Välkommen in!

I veckan har jag haft ett par besök på mina lektioner. Föräldrabesök och studiebesök.
Det är lätt att bli lite nervös, för det är ju alltid roligast att visa upp det som fungerar och gör en stolt – en bra planering, elever som skrattar och rör sig lekfullt (men inom tydliga ramar där alla får lika stort utrymme), i ett skede av processen där sång och spel klingar bra och samstämt.

Skulle jag låta min prestationsångest styra, så hade jag nog aldrig tagit emot några besök. Det är alldeles för mycket som ligger utanför min kontroll. Alltifrån sådant som påverkar mig (kollektivtrafikens förmåga att få mig dit jag ska i god tid, akuta mejl som behöver besvaras när dagens material ska ställas fram, en gitarrsträng som smäller mitt i en lektion…), till sådant som påverkar eleverna (dagsform för både individer och grupp, huruvida skollunchen gick ner eller inte, tid på dagen…). För att inte tala om det som ligger inom min kontroll, men som ändå inte riktigt hinns med, som prioriterats bort eller bara inte blivit av.

Som tur är så är det annat som styr, så musiksalens dörr är öppen, inte bara här på bloggen och på Twitter, utan självklart även på de fysiska skolorna. För kollegor, rektorer, föräldrar och andra som kan tänkas ha en anledning att vara där.

Det är möjligt att jag som musiklärare tycker att det här med öppen dörr är lite extra viktigt. Musiken (och musikläraren) syns så tydligt vid några få tillfällen varje år (lucia och avslutningar, ni vet), men det är ju egentligen den minsta delen av ämnet. Processen, vägen dit, sker i musiksalen, varje vecka. Det är där ämnet syns klarast. Det är där förmågorna står i centrum och arbetet görs. Det är där musicerandet, skapandet och samtalet ständigt pågår. Det är där det klingar både sämst och bäst. På scen syns bara produkten, kryddad av nerver, pirr och oftast en tidspress som inte tillåter vare sig samtal eller frågor bortom ”Var ska de samlas?” eller ”Tack, vad fint det var”. Musikframträdandena är glasyren, inte innehållet. Men det är lätt att tro att det är tvärtom, just för att rampljuset förvrider blicken.

Därför säger jag (nästan*) alltid: Välkommen in!
I musiksalen har jag möjlighet att ge dig en bredare, sannare och bättre bild av ämnet musik tillsammans med eleverna. Där har jag också en större möjlighet att ta emot dina frågor, hinna samtala med dig lite grand och ge dig en bild av vem jag är som lärare.
Och jag lägger prestationsångesten åt sidan och ger dig i stället mitt förtroende. Förtroendet att du ser och förstår att du får en ögonblicksbild, påverkad av dagsformen hos nästan 30 olika individer och påverkad av din egen närvaro i rummet. Förtroendet att du ser och förstår att jag vill elevernas bästa, även i en situation som jag kanske önskar hade blivit annorlunda.

* Det finns vissa tillfällen då det pågår ytterst hemliga saker i musiksalen. Till exempel när det planeras överraskningsmoment till konserter och avslutningar. Då stänger vi dörren och viskar. För din skull. 🙂

Dagen efter

Bild

Att vara musiklärare är att i regel träffa eleverna en gång i veckan. Varje gång jag vill återkoppla till något vi har gjort, så ligger det en hel veckas lektioner, raster, fritidsaktiviteter, helgledighet emellan då och nu. Men plötsligt händer det!

I dag fick jag träffa två av klasserna i åk 2, som ju var på Musik- och teatermuseet i går och vi kunde använda musiklektionerna till att reflektera, utvärdera och dela med oss av vad vi sett, hört, lärt oss, testat och upplevt.

För att få lite styr på det hela och inte fastna i allt för många ord och abstrakta tankekedjor, tänkte jag snabbt ut ett system för vår utvärdering med hjälp av material som jag har i musiksalen.

20130124-131745.jpg

Varje elev fick en lila och en grön cirkel (Ikea kallar dem glasunderlägg, jag säger pluppar).

Den lila skulle representera något de lärt sig på museet och den gröna något de testat.

 

 

20130124-131801.jpg

Medan de funderade lade jag ut en tidslinje (kallas också hopprep), som fick representera utställningen, från början till slut.

I tur och ordning berättade varje elev om något de lärt sig och lade ut sin lila plupp längs tidslinjen. Därefter gjorde vi likadant med de gröna plupparna, alltså något de testat.

Plötsligt hade vi vandrat genom utställningen än en gång och påmints om instrument, ljud och fakta.

 

Eleverna var fascinerade av alla olika instrument, instrument de aldrig sett, än mindre fått spela, men även av att få se ljudvågor och lyssna på instrumentalmusik i lurar.

Själv har jag lärt mig hur vampyrer hör. En elev räknade nämligen ut att vampyrens hörsel måste ligga mellan människans och fladdermusens. En vampyr hör alltså högre frekvenser än en människa, men kanske inte riktigt lika höga som en fladdermus.

Musik- och teatermuseet

Jag är förälskad i Musik- och teatermuseet. Deras utställningar är otroligt pedagogiskt upplagda. De är roliga, spännande och fantastiskt interaktiva. Det finns instrument att spela på, inspelningar att lyssna till, instruktionsvideos att följa för att lära sig att tex steppa eller spela djembe, inspiration att bygga egna instrument hemma eller skapa egen musik… Jag var iväg med fjolårets tvåor på museet och fick då en visning av utställningen Trumma, som var kanonbra. Jag har även besökt museet med min nioåriga guddotter i höstas och såg hur väl det funkar även utan guide. Just att nästan allt är möjligt att själv pröva gör att museet erbjuder fantastiska lärandemöjligheter. Dessutom finns ett självklart mångfaldstänkande i både utställningarna och i guidernas visningar. Musik från olika genrer, epoker, kulturer, religioner och sammanhang tas upp på ett självklart sätt och både män och kvinnor, med olika etnicitet, ålder och konstnärliga uttryck syns och berättas om i utställningen. Själv får jag enormt mycket inspiration till min undervisning och dessutom en chans att visa eleverna instrument, musikhistoriska glimtar och musikteknik, som jag inte har tillgång till på skolan. Jag rekommenderar varmt ett eller flera besök, med eller utan elever.

Terminens andra annorlundadag för åk 2 blev just därför en utflyktsdag till Musik- och teatermuseet, för ett besök i Ljudrummet. Besöken bokade jag i förra veckan, med minsta möjliga marginal, men museets guider var fantastiskt tillmötesgående och fixade tre timmeslånga visningar, en per klass.

20130123-145358.jpg
Förväntningarna låg i luften, när vår guide Monica inledde med att berätta om hur ljud uppkommer. Sedan fick hon oss att fundera över vilket instrument som egentligen kom först och visade både stora ärtskidor, snäckor, horn och träbitar som kunde skapa ljud och musik.

20130123-145441.jpg

 

Vi fick se hur olika instrument ger olika sorters ljudvågor och se vilka ljudvågor som bildades av våra egna toner och ljud på en skärm. Vi fick lyssna på olika frekvenser och upptäcka när vi de blev för låga eller höga för vår hörsel. Vi fick uppleva skillnaden på instrument med och utan resonanslåda och se hur olika instrument skapar ljud på olika sätt.

 

 

20130123-145426.jpg
Vi fick höra berättelsen om kvinnan som gick på jakt och upptäckte att pilbågens sträng gav en ton. En ton som gick att förstärka med en kalebass och sedan förändra med en sten tryckt mot strängen.

 

 

 

 

Och bäst av allt. När visningen var klar fick alla pröva själva. Harpa, hackbräde, stråkar, tonboxar, ljudvågor, trummor, digitala instrument… Total lycka!

20130123-145456.jpg

20130123-145512.jpg

20130123-145523.jpg

20130123-145533.jpg