Slagverk och en glad och stolt elev!

Mina tvåor arbetar med instrumentkännedom. Precis innan jul besökte vi konserthuset. Symfoniorkestern presenterade de olika instrumentfamiljerna och bjöd på konsert. Jag valde därför att ägna vårterminen åt instrumentkännedom, för att bygga vidare på upplevelsen. Utifrån boken Drillar och Draköron har eleverna fått möta ett nytt instrument varje vecka. De har fått lyssna på ett musikstycke för att gissa vilket som är dagens instrument och sedan har vi arbetat dels med musiken, i rörelse, genom dans, i bilder och samtal och dels med instrumentet. Eftersom mitt musikförråd inte riktigt kan erbjuda alla symfoniorkesterinstrument har jag använt mig av en app och av bilder för att kunna titta närmre på instrumenten. Boken Drillar och Draköron har varit den röda tråden och vi har jämfört elevernas tankar om musiken med Lennart Hellsings dikter och Ane Gustafssons bilder. 

Nu var det äntligen dags att arbeta med slagverket och jag dukade upp alla sorters slagverksinstrument som musikförrådet kan uppbåda (en ganska sorglig samling, vilket ska åtgärdas). En elev åt gången fick välja ett instrument och sedan hjälptes vi åt att namnge det och klura ut funktion, bakgrund, genretillhörighet och spelteknik. Provspelning ingick självklart. 

När det var dags för en av eleverna att välja, så valde hen väldigt målmedvetet en liten golvtrumma, typiskt inköpt som ett skolinstrument. Trumman placerades under armen, som en darabuka, och stolt rev eleven av ett trumsolo. Därefter fick vi höra hur eleven och hens pappa brukar spela ihop och att det finns många olika slagverksinstrument i hemmet. Klasskompisarna jublade, jag jublade (och frågade om jag fick filma) och eleven log från öra till öra. 

Vill du se klippet? Du hittar det här: https://instagram.com/p/BFhIOGIvJjc/

  

Inför finalen

Efter en vecka av omröstningar är det snart dags att se hur det faktiskt kommer att gå i årets Melodifestival.
I år har mina elevers röster och juryutlåtande resulterat i spridda skurar. Det finns ingen tydlig gemensam vinnare utan varje årskurs har korat en egen. Varje årskurs utom femmorna, som tyvärr inte hade någon musik denna vecka.

Ettorna var rörande överens om att Samir och Viktor bör vinna, men bland eleverna i trean fanns det en viss ambivalens mellan att ryckas med i hjärntvättande rim och taktfasthet och ta fram skämskudde. Skämskudden växte sig sedan större för varje årskurs och eleverna i sexan sågade låten rätt rejält, även om en del jurygrupper insiktsfullt diskuterade att låten trots allt är medryckande. 
Det är tacksamt att arbeta med Mello. Det engagerar, minst sagt. Med de yngre eleverna passar jag på att träna musikalisk form genom att de får sitta ner och lyssna under verser, stå och dansa under refränger och stå stilla i statyer under sticken. Med de äldre eleverna tränar jag förmågan att analysera och samtala om musik, att kunna sätta ord på känslor och försöka se förbi tycke och smak för att kunna diskutera innehåll. Som en elev i sexan sa: Jag brukar inte kolla på Mello, men nu när vi skulle titta efter bestämda saker så blev det ändå intressant. 
Även i år fick jag så klart frågan om varför jag tvunget ska ha med en jämställdhetspoäng i juryprotokollet. Vad spelar det för roll om det är män eller kvinnor som står på scen eller som har skrivit låten? Denna gång sa jag till eleverna att jag inte tänkte svara på frågan förrän vi hade sett klart alla bidrag. När vi var klara bad jag dem titta igenom sina protokoll. Hade de sett något mönster? Två generella drag upptäcktes. 1. De bidrag som fick högst jämställdhetspoäng sjöngs alla av kvinnor. 2. De bidrag som fick sämst jämställdhetspoäng hade enbart manliga låtskrivare och manliga artister. Det fanns inte ett enda bidrag med bara kvinnor. 
Därmed besvarade sig frågan själv. Problemet är inte att exempelvis Panetoz består av bara män och att låten är skriven av bara män. Problemet är att fem av tolv bidrag är skrivna och framförda av bara män och att det inte finns en motsvarighet med bara kvinnor. Jag har gått tillbaka till 2010 och kollat alla bidrag i alla delfinaler och statistiken är nedslående. Bidrag av och med enbart män ligger mellan 30% och 70%. Bidrag av och med enbart kvinnor ligger mellan 0% och 3%. Antal män bland låtskrivarna ligger på mellan 77% och 90%. Det är inte så konstigt att det blir skevt…
I år har jag inget bra tips på vem som kommer att vinna. Min erfarenhet är att när resultaten är så skiftande bland eleverna, så är utgången oklar. Det blir en spännande kväll. 
  
  

Utrymme

Sommarens svåra beslut och höstens omtumlande arbetsbyte har landat i en riktigt bra vardag. En vardag som äntligen innehåller mer än bara arbete. Det finns plötsligt tid och lite flexibilitet, trots ett schemabundet lärarliv. Tid att fylla med annat. Roliga uppdrag till exempel. Uppdrag som håller liv i min kyrkkompetens till exempel. I går fick jag dessutom arbeta tillsammans med både maken och en av mina bästa vänner, som är församlingspedagog i Lunds Domkyrkoförsamling. Lunds domkyrka bjöd in till Sportlovskul för barn och på temat MatRätten (som är Svenska kyrkans tema för årets fastekampanj) med fyra olika stationer och en avslutande mässa. Jag höll i sångstationen, ackompanjerad av min man tillika pianist (och med volontärhjälp av min stora guddotter!), och körde fyra pass med sång och rörelse innan alla, drygt 200 barn med medföljande ledare och/eller föräldrar, samlades i Domkyrkan där alla sångerna användes i mässan. Sångerna hade jag valt ut med tanke på både temat och deras funktion i mässan. Tre av sångerna är komponerade av Kerstin Andeby, en av mina personliga favoriter när det gäller barnsånger både med kyrklig och världslig prägel, och en av sångerna skrev jag själv till detta tillfälle. Bara en sådan sak – att äntligen ha tid för att orka, vilja och kunna skriva sånger igen! Det var otroligt fint att få omringas av cirka 250 personer som tillsammans gav liv åt de toner och ord som satts ihop vid mitt piano.

img_8512
Stiftets informationsavdelning satte ihop en film om dagen och lade ut igår. För den som vill veta mer om vad vi faktiskt gjorde så finns länken här. Det är dock inte min sång som hörs i klippet, utan en av Kerstin Andebys.
Som extra bonus fick jag träffa ett gäng elever från min förra skola, som var där med sin församling. Varma, goa kramar från saknade ungar.

Snart…

Den senaste månaden har jag ägnat åt att läsa och skriva på en examinationsuppgift som ska vara inne på onsdag. 

Jag är mätt på vetenskapsteorier och avhandlingar, men hungrig på att skriva om det jag gör. Fundera högt, sila sand efter guld och dokumentera på mitt eget sätt. 

Men först måste uppgiften in. I väntan på lite mer vettiga inlägg går det att följa min vecka på Svenska Rytmikförbundets Instagramkonto @rytmikforbundet. 

Hoppas att vi ses där!

Lennart Hellsing

Nog är det märkligt att någon ska behöva dö för att uppmärksammas? Det kan jag nog tycka. Samtidigt så blir den där döden en tydlig påminnelse om det som lämnas kvar, avtrycken. Och till mitt försvar vill jag säga att Lennart Hellsing har varit närvarande i musiksalen både till och från. Trots att han inte är kompositör. Men hans texter har en säker plats i den sångskatt jag vill att mina elever får ta del av. 

Så eftersom Lennart Hellsing, i egenskap av sin död, gjorde sig påmind, lät jag honom besöka alla klasser i förra veckan. 

Först tre ledtrådar:

  1. Nicko Ticko Tinn
  2. Dinkeli Dunkeli Doja
  3. Krakel Spektakel

Därefter lite fakta om Lennart Hellsing. Som att han skrivit över hundra böcker! För både barn och vuxna. Men mest för barn! Som att han gillade rim och ramsor och var så bra på att rimma att han till och med kunde översätta engelska rim! (Här improviserade musikläraren ett och annat mindre poetiskt rim på engelska och så försökte vi att översätta.) 

När vi lärt oss lite om Lennart Hellsing (och även lite om Knut Brodin och Georg Riedl) sjöng vi några visor. Efter varje visa fick eleverna frågan om de hört den förr och var/när i så fall. Fina samtal om förskolor och böcker hemma, skivsamlingar och sagostunder, om pappor och mormödrar och de småsyskon som eleverna själva sjunger för. Det blev till och med ett samtal om demens och alzheimers då en elev berättade att hens släkting fick sjunga Hellsingvisor på sitt boende. Fint som snus. Lite textanalys hann vi också med. Menar Lennart Hellsing nikotin i Nicko Ticko Tinn? Han gillade ju onekligen att röka. Men ville han att barnen skulle röka? Spännande!

För ettorna gjorde jag en utökad variant pga omkastat schema. 45 elever satt som trollbundna av texter och dikter som jag högläste och som vi varvade med sånger. Även femmorna fick en liten dos högläsning och var lyriska. 

Det är minsann i sanning en bedrift! Tack för alla rim och tramsor!

Ensemblespel med många elever och få instrument

Ny arbetsplats, ny ”sal”, nya elever, nya förutsättningar. Det är lätt att glömma bort hur lång tid det tar innan ramar, strukturer och arbetssätt sitter och fungerar utan så mycket arbete i stunden. Inte minst tar det lite tid innan jag själv har hittat in i de nya förutsättningarna, i rummet, i grupperna. Men det tar sig.

Eftersom jag inte riktigt vet vad eleverna har arbetat med tidigare, så låter jag nu fyror och femmor arbeta med samma innehåll nu under hösten, för att få grepp om dem.

Jag återanvänder Jag spelar för livet med Sofia Karlsson, som jag körde innan jag slutade på förra stället, eftersom den fungerade så bra och gav flera ingångar.

Eleverna har fått arbeta med rörelseform till låten, fått sjunga den och prata om taktart och notvärden utifrån den. Nu spelar vi den också.

När jag började fanns inga elevpianon, så i början använde vi trumstockar (åttondelar), trummor (ettor) och tonboxar (ackordens grundtoner på slag ett och fyra). Nu har jag fått några elevpianon och vi har gått igenom och lagt till ackorden D, G och A.

Efter att ha tränat var sak för sig och tillsammans, bytt och sett till att alla har fått testa allt, så lägger jag till förflyttningar i mellanspelet. När det funkar som bäst, funkar det så här:

Eleverna är indelade i par eller trios. Vi har sex eller sju stationer: trumstockar, trumma, tonboxar, piano D, piano G, piano A och eventuellt sång. Jag spelar introt/mellanspelet och eleverna förbereder sig. Vi sjunger och spelar en refräng, sedan spelar jag mellanspelet igen och under tiden flyttar elverna ett steg. Vi fortsätter tills alla har spelat allt.

Nästa steg blir att spela efter samma upplägg men till andra låtar med samma ackord.


På ny plats

I höst har jag bytt arbetsplats. Efter en vår då jag gick allt mer på knäna och en sommar då jag inte återhämtade mig, så insåg jag att jag behövde förändra något. Det var inget enkelt beslut och det var en stor omställning att lämna en fredag och börja på nytt en måndag på en helt ny skola.

Jag har bytt 450 elever mot 250. Jag har bytt 30 lektioner mot 17. Jag har bytt 100% mot 90%. Jag har bytt en utrustad musiksal mot ett bibliotek/fritids/musiksal/genomgångsrum utan dörr mot trappan ner till förskoleklassen, i behov av upprustning.

Det är så klart att börja om och att börja om är slitigt. Och det är galet att behöva välja mellan en vettig arbetsbelastning eller en vettig sal. Men jag tror att det här kan bli riktigt bra. Efter att ha tagit tag i och rustat upp tre musiksalar sedan 2011, så ska jag nog kunna få fin fason på den fjärde. Speciellt som det finns en vilja på skolan att få musiken att funka bra.

Nu har det gått några veckor och musikförrådet är städat, instrumenten sorterade i nya, fräscha lådor, nya instrument är inköpta för att komplettera de gamla och fler ska köpas in framöver. Nu väntar jag bara på ett eget skåp för noter och annat material, samt lite ommöblering.

Jag börjar lära känna eleverna, kunna deras namn och förstå hur de olika grupperna fungerar. Jag ser hur de tar till sig mitt arbetssätt och rytmiken och hur ramar och strukturer faller på plats. Jag ser hur de knäcker koder – notvärden, ackord, tonerna på piano, puls, taktarter, rytmer, form… Det är så roligt!

Och jag börjar känna mig hemma. Det är bra. Nu ser jag fram emot att vardagen ska komma smygande. Antar att jag behöver passera Lucia först…