herrey’s, 90-talet med sjunkande status, ballader och Sveriges tredje och fjärde seger, 00-talet med deltävlingar, ökande intresse, 10-talet med Sveriges femte seger och fram till i dag, med diskussioner om bristen på kvinnliga låtskrivare i startfältet.

Med hjälp av klippen har vi kunnat se hur tekniken utvecklats, hur musiken har förändrats, hur reglerna har påverkat, numren blivit allt mer avancerade och artisterna hamnat allt mer i centrum. En av de mest centrala frågorna från eleverna har varit: ”Lever hen nu?” och det har inte varit helt enkelt att förklara att flera av lärarna på skolan var barn när de första bidragen skickades till ESC och allt var svartvitt.

Denna vecka lyssnar vi på årets finalbidrag och röstar. De yngre eleverna lyssnar och testdansar innan de röstar individuellt med handuppräckning (inga händer, en hand eller två händer). Vi lyssnar efter vers, refräng och stick. När andra refrängen kommer är det dags att ställa sig upp och testdansa bidraget fram till sticket, som vi visar att vi hör genom att stå stilla i statyer. I sista refrängen sätter vi oss ner och eleverna visar sina röster.

De äldre eleverna delas in i jurygrupper och bedömer bidragen i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet. Att mäta jämställdheten i skilda bidrag är så klart inte det mest ultimata, men jag ville ändå få med en kategori där mansdominansen bland låtskrivare kan belysas. Eleverna har också upptäckt att det bara finns manliga dansare i finalen och funderat över varför det är så. Vi hinner inte diskutera i storgrupp, men jag hör på elevernas samtal i jurygrupperna att de tar sin uppgiften på stort allvar, att de delger varandra info och fakta om artister, låtar, genrer mm och resonerar sig fram till sina poäng.

Jag ser det här som en bra övning i förmågan att analysera och samtala om musikens uttryck, både för de yngre och de äldre. De yngre får framförallt träna sig i att kunna uttrycka sina åsikter på ett sätt som inte sårar någon annan (det har varit en del tårar och besvikelser när favoriter sågats eller inte fått tillräckligt många poäng för att vinna). De äldre får träna sig i att se på en och samma låt ur olika perspektiv och på så sätt förhoppningsvis få redskap för att kunna öppna upp för fler aspekter än bara den egna känslan. Jag hör hur bidrag som inte gillas (till exempel Songbird) ändå kan få höga poäng för framförandet, eftersom de hör att artisten sjunger bra. Själv tränas jag i att ständigt skapa en musiksal där varje elev tillåts att uttrycka sin åsikt, utan att få kommentarer eller blickar. Inte helt enkelt, men jag jobbar på.

Nackdelen med det här upplägget är att vi inte själva musicerar på två veckor, men det tar vi igen nästa vecka, då det är dags att sjunga de svenska ESC-vinnarna genom tiderna, årets vinnarlåt och ytterligare en låt som är framröstad av eleverna. Dessa låtar utgör sedan programmet till nästa Hela skolan sjunger. En fördel är att majoriteten av eleverna blir väldigt engagerade och att alla elever på skolan för en gångs skull upplever och jobbar med samma sak.

Och nu är det plötsligt nästa vecka.
Skolans resultat skiljer sig något från landets och vi har börjat lektionerna med att snabbt reflektera över varför det är så. Den rådande uppfattningen hittills är att gamla i större utsträckning röstar på lugna låtar och unga på snabba. Ingen dålig analys, måste jag ändå säga. Även jag kan se en utveckling i hur eleverna röstar från förskoleklass och upp till sexan. Låten Bröder tappade till exempel i popularitet, precis som Oscar Zias Yes we can, i takt med ökande årskurs, medan Busy Doin’ Nothin’ var en självklar etta i sexan, men snarare en tvåa, trea eller fyra i tidigare årskurser. Och ju äldre eleverna blir desto fler kunde ge poäng till balladerna, med motiveringen att både Sanna Nielsen och Ellen Benediktson sjunger bra, trots att låtarna inte var några direkta favoriter. Själv tänker jag att även språket påverkar. Panetoz och Linus Svenning sjöng på svenska och blev klara favoriter hos de yngre eleverna. Det är ju kul att snabbt kunna sjunga med och förstå vad en sjunger.

Så här blev resultatet:

1. Busy Doin’ Nothin’ – Ace Wilder
2. Blame it on the disco – Alcazar
3. Efter solsken – Panetoz
4. Yes we can – Oscar Zia
5. Bröder – Linus Svenning
6. Survivor – Helena Paparizou
7. To the end – Yohio
8. Undo – Sanna Nielsen
9. Natural – Anton Ewald
10. Songbird – Ellen Benediktson

Eftersom skolans vinnare inte är den samma som Melodifestivalens vinnare, så blir det självklart så att båda låtarna får sjungas både på musiken och på Hela skolan sjunger. Vi fortsätter i schlagerland, ett tag till. Eftersom vinnarlåtarna dessutom innehåller få ackord i ”bra” tonarter, så finns det en risk att de får leva kvar som ensemblematerial också. 🙂

Tråkgöra omvandlat till nytta och nöje

Helt ärligt. Om förberedelserna inför en konsert känns oändliga, så är det inget mot efterarbetet. Allt som byggts upp ska rivas, sorteras och städas undan. Efter konserten ”Längre än längst” rullade jag in en vagn med 9 stympade xylofoner med fasttejpade siffror och färgmarkeringar i musiksalen och suckade djupt. Minst en timmes arbete med att återställa instrumenten låg framför mig. Men tack och lov kom jag på att två av klasserna i årskurs 2 skulle ha musik dagen efter och därmed en mer kreativ och rolig lösning.

Efter att ha hört deras tankar om konserten (pirrigt, läskigt, roligt) delade jag in eleverna i små grupper om 2-3 stycken och gav dem varsin xylofon att ställa i ordning. Utan vidare instruktion fick de börja jobba och fundera på hur stavarna skulle sitta.

 

 

 

 

 

Arbetet satte igång. Det tisslades och tasslades, vändes och vreds, prövades och omprövades. Någon elev kom på att de behövde en spelklubba, för att kunna lyssna sig fram och självklart fick alla grupper en sådan. Vissa grupper blev färdiga väldigt fort, andra hann inte riktigt färdigt, innan det var dags att samlas kring varje xylofon och ta reda på hur de hade tänkt.

 

 

Storleksordning var det som flest hade kommit på att sortera efter. Men det fanns även elever som upptäckt de små bokstäverna i nederkant på stavarna och försökt följa dem. Många hade också kommit på att det gick att lyssna sig fram till om det var rätt. Jag passade på att prata om hur ljusa toner har korta stavar och mörka toner långa stavar, koppla till gitarrsträngar, som är tunna och tjocka och även till stämläppar och hur de växer med oss och gör våra röster mörkare.
I tur och ordning testade vi xylofonerna utifrån storlek, tonhöjd och bokstäver. När vi kom till de xylofoner som inte blivit klara, så hjälptes vi åt, sjungandes de olika tonnamnen, samtidigt som gruppen letade reda på rätt stavar.

C, D, E, F, G, A, B, C, D, E, F, G, A trallade vi i musiksalen och när dagen var slut kunde jag ställa in 9 iordningställda xylofoner i instrumentskåpet med vetskapen att tvåorna nu har koll på tonhöjd, tonnamn och samband mellan storlek och tonhöjd, samt material och klang (jag har inte tillräckligt med xylofoner utan använde även klangspel/metallofoner). Glad och nöjd!

Längre än längst

Längre än längst är namnet på det rytmikmaterial om rymden som jag använder i årskurs två. (Briljant komponerat av rytmiklärarna i Ensemble Yria.)
Längre än längst är även känslan av förberedelserna inför den rymdkonsert med tvåorna, som ska knyta samman vårens musikundervisning.

Jag anser att elevkonserter (i alla fall på låg- och mellanstadiet) ska vara ett resultat av det arbete som skett på lektionerna och inte tvärtom, så att lektionernas innehåll blir ett resultat av konserterna.
Sen växelverkar det så klart. Roliga konsertidéer är värda att lyfta in som moment i lektioner och om jag vet att det ska bli en konsert finns så klart den tanken i bakhuvudet i lektionsplaneringarna. Men inför en konsert ska inte helt nya moment behöva panikövas för att tvinga fram en snygg produkt. Hellre tittar jag bakåt och samlar på mig sånt som vi har gjort och behärskar och anpassar det efter konsertformat.

I en idealvärld skulle det betyda att de sista repetitionerna bara innebar att knyta samman säcken lite enkelt.

Om det inte vore för all logistik.
Vår skola är i stort sett treparallellig. I årskurs två är det ca 25 elever i varje klass, vilket ger en samlad styrka på drygt 70 barn.
På skolan finns ingen aula, utan bara en scen längs en kortvägg i matsalen. På scenen står bord och stolar till kanske 50 personer. Framför scenen står matvagnarna med värme och vattenkranar, tallriksvagnar och mjölkautomater. I taket hänger eluttagen och i golvet finns brunnar.

Scenen rymmer förvisso 75 stycken små barn. Om de står i fyra rader och tätt, tätt, tätt. Scendjupet är i princip omöjligt att använda utan att ställa barn på gymnastikbänkar, så oftast är det lättast att ställa barnen längst fram på scenen, på de två trappstegen längs scenen och på golvet nedanför.

För att kunna öva på scenen krävs det en flytt av allt som blockerar och pianot behöver bäras ut ut musiksalen, som ligger bakom scenen.
Alla övningar måste ske på morgontid och vara klara innan halv tio-rasten, eftersom all mat måste vara serveringsklar 10.30, då de första hungriga anländer. Det är med andra ord ett rätt stressigt och roddigt företag för både lärare, kökspersonal och vaktmästare. Och då blir det även stressigt för eleverna.

Det blir alltså bara övning på plats när det börjar bli skarpt läge. Och då med alla samtidigt.
Som i går när tvåorna övade tillsammans sin första gång av två. Drygt 70 elever ska på en gång få platser, öva förflyttningar, anpassa sina rörelser efter minimalt utrymme och sjunga ihop sig. Det tar tid, är rörigt och stressigt.

Om jag hade varit en riktigt duktig lärare hade jag så klart haft färdiga uppställningar nerskrivna redan inför första gången, men eftersom det handlar om så enormt många barn är det inte helt lätt att göra i förväg, så därför har jag bara en grovskiss.
Mängden barn påverkar även innehållet. Jag vill att alla ska få lika stort utrymme i konserterna. Därför undviker jag soloinsatser och använder mig av gruppindelningar i stället – klassvis, stämvis, halvklass… Det samma gäller instrumentspel. Ska det vara instrument med, så ska alla få spela. Inte nödvändigtvis samtidigt eller till samma sång, men alla ska vara med! Därför kan också alla barn allt, så att uppdelningar inte blir avhängiga av enskilda personer, utan kan göras utifrån vad som är smidigt, snyggt, roligt…

Så i går, efter det första gemensamma repet då jag äntligen hade pusselbitarna på plats, satte jag mig och numrerade xylofoner, nio stycken. Lyfte bort toner som inte ska användas, märkte upp de som ska användas och använde halvklassindelningarna för att kunna fördela de drygt 70 eleverna på de nio xylofonerna under sex refränger och skrev ner allt i olika tabeller, både samlat och för varje enskild xylofon.
Jag skrev ett detaljerat manus med sångtexter, rörelsehänvisningar och instruktioner för att mina kollegor ska få en chans att veta vad som händer och kunna lotsa sina elever vid behov. Jag skrev och färgkodade uppställningen i både rader, halvklasser och planetindelning. Nu ska det förhoppningsvis gå så där smidigt att sätta allt på ett genrep på onsdag.

Längre än längst är ett fantastiskt namn på en rymdföreställning.
Det är också ett passande namn på förberedelserna inför en konsert.

Mellouppdatering, rättvisa och dålig fantasi.

Nu har snart alla klasser röstat fram sina melodifestivalsfavoriter. Av 16 klasser har 9 röstat fram Copacabanana med Sean Banan.
Nästa vecka ska vi sjunga vinnarlåten och jämföra klassresultatet med finalresultatet.
Men inte bara. Vi ska vi snacka lite om det här med vad som gör en bra melodifestivalsvinnare.
Eleverna ska få ta ställning till var på skalan viktigt/oviktigt följande egenskaper hos en melodifestivalsvinnare hamnar:

• Utseende/stil
• Ålder
• Kön
• Hudfärg
• Språk
• Funktion
• Sexualitet

Och självklart ska vi prata om vem som valts ut som låtskrivare. Till min hjälp ska jag ta ett klipp från Lilla Aktuellt, som jag råkade trilla över i mitt Twitterflöde. De tar upp jämställdhet med hjälp av Rättviseförmedlingen och där ges bästa förklaringen. Det handlar så klart om dålig fantasi! Det är därför det väljs ut killar att göra ”killsaker” och tjejer att göra ”tjejsaker”. Och det verkar som att någon tror att det är en ”killsak” att skriva låtar…

Har dessutom grunnat lite på den här teorin, att kvinnorna drabbats av en Loreen-effekt. Eftersom Loreen var så bra, så har det varit svårare för tjejer att sticka ut och ta sig vidare. Lustigt nog verkar Eric Saade-effekten fungera tvärtom. De unga, dansanta, coola och snygga grabbarna, som sjunger upptempo-pop till trummaskin och ljuseffekter är så många att det är svårt att skilja dem åt.

 

Plötsligt pianofröken

Jag ser inte musik som ett enda ämne, utan snarare som ett orienteringsämne, ett paraply med många delämnen. Sång och spel (solistiskt, unisont, i ensemble, i olika genrer, på olika instrument), komposition, teori, gehör, historia, nutid, kommunikation, identitet…
Under min utbildning till rytmiklärare var det tydligt. Ämnena var många och schemat späckat. Det är jag glad för. När jag läser kursplanen i musik och allt som eleverna ska få göra, testa och lära sig, så är jag tacksam för varje redskap, varje tips, jag fått med mig. Om jag fått välja att enbart undervisa utifrån mina starka sidor, hade mina elever fått sjunga, rörelsekomponera, uttrycka sig med och till musik, analyserat musikens påverkan på och av samhället förr och nu, lära sig en och annan not och göra allt sånt där som jag själv älskar. Det hade inte blivit dåligt. De hade lärt sig massor.

Men de hade inte lärt sig allt, som står i kursplanen i och med Lgr11. Så det är bara till att kliva utanför min comfortzone och hitta sätt att undervisa i sånt som inte kommer lika självklart för mig. Som piano. Det var ytterst medvetet, men också motvilligt, som jag tog mig an pianot under musikhögskoletiden. Jag hade spelat lite som barn, men övergett pianot till förmån för gitarren. Jag förstod att jag behövde pianot som redskap, oavsett om jag skulle ha klassundervisning, rytmikgrupper, sångelever eller körer och bet i det sura äpplet som innebar att bli nybörjare igen. Prestationsångesten! Efter hand har jag ändå förlikat mig med pianot och kompar mina klasser, körer och grupper mer än gärna, så länge det inte finns en riktig pianist i närheten. För då lämnar jag glatt över och låtsas att jag inte kan spela alls.

Och nu, tro det eller ej, planerar jag den ena lektionen efter den andra i pianospel för mina elever. Och tycker dessutom att det är kul. I veckan har jag sjösatt ett stationssystem för fyror och femmor. Efter en gemensam introduktion med hjälp av det levande pianot, har de fått jobba sig igenom tre stationer i grupper. Den ena har varit en ren lyssningsstation, där de ska välja låtar att jobba med längre fram, den andra en teoristation, där de fått olika pappersuppgifter (som att markera vissa tangenter) och den tredje har varit en spelstation hos mig. Med hjälp av tydliga instruktioner på väggen och stolar markerade med siffror där de olika uppgifterna ligger utlagda stegvis, så har eleverna arbetat självständigt. Nu ska jag bara se till att hinna planera och skapa uppgifter i samma höga tempo, som eleverna klarar av dem.

Läromedelstillverkning anno 2013

Grunnar på det här med pianoundervisning i grupp om 20-25 elever. Måste ha någon form av stationssystem och tänker att en teoristation skulle kunna funka. Så här sitter jag och skapar ett papperspiano för att öva pianots toner och sedan även ackord.

 

 

 

 

Och sen kom jag på att jag kanske skulle kunna använda mina musmattor som pianotangenter på golvet. Röda som vita och svarta som svarta. För då kan eleverna öva förståelsen för ackord och räkna ut vilka toner som används, genom att ställa sig på rätt ”toner”. Detta kräver ju inte samma finmotorik som spelande. Sedan kan tolv andra elever sitta med varsin tonbox och ansvara för varsin tangent och spela ackordet, när klasskompisarna ställt sig där de vill stå. Så får vi även höra ackorden klingande.

(Tyvärr behöver du lägga huvudet på sned för att få bilden på rätt håll. Telefonen ville inte som jag.)