Just nu är jag förfärligt dålig på att skriva här. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig. Däremot har jag startat ett Instagramkonto, där jag lägger upp glimtar från vardagen, både från min musiklärartillvaro och från mina frilansuppdrag som körledare, sångare och föreläsare/workshophållare.
Välkommen att följa @musikenikroppen !
Vissa saker är lika säkert som influensatoppar i februari, nämligen Melodifestivalomröstningar vecka 10 på musiklektionerna.
Just vad det gäller Melodifestivalen så unnar jag mig att återanvända mitt grundupplägg. Åk 1-3 lyssnar efter vers, refräng och stick, genom att sitta på verserna, dansa på refrängerna och stå i statyer på sticket. Sedan röstar de med inga, en eller två händer – på så sätt kan de inte taktikrösta. Åk 4-6 sitter i jurygrupper och delar ut poäng (1-5) i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet (här räknar de antalet män och kvinnor bland artister och låtskrivare).
I år är jag tacksam över att Jon Henrik Fjällgren är med, eftersom det blir en så bra anledning att ta upp samer och jojk i musiken. Populärkulturen är verkligen en otrolig tillgång. Mitt i alla normer och stereotyper, så dyker det upp normbrytare och minoriteter, som slår sig in i folks medvetande och synliggör det som annars mest befinner sig i periferin. Det är fantastiskt!
Diskussioner som har poppat upp i år:
Sjävklart har vi även diskuterat jämställdhetspoängen. När jag introducerar juryprotokollen så brukar eleverna fråga varför jämställdhet ska bedömas och jag har svarat att jag vill se om de upptäcker något under lektionen. I slutet har jag återkopplat och frågat om de har upptäckt något. Absolut! Eleverna har upptäckt att det är fler män än kvinnor som sjunger och att det är väldigt många fler män än kvinnor som har fått skriva låtar till Melodifestivalen. De har också konstaterat att de kvinnliga låtskrivarna återfinns i bidragen som framförs av kvinnor, att de kvinnliga artisterna ofta har varit med och skrivit sina egna bidrag och att de enkönade bidragen bara återfinns bland männen. Det finns inte ett enda bidrag skrivet av bara kvinnor, däremot sju i årets final som är skrivna av bara män. Så klart kommer frågan upp om ett bidrags jämställdhet har någonting med kvaliteten på bidraget att göra. Mitt svar är nej. Det handlar inte om det enskilda bidraget, det handlar om att få syn på strukturer och mönster. Det är så klart inga problem med bidrag skrivna av bara män eller bara kvinnor. Problemet är urvalsprocessen, där så få kvinnor (och nya) kompositörer får chansen att komma fram. Jag berättar om symfoniorkestrarna, som har gått över till provspelningar bakom skärmar för att ge kvinnor och män rättvisare chanser och därför också ändrat sammansättningen i orkestrarna. Även tidigare hävdades att bara de bästa valdes ut. Det var bara en slump att de råkade vara män. Eller så var män helt enkelt bättre än kvinnor. Men med anonyma provspelningar så visade sig det antagandet inte stämma. Snarare var det så att juryn valde musiker som liknade dem själva och passade den informella och många gånger omedvetna mall som fanns av tradition och hävd.
Men resultatet då?
Vissa år har alla klasser mer eller mindre röstat fram samma favoriter. Så var det till exempel med Loreen 2012 och även med Måns Zelmerlöw 2015, men i år är det spridda skurar. Så jag har inte fått någon hjälp i vinnartippningen i år.
Ettorna röstade fram Her kiss med Boris René som sin favorit. Hos tvåorna fick Kiss you goodbye med Anton Hagman flest röster och hos treorna Nano med Hold on. Fyror och sexor är de enda som röstade fram samma etta, nämligen Wiktoria med As I lay me down. Femmorna var de enda som gav Ace Wilder med Wild child förstaplatsen, men trots det fick Wild child skolans förstaplats, när jag räknade samman alla resultat. Robin Bengtsson med I can’t go on kom på delad andra plats tillsammans med Wiktorias As I lay me down. Precis utanför prispallen hamnade Mariette med A million years.
Ikväll kommer svaret. Då får vi se om någon klass prickade in vinnaren.
I slutet av förra terminen fick jag en otroligt rolig fråga av en kollega. Hon är NO-lärare och undervisar bland annat sexorna och undrade om inte vi kunde ha sex- och samlevnadsundervisningen ihop. I början av året satte vi oss ner för att planera och i veckan genomförde vi det hela. Vi gav eleverna tid att skriva frågor i förväg och lät dessa utgöra en grund för planeringen. Innan själva passet hade de också fått läsa om pubertet, yttre och inre könsorgan, fortbildning och graviditet. Tillsammans höll vi i diskussioner, värderingsövningar och frågor kring identitet, normer och värderingar, kombinerat med genomgång av en del fakta. När tiden var slut hade vi hunnit kanske hälften av allt vi hade velat ta upp med eleverna och jag gick därifrån med en önskan om att det funnits fler tillfällen.
När jag har berättat om det här har jag mötts av lite olika reaktioner. De som känner mig väl och sedan länge är inte ett dugg förvånade över att jag har hållit i sex och samlevnad. De känner till alla år som ledare och pedagog inom Svenska kyrkan, där identitetsfrågor ständigt står på agendan och där temat sex och kärlek är återkommande i konfirmandundervisningen och i mötet med ungdomar. De vet också att jag har läst genusvetenskap, barnkultur och sexologi utöver min musiklärarutbildning och därmed fördjupat mig i normkritik, diskrimineringsgrunder och likabehandling.
De som inte känner mig lika väl har reagerat med lite mer förvåning. Inte minst över att jag, som musiklärare, plötsligt undervisar i sex och samlevnad. Är inte det biologilärarens uppgift?
Kort svar: nej.
I läroplanen återfinns inte sexualkunskap som ett eget ämne. Enligt läroplanen är det rektors ansvar att se till att undervisningen integrerar ämnesövergripande kunskapsområden. Sex och samlevnad är ett av dessa. Skolverket betonar att sex- och samlevnadsundervisningen ska ge utrymme för frågor om identitet, normer och möjlighet för elever att utveckla sina förmågor och intressen oberoende av könstillhörighet. Undervisningen ska bestå av tre delar. Ämnesintegrering är den ena, där varje lärare är skyldig att ta upp frågor gällande sex och samlevnad kopplat till sitt/sina ämnen och ge utrymme för diskussioner och samtal för att ge eleverna perspektiv och se sammanhang. I varje kursplan finns punkter som kan kopplas till sex och samlevnad i det centrala innehållet. Den andra delen handlar om att fånga frågorna i vardagen. Att ta diskussionen med eleverna när de undrar över något eller ingripa när något negativt händer. Den tredje delen består av enskilda lektioner eller temadagar.
Min erfarenhet är att det mestadels är den tredje delen som genomförs. Del två, om att fånga frågan i flykten, sker också, men är betydligt mer lärarberoende. En eller ett par lektioner i sexan behandlar sex och samlevnad och sedan kan det bockas av. Självklart räcker det inte! Jag skulle önska mig en situation där det fanns en plan för hur undervisningen skulle bedrivas och tid för samtal om hur, när och varför i personalgruppen. Det här finns faktiskt på en del ställen, men än så länge på alldeles för få. Jag tror på en variant där sex och samlevnad kopplas till likabehandlingsarbetet och det mobbningsförebyggande arbetet. Jag har till och med skrivit uppsatser om hur det skulle kunna gå till.
Så för mig är det inget märkligt alls att hålla i sex- och samlevnadsundervisning som musiklärare. Det är faktiskt bara en del i att leva upp till läroplanen och mitt läraruppdrag.
Vårterminen är igång och femmorna får fortsätta att arbeta sig fram genom Musikens historia. Vi gjorde ett längre uppehåll vid medeltiden, eftersom de hade medeltiden som tema i höstas. Nu drar vi vidare och ägnar oss just nu åt renässans och barock. För att få uppleva lite renässanskänsla har elverna fått sjunga Dona Nobis Pacem. Jag vet. Det är inte renässansmusik, så jag fuskar. Vilket eleverna vet, för det har jag talat om. Men de för sjunga i kanon på latin och de får uppleva hur stämmor kan vara helt självständiga melodier och samtidigt delar av en helhet. Och det är en rejäl utmaning bara det, att kunna hålla ordning på två eller till och med tre stämmor samtidigt i en grupp på 17 elever.
Som exempel från barocken har eleverna fått lyssna till både en sång av Barbara Strozzi och på Våren av Vivaldi. Våren kände de igen direkt och nynnade med i samtidigt som vi gick musikens puls för att känna den stadiga pulsen i barockmusiken. Eftersom de gillade Våren så mycket bestämde jag för att de också skulle få spela den, så förra veckan skrev jag ner en förenklad version av den inledande melodin. Jag valde att transponera den till C-dur och skriva ut den i fjärdedelar och åttondelar i stället för i åttondelar och sextondelar, som i originalet, för att göra den mer läsbar för eleverna. Tacksamt nog rör den sig mest kring en kvint, så det går att komma långt med högerhandens fem fingrar. Så i dag kämpar vi med notläsning, melodispel och att hålla ordning på både fingrar och tangenter. Varje ton har en egen färg (jag använder konsekvent samma färger som tonrören, för att förenkla och kunna generalisera mellan instrumenten) och ett eget finger, för i längden blir det ändå lättare att spela med någon form av enkel fingersättning. Vi kommer inte så långt (fram till takt 6), men stämningen i musiksalen var uppsluppen, ackompanjerad av både frustrerade utrop när fingrarna trasslade till sig och rena rama Eureka!-rop när några toner i följd föll på plats. Vi inledde gemensamt, med notbilden projicerad på tavlan och tog det steg för steg, men med pauser där eleverna kunde träna på egen hand och jag gick runt och hjälpte. Pauserna möjliggör individualisering, då det både går att öva samma sak flera gånger för den som behöver det, eller gå vidare, för de som behöver det. Tanken är att de ska kunna sitta mer individuellt sedan, för alla kommer så klart inte hinna lika långt.
Trots att jag har rimliga grupper på ca 15 elever så tycker jag ibland att det är lite knöligt med instrumentspel. Det är svårt att hinna vara överallt på samma gång och det blir lätt rörigt, speciellt i början när eleverna håller på att lära sig nya saker. En del av mig tänker att det vore fantastiskt med ett instrument per elev, lurar till alla och så kunna gå runt och hjälpa till lite här och var. Tänk vad de skulle få mycket övningstid! Problemet är dels att instrumenten sällan räcker till och dels att eleverna sällan är så självgående, speciellt inte i så långa stunder. Dessutom är det svårt att få till en musikalisk upplevelse om var och en sitter i sin bubbla och är utelämnad till den musik den själv klarar av att producera.
Min lösning har blivit att skapa olika stationssystem, där eleverna får träna på mindre uppgifter en kortare stund och sedan byta. När de börjar behärska en uppgift så lägger vi till ett nytt moment, vilket görs individuellt. Det häftiga inträffar efter några då eleverna har knäckt koden till de olika stationerna och kan instruera sig själva. Då spelar vi tillsammans nästan hela lektionen, fast eleverna roterar på uppgifterna. Nackdelen är att det så klart kan ta tid att verkligen sätta en uppgift, men fördelarna överväger. Om en uppgift är jättesvår eller alldeles för lätt, så sitter du inte fast med den hela lektionen, utan utmaningarna växlar. För elever med kortare uppmärksamhetsspann är det också en fördel, då de har större chans att inte hinna tröttna. Dessutom kan du bidra med spel på din nivå, till en helhet som ändå låter bra. Oftast i alla fall. 🙂
Fyrorna har tränat på pianospel under terminen. Vi spelar en låt med ackordföljden D G Em A. På två pianon spelas D och Em, på två G och A och på två pianon får de träna på att spela bastonerna med vänster hand.
I dag lade vi till trumset. Vi inledde med att gå och klappa fjärdedelar, havnoter och helnoter i olika kombinationer till en inspelning av låten, vilket ledde över i en genomgång av trumkompet. Därefter spelade vi tillsammans på totalt 7 stationer med 2-3 elever på varje station. Tre stationer var ”träna trumkomp” med en svart musmatta för att symbolisera baspedal och en röd för att symbolisera virvel. På varje station skulle eleverna träna på två av tre trummoment. Fjärde stationen var själva trumsetet. Eleven fick välja att spela allt själv eller att spela bastrumma och virvel medan kompisen spelade hi-hat. Resterande tre stationer var de vanliga pianostationerna, utrustade med ackordlådor (så att det går att plocka fram extra ackord för de elever som klarar att byta mellan fler än två eller vill kombinera höger och vänster hand).
Alla hann spela allt och alla var sprudlande glada. Pianostationerna är i princip självgående nu, när eleverna har knäckt systemet med olika färger för olika fingrar och hur de ska jämföra ackordbilderna med pianots tangenter och trumstationerna blev snabbt ganska självklara även de. Dessutom är elevernas varandras bästa instruktörer och när de hjälper varandra och visar ”sin” station innan de flyttar till nästa, så hinner jag instruera det som är helt nytt eller hjälpa dem som behöver extra stöd, tex genom att märka ut tangenter med whiteboardpenna.
Under implementeringen av Lgr 11 funderade jag fram och tillbaka över hur jag skulle synliggöra musikämnets förmågor för eleverna. Till slut fick jag en idé och bestämde mig för att testa. De tre förmågorna i kursplanens syftestext fick varsin färg och varsin skylt, som skulle sitta på vägen. För att göra läroplanstexten mer tillgänglig för eleverna gav jag varje förmåga en rubrik och lyfte ut de två viktigaste orden och gav dem varsin skylt i samma färg för att sitta under förmågan. Två av rubrikerna – Musicera och Skapa musik – gav sig mer eller mindre själva. Den tredje förmågan var inte lika lätt att namnge, men jag landade i Musikens sammanhang. På samma sätt var några av de viktiga orden lätta att välja ut – sjunga och spela under Musicera och samtala och analysera under Musikens sammanhang. I syftestexten om att skapa musik så används orden skapa, gestalta och kommunicera. Dels är jag inte så förtjust i ordet gestalta. Att gestalta musik låter nästan som pantomim och jag ville dessutom ha med kommunicera också utan att behöva ha tre ord. Därför valde jag att avvika från läroplanstexten något och använda ordet uttrycka – ett ord som rymmer både gestaltandet och kommunikationen. Om jag hade gjort skyltarna i dag hade jag kanske gjort andra val, gällande rubriker och ord, men när jag väl hade börjat arbeta med förmågeväggen, så blev begreppen snabbt inarbetade hos eleverna och då kändes det meningslöst att byta. Förmågeväggen blev ett helt oumbärligt redskap i min undervisning och är det fortfarande. Färgerna ger ett extra stöd, då eleverna har svårt att hinna läsa på skyltarna eller svårt att komma på rätt begrepp. Dessutom låter jag färgerna gå igen i mina pedagogiska planeringar och matriser, för att göra kopplingen mellan innehåll, kunskapskrav och förmågor tydligare.
Förmågeväggen har flyttat med mig till de olika skolor som jag har arbetat på och är det första som jag sätter upp och introducerar i en ny musiksal och för nya elever. Jag använder den även på föräldramöten när jag berättar om musikämnet. Jag har skrivit om det här i flera inlägg och jag har föreläst för blivande lärare, verksamma musiklärare och andra lärarkollegor och då visat väggen och hur jag arbetar med den. Och väggen har fått eget liv. Ibland skriver någon här om att de har satt upp en egen förmågevägg, ibland berättar någon vän att de sett en förmågevägg i en musiksal någonstans och nyss dök det upp en bild i gruppen Musiklärarna på Facebook. Inspirationen hade då kommit från Pinterest.
Det känns stort att jag har varit med och gjort avtryck i musiksalar runt om i Sverige, även om många inte vet att det var i min musiksal det började.
Har du en förmågevägg i din musiksal? Det skulle vara jätteroligt om du ville lägga upp en bild som en kommentar och skriva något om hur du arbetar med den.
I fredags sjöng vi ut läsåret. Lagom tills allt var riggat, började regndropparna falla. Tillsammans sprang vi, jag, ljudteknikern och idrottsläraren, med sopsäckar och skoskydd, lådor och fodral, för att skydda det som skydda gick. I väntan på att klockan skulle slå nio iakttog vi molnens framfart med viss nervositet. Fem i nio torkade jag av tangenter, laminerade noter och pianopall, för att några minuter senare börja spela Den blomstertid under paraply. Men regnet drog undan, paraplyet lades åt sidan och klasserna fyllde parken med sång och dans. Första avslutningen på en ny skola är alltid speciell. Jag har en liten lista över saker som jag vill förbättra till nästa år, nu när jag har koll på formen, uppställningar och traditioner. Trots ett 30-tal skolavslutningar i ryggen, både som rytmiklärare i kyrkan och som musiklärare i skolan, så måste vissa saker upplevas på plats innan de faller helt på plats. Allra helst skulle jag vilja ha en aula. Det kommer så klart inte att hända, men det är onödigt stressigt och osäkert med uteavslutningar och utelucia. Allt arbete som eleverna har lagt ner på att repetera och förbereda sig, står och faller med vädret. Det känns hårt. Vi har heller ingen plan b att ta till, då det inte finns några samlingsutrymmen inomhus. Dessutom kan inget riggas i förväg.
Nåja. Utomhusförutsättningarna är inte något som förändras, så det är väl bara att förhålla sig till osäkerheten på bästa sätt. Något som däremot känns mindre osäkert är kommande läsår. Med nästan ett helt läsår bakom mig på nya stället, så har jag äntligen lite koll. I dag hann jag runt till nästan alla årskurser och prata om kommande läsår, så nu har jag lagt upp en skiss för vilka arbetsområden och teman som jag ska planera utifrån. I flera fall lyckas det dessutom haka i klassernas övriga teman. Jag strävar efter att kunna koppla ihop musikundervisningen med övrig undervisning, men samtidigt måste det göras på ett sätt som gynnar musikämnet. På musiklektionerna är det musikämnets förmågor, innehåll och kunskapskrav som ska stå i fokus och då finns det vissa teman som passar bättre än andra. Sen handlar det så klart om vilka möjligheter jag lyckas se, om det jag har redan känd repertoar eller idéer till repertoar till temat, vad årskurserna behöver arbeta med… Dessutom är det milsvid skillnad mellan att slängas in i ett tema eller vara med och planera och diskutera utifrån ett tema.
Till nästa läsår ska jag se till att haka på temat årstider med ettorna. Det blir ett bra sätt att få in olika barnvisor i undervisningen och arbeta med rörelse, musik, sång och instrumentspel inspirerat av väder och vind. Med tvåorna hakar jag på både världen och rymden och väver ihop det till ett tema under hösten, som sedan går över i instrumentkännedom till våren, då rösten som instrument får komplettera övrig undervisning om kroppen. Treorna arbetar med sopor och återvinning och vi ska försöka att arbeta tillsammans med en återvinningsorkester. De ska få skapa egna instrument på bilden, som de får skriva om på svenskan och sedan komponera musik till hos mig. Femmorna har medeltidstema, så då blir det den västerländska konstmusikens historia i sång, dans och spel till hösten och under våren är tanken att jag hakar på deras vattentema, då genom att arbeta i ensemble med låtar ur populärmusiken som anknyter till vatten. Sexorna arbetar traditionsenligt med skolans luciatåg under hösten och sedan blir det ensemblespel för hela slanten till våren. Fyrorna då? Ja, vi hann ju inte prata ihop oss, så vi får väl se. Jag vet jag behöver ha in, jag har planer och idéer, men vem vet. Kanske går det att knyta an även där?
Och om jag önskar tillräckligt hårt, så kanske det materialiserar sig en aula under sommaren?
Mina tvåor arbetar med instrumentkännedom. Precis innan jul besökte vi konserthuset. Symfoniorkestern presenterade de olika instrumentfamiljerna och bjöd på konsert. Jag valde därför att ägna vårterminen åt instrumentkännedom, för att bygga vidare på upplevelsen. Utifrån boken Drillar och Draköron har eleverna fått möta ett nytt instrument varje vecka. De har fått lyssna på ett musikstycke för att gissa vilket som är dagens instrument och sedan har vi arbetat dels med musiken, i rörelse, genom dans, i bilder och samtal och dels med instrumentet. Eftersom mitt musikförråd inte riktigt kan erbjuda alla symfoniorkesterinstrument har jag använt mig av en app och av bilder för att kunna titta närmre på instrumenten. Boken Drillar och Draköron har varit den röda tråden och vi har jämfört elevernas tankar om musiken med Lennart Hellsings dikter och Ane Gustafssons bilder.
Nu var det äntligen dags att arbeta med slagverket och jag dukade upp alla sorters slagverksinstrument som musikförrådet kan uppbåda (en ganska sorglig samling, vilket ska åtgärdas). En elev åt gången fick välja ett instrument och sedan hjälptes vi åt att namnge det och klura ut funktion, bakgrund, genretillhörighet och spelteknik. Provspelning ingick självklart.
När det var dags för en av eleverna att välja, så valde hen väldigt målmedvetet en liten golvtrumma, typiskt inköpt som ett skolinstrument. Trumman placerades under armen, som en darabuka, och stolt rev eleven av ett trumsolo. Därefter fick vi höra hur eleven och hens pappa brukar spela ihop och att det finns många olika slagverksinstrument i hemmet. Klasskompisarna jublade, jag jublade (och frågade om jag fick filma) och eleven log från öra till öra.
Vill du se klippet? Du hittar det här: https://instagram.com/p/BFhIOGIvJjc/
Efter en vecka av omröstningar är det snart dags att se hur det faktiskt kommer att gå i årets Melodifestival.
I år har mina elevers röster och juryutlåtande resulterat i spridda skurar. Det finns ingen tydlig gemensam vinnare utan varje årskurs har korat en egen. Varje årskurs utom femmorna, som tyvärr inte hade någon musik denna vecka.
Ettorna var rörande överens om att Samir och Viktor bör vinna, men bland eleverna i trean fanns det en viss ambivalens mellan att ryckas med i hjärntvättande rim och taktfasthet och ta fram skämskudde. Skämskudden växte sig sedan större för varje årskurs och eleverna i sexan sågade låten rätt rejält, även om en del jurygrupper insiktsfullt diskuterade att låten trots allt är medryckande.
Det är tacksamt att arbeta med Mello. Det engagerar, minst sagt. Med de yngre eleverna passar jag på att träna musikalisk form genom att de får sitta ner och lyssna under verser, stå och dansa under refränger och stå stilla i statyer under sticken. Med de äldre eleverna tränar jag förmågan att analysera och samtala om musik, att kunna sätta ord på känslor och försöka se förbi tycke och smak för att kunna diskutera innehåll. Som en elev i sexan sa: Jag brukar inte kolla på Mello, men nu när vi skulle titta efter bestämda saker så blev det ändå intressant.
Även i år fick jag så klart frågan om varför jag tvunget ska ha med en jämställdhetspoäng i juryprotokollet. Vad spelar det för roll om det är män eller kvinnor som står på scen eller som har skrivit låten? Denna gång sa jag till eleverna att jag inte tänkte svara på frågan förrän vi hade sett klart alla bidrag. När vi var klara bad jag dem titta igenom sina protokoll. Hade de sett något mönster? Två generella drag upptäcktes. 1. De bidrag som fick högst jämställdhetspoäng sjöngs alla av kvinnor. 2. De bidrag som fick sämst jämställdhetspoäng hade enbart manliga låtskrivare och manliga artister. Det fanns inte ett enda bidrag med bara kvinnor.
Därmed besvarade sig frågan själv. Problemet är inte att exempelvis Panetoz består av bara män och att låten är skriven av bara män. Problemet är att fem av tolv bidrag är skrivna och framförda av bara män och att det inte finns en motsvarighet med bara kvinnor. Jag har gått tillbaka till 2010 och kollat alla bidrag i alla delfinaler och statistiken är nedslående. Bidrag av och med enbart män ligger mellan 30% och 70%. Bidrag av och med enbart kvinnor ligger mellan 0% och 3%. Antal män bland låtskrivarna ligger på mellan 77% och 90%. Det är inte så konstigt att det blir skevt…
I år har jag inget bra tips på vem som kommer att vinna. Min erfarenhet är att när resultaten är så skiftande bland eleverna, så är utgången oklar. Det blir en spännande kväll.
Sommarens svåra beslut och höstens omtumlande arbetsbyte har landat i en riktigt bra vardag. En vardag som äntligen innehåller mer än bara arbete. Det finns plötsligt tid och lite flexibilitet, trots ett schemabundet lärarliv. Tid att fylla med annat. Roliga uppdrag till exempel. Uppdrag som håller liv i min kyrkkompetens till exempel. I går fick jag dessutom arbeta tillsammans med både maken och en av mina bästa vänner, som är församlingspedagog i Lunds Domkyrkoförsamling. Lunds domkyrka bjöd in till Sportlovskul för barn och på temat MatRätten (som är Svenska kyrkans tema för årets fastekampanj) med fyra olika stationer och en avslutande mässa. Jag höll i sångstationen, ackompanjerad av min man tillika pianist (och med volontärhjälp av min stora guddotter!), och körde fyra pass med sång och rörelse innan alla, drygt 200 barn med medföljande ledare och/eller föräldrar, samlades i Domkyrkan där alla sångerna användes i mässan. Sångerna hade jag valt ut med tanke på både temat och deras funktion i mässan. Tre av sångerna är komponerade av Kerstin Andeby, en av mina personliga favoriter när det gäller barnsånger både med kyrklig och världslig prägel, och en av sångerna skrev jag själv till detta tillfälle. Bara en sådan sak – att äntligen ha tid för att orka, vilja och kunna skriva sånger igen! Det var otroligt fint att få omringas av cirka 250 personer som tillsammans gav liv åt de toner och ord som satts ihop vid mitt piano.
Stiftets informationsavdelning satte ihop en film om dagen och lade ut igår. För den som vill veta mer om vad vi faktiskt gjorde så finns länken här. Det är dock inte min sång som hörs i klippet, utan en av Kerstin Andebys.
Som extra bonus fick jag träffa ett gäng elever från min förra skola, som var där med sin församling. Varma, goa kramar från saknade ungar.
Musiken i kroppen 