Liten uppdatering, stora framsteg

Tänkte bara ge en snabb uppdatering om det där med att vinna förtroende.
I veckan satte en elev sig, som vanligt, på en stol vid sidan av, bredvid klassen. I uppropet ropade jag upp eleven, som vanligt, med hjälp av att teckna namnet. I vanlig ordning berättade jag också att hen var välkommen in i ringen, in i en grupp, ut på golvet, när helst hen ville.

En bit in i lektionen lärde jag ut en ny tonboxstämma. Jag lät eleverna lyssna och sjunga med och frågade sedan hur många gånger varje ton spelades och i vilken ordning.
Medan klassen tänkte efter, vände jag mig mot stolarna och ställde frågan om hur många gånger första tonen spelades till eleven där. Fyra fingrar hölls upp i luften. Ett svar! Dessutom helt rätt svar!

Klassen delades in i tre grupper och alla elever i varje grupp skulle i tur och ordning få spela en av stämmorna, samtidigt som vi sjöng. Under det något röriga, men koncentrerade, arbetet märkte jag hur eleven plötsligt gjorde en liten tur ut på golvet, efter att fritidspedagogen frågat om hen var sugen på att spela. Där och då blev det inget spel, men väggen mellan stolen och gruppen kändes ändå något nedmonterad.

Då jag såg att eleven återvände till stolen utan att ha spelat, plockade jag snabbt fram ett litet klangspel ur skåpet. Jag frågade om eleven kunde hitta de aktuella tonerna, hen pekade ut dem, petade lite försiktigt på dem och upptäckte att det inte kom något ljud. Jag förklarade att tonstavarna var för små för att spela på med bara fingret, men att det fungerade bra med klubba och lämnade sedan klangspelet där.

Efter att ha samlat ihop den övriga klassens koncentration igen, förklarat att de fick fortsätta att spela på tonboxar och vänta lite med att se klangspelet, var vi i full gång igen. Och medan det var full aktivitet på golvet, med spel, sång och byten vid spelklubborna, hörde jag det ljusa ljudet av ett litet klangspel, som spelade helt rätt stämma, hela tiden, ett par oktaver över tonboxarna.

I slutet av lektionen visade jag klangspelet för resten av klassen och kände mig både nöjd och glad över veckans framsteg. Nog för att de flesta elevmöten är intressanta, men de elever som tvingar mig att tänka utanför mina vanliga banor och som utmanar mig pedagogiskt, de får ändå en alldeles speciell plats.

Efter lektionens slut valde eleven, på eget bevåg, att stanna kvar en stund, undersöka de nya tonerna och spela lite på dem

Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.