Jul för alla?

Varje år blir det lucia och jul och varje år måste jag fundera över repertoar.
Jag har en ambition att varken luciatåg eller skolavslutningar ska vara likadana från år till år. Jag vill att eleverna ska känna att de skapar något eget, med en blandning av sånger de känner igen och sånger som är nya för dem. Jag tänker att mitt uppdrag som musiklärare innebär att ge eleverna tillgång till traditionell musik, men att även utöka deras repertoar.

Det är den ena delen. Den andra handlar om sångernas textinnehåll.
För mig är det viktigt att alla elever kan sjunga med i sångerna, utan att känna att de hamnar i en lojalitetskonflikt mellan skola och hem, skolans förväntningar och den egna övertygelsen och identiteten.

Att många julsånger har texter med kristna budskap och referenser är så klart inte konstigt. Att många av de mest självklara sångerna är psalmer, är inte heller märkligt. Men det är inte helt enkelt att navigera mellan det självklara och förväntade och det som är bäst för eleverna. Skolan är till för alla. Den ska vara icke-konfessionell och alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för att deras mänskliga rättigheter om religionsfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet tas tillvara. Skolans avslutningar är skolans fester, elevernas firande. Inte kyrkans. Och det har varit min övertygelse både när jag har arbetat i grundskolan och när jag har arbetat i Svenska kyrkan. Därför är det viktigt att alla elever kan och vill delta i skolans avslutningar. Det är viktigare än i vilken lokal avslutningarna hålls. Det är också viktigare än vilka sånger som sjungs.

Att alla ska kunna vara med är min utgångspunkt. Jag arbetar med yngre barn. Små människor hamnar i större lojalitetskonflikter om fröken och föräldern har olika åsikter, så det gäller att vara lite extra rädd om dem. Med tonåringar går det att resonera på ett annat sätt, att förklara och argumentera, fundera och kompromissa, är min erfarenhet.

Det finns vissa ramar som jag bara får förhålla mig till. Val av lokal, vilka sånger som brukar vara allsånger vid avslutningarna, viss inramning som skolan har valt genom åren. Eftersom jag själv har arbetat på båda sidor, både kyrksidan och skolsidan, så kan jag bli rätt trött när jag stöter på omedvetenhet om sammanhanget, på båda håll. Det går ju nämligen att göra bra, för alla, om en bara tänker efter och strävar efter dialog.

Jag tar inte per automatik bort alla sånger som har ett kristet innehåll. Det är ingen lösning. Eleverna har rätt till att få tillgång till och förståelse för den kultur de har runt omkring sig och de traditioner som omger dem. Därför anser jag att det går bra att sjunga om den kristna julen. Att använda sånger för att få en inblick i de berättelser som kyrkan bär och firar kring jul är ett jättebra sätt. Det jag däremot aktar mig för är att sjunga sånger med eleverna som innebär någon form av egen ”bekännelse”. Jag sorterar bort sånger med ”Jag tror på…” eller ”Då vill jag sjunga hosianna…” eller vad det nu månne vara. För mig är det skillnad på att sjunga om något eller sjunga av övertygelse.

Kanske är det så att jag klyver hårstrån. Gör det egentligen någon skillnad? Jag hoppas ändå det. Eftersom jag själv är troende så brukar jag utgå från mig själv. Vilket ibland ställer till det ännu mer. Det finns en hel hög med julsånger som är ytterst tveksamma om jag ska se till den tro, bibelsyn och gudsbild som jag själv har. Men det ger mig också redskap att titta på texter och fundera över vad de säger mig. Är det sånger som uttrycker min egen tro, eller är det sånger som förklarar delar av den religion jag tillhör?

Det ger mig också en förståelse för att det här med sånger ur en religiös kontext faktiskt kan betyda mer än bara de toner och stavelser de är sammansatta av. Att ett rum kan betyda mer än sina väggar. Inte för att det händer något magiskt bara för att någon kliver över tröskeln till en kyrka, eller sjunger en psalm. Utan för att den med en egen tro, förstår att det här med heliga rum och sånger med ett budskap betyder något och att den upplevelsen är både viktig och riktig. Så därför är det med största respekt jag lyssnar på elever som upplever det som fel att sjunga om julen. Och om jag har valt repertoaren väl, kan jag förhoppningsvis bemöta deras oro (och ibland föräldrarnas) genom att visa texterna och förklara vad det är vi faktiskt sjunger. Att det inte är ett uttryck av en personlig tro. Och förhoppningsvis kan det vara en väg till att alla elever kan och vill vara med och fira skolans avslutning.

Konsten att avsluta en termin

Igår var det så avslutning.
Under regntunga skyar samlades hela skolan och många familjer för att fira av läsåret och fira in sommarlovet.

Det blev en väldigt fin stund. Några droppar föll, men skyfallet hade den goda smaken att invänta både avslutningen och undandplockandet av teknik och utrustning.

Kabeln mellan pianot och ljudbordet blev avsliten bortom räddning av en hoppande elevfot, men det löste sig genom att jag under rektorns tal (och till skolans it-tekniker/ljudteknikers något roade min) hämtade en handmick och satte i handen på bildlärarLotta, som sedan fick hålla micken framför elpianots högtalare.

Till min stora glädje och stolthet blev detta ännu en avslutning som innerligt uppskattades av såväl elever, som föräldrar och kollegor.
När jag lyssnar på feedbacken handlar det om elevernas sång- och rörelseglädje på scen, om en varierad och anpassad repertoar som blandar tradition med nutid och om den stämning som skapas.

Det finns massor av bra sätt att komponera en avslutning och jag har inte facit, men så här tänker jag:

  1. Lektionerna får aldrig bli resultatet av en avslutning eller konsert. Däremot ska avslutningen vara ett resultat av elevernas lärande under lektionerna. Ett forcerat lärande för att få fram en produkt att visa upp känns som totalt fel angreppssätt.
  2. Elevernas framträdande är inte i första hand en uppvisning, till för andra, så som föräldrar eller lärare. Elevernas framträdande är ett sätt för dem själva att vara med och skapa och fira den gemensamma avslutningen. De sjunger/dansar/spelar lika mycket för sin egen skull, som för publikens. De äger sin del i avslutningen.
    Med synsättet att elevernas framträdande inte är till för att behaga vuxenvärldens föreställningar om en avslutning, skapas också en tillåtande stämning. Det kan inte bli fel. Om eleverna ställer sig tokigt, så får de hjälp att hamna rätt. Om en start blir fel, så tar vi om den så att alla kan känna sig nöjda. Om utrustningen strular, så löser vi det så gott det går och låter numret gå om. Elevernas upplevelse och medverkan står i centrum, inte resultatet i videokameran dagen efter.
    (Därför inleder jag också alla avslutningar med att ”ropa upp” och kolla så att alla årskurser är på plats, låta dem hojta starkt och frejdigt till svar och sedan även ”ropa upp” föräldrar, personal och rektor. Det hjälper till att ta skolgården och situationen i besittning, skaka av lite nervositet och skapa lite känsla av lek.)
  3. Det som framförs med äkta glädje, lust och stolthet berör publiken. Då spelar det ingen större roll om det är en Alice Tegnér-visa eller en Timbuktulåt. Med viss fingertoppskänsla går det också att känna av vilken typ av framträdande eller låtval som passar vilken årskurs bäst.
    Fast det här är svårt. För vilken låt passar 75 årskurskamrater lika bra? Svaret är ingen. Men genom att utgå från det arbete som sker under terminen, så får jag en bra barometer. Vad gjorde eleverna med glädje? Vad fick dem att längta efter mer? Vilka uppgifter gjorde dem stolta?
  4. Sedan finns själva arbetet med att komponera avslutningen. Lägga framträdande i rätt ordning, både med tanke på praktiska ramar, traditioner, genrer och ålder. Att vara noga med körordningen, så att inte ett stillsamt framförande av en mellanstadieårskurs följs av ett publikfriande nummer av en annan mellanstadieårskurs, utan att de olika programpunkterna blandas på ett sätt där de inte ”överglänser” varandra, utan hela tiden överraskar och inte blir så lätt jämförbara med varandra. Och möjligtvis är det här som just specialkompetensen som musiklärare kommer in. Efter att själv ha gjort en mängd konserter blir det en erfarenhetsbaserad och ”tyst” kunskap.

Avslutning

Ute på skolgården är entréerna och basketkorgarna lövade.
I tre dagar har olika årskurser samlats ute på de breda trappsteg ner till basketplanen, som utgör scenen på avslutningarna.
Vi har ställt upp, sjungit igenom sånger, övat rörelser och testat att gå upp och ner till platserna.

I morgon smäller det.
Klockan 9.00 samlas hela skolan, många föräldrar och anhöriga på skolgården för att se grundsärskolans sexor, våra avgångselever, tåga in med fanor, höra och se alla årskurser bjuda på något ur vårens repertoar, lyssna till sommartal och sjunga med i både Den blomstertid och Idas sommarvisa.

Då har skolans it-tekniker riggat anläggningen, stolar till sexorna har burits ut, paradvägen märkts ut och skolgården smyckats. Jag har burit piano och samlat ihop noter och pratat ihop mig med musiklärarkollegan, som eftersom hon bara jobbar 30% inte varit med och övat.

Sommarklädda barn och vuxna kommer att strömma ut. Föräldrar kommer att kämpa om bästa platserna, lärare och assistenter kommer att försöka samla sprittande ben och fjärilsfladdrande magar. Sen är det dags. Inför flera hundra elever, personal och anhöriga ska det kompas och ledas årskurs efter årskurs. Mellan en sisådär 40 och 150 elever ska upp och ner på scenen i de olika numren och framföra sina sånger med glädje och stolthet.

Musikläraren kommer att ha fullt fokus, tunnelseende och vidvinkelperspektiv på samma gång. Hålla koll på noter, toner, rörelser, byten, bakgrundsmusik, placeringar, ljudkvalitet, blickar, publik och sjungande elever. Bli sprickfärdig av stolthet och tårögd av glädje.
Sedan har plötsligt alla sjungit ”…och benen blir fulla av spring.” och skolgården töms lika snabbt som den fylldes. Utrustningen bärs i väg, eleverna försvinner med sina föräldrar, kollegerna samlas i personalrummet och kvar finns en känsla av tomhet.

Det värsta med världens bästa yrke är just tomheten efter avslutningarna.
Då det finns drygt 400 elever, som jag skulle vilja tacka och krama och prata med individuellt, men aldrig får möjlighet att ens säga hej då till, eftersom de sprids för vinden i sina sommarkläder. Avskeden är redan tagna, i klassrummen. När musikläraren riggade inför avslutningen.

Avslutningar är härliga. Och vemodiga.

Världens bästa pepp!

Skolans IKT-pedagog Lotta smög ut på balkongen och dokumenterade dagens avslutningsrepetition med grundsärskola, avgångselever och en blåhårig musikfröken med mustasch.

Bästa peppen så här de sista skälvande dagarna av läsåret, med avslutningsfix och -trix mitt i Crazy hair-day och talangshow.

Tack Lotta!