Att äga sitt lärande

Under de sista veckorna har jag låtit de yngre eleverna dels se tillbaka på terminen och jämföra musiklektionerna med det som står i de pedagogiska planeringarna och dels låtit dem fundera och reflektera över sitt lärande.

Vi har återigen tittat på förmågorna på väggen och hjälpts åt att sortera in olika lektionsmoment, sånger och övningar under ”rätt” förmåga. (Så här såg det ut i åk 2 till exempel). Vi har påmint oss om vad det är vi ska träna och diskuterat hur en egentligen vet vad en lärt sig. Eleverna har även fått fylla i en matris och i den självskatta sina förmågor utifrån det vi har arbetat med.

Även om jag har arbetat med att försöka få till ett elevnära språk i matriserna, med konkreta kopplingar till den pedagogiska planeringen, så blir det många ord. För att de yngre eleverna inte ska fastna i de många orden, valde jag i år att rita upp en motsvarande matris på tavlan, fast i stället för ord använda smileys. På så sätt har eleverna kunnat både höra och läsa orden, samt titta på vilken smiley som visar deras känsla inför en förmåga.

20131218-195221.jpg

När vi jobbar med att spela instrument – att följa med i start och stopp, hålla reda på olika stämmor, lyssna på de andra som sjunger eller spelar, på pianot som spelar och försöka följa musikens puls och dynamik – hur känns det då?
Svårt, ok med hjälp, ok på egen hand, så lätt och säkert att jag kan hjälpa och visa en kompis.

När jag började jobba med det här för ett par år sedan var jag beredd på att det skulle vara krångligt och att min och elevens uppfattning skulle skilja sig mycket åt. Men faktum är att det oftast bara är krångligt i början. Andra och tredje gången eleverna ser en matris, så känner de igen sig. Oftast är eleverna också väldigt medvetna om sina förmågor, vad de upplever som svårt och lätt, och i majoriteten av fallen stämmer min bedömning överens med elevernas egen självskattning. Möter eleverna dessutom matriser, samtal om förmågor och funderande kring sitt eget lärande i andra ämnen, så går det ännu lättare.

För mig är elevernas självskattning otroligt mycket värd. Den talar om för mig hur de upplever ämnet. Många av de yngre eleverna fyller ofta i alla rutor. Det är lätt att tro att de gör det för att det är kul att rita, eller för att de inte riktigt förstår, men när vi jobbar med det här så hör jag dem resonera. De frågar och undrar och funderar. I ettan och tvåan är det många som kommer fram till att de kan allt vi har gjort. De känner sig stolta och glada. För mig är det ett tydligt tecken på att undervisningen träffar rätt. Eleverna känner att de behärskar det vi gör, de känner sig säkra och upplever undervisningen lekande lätt. Jag som lärare ser så klart nivåskillnader i deras förmågor och i mina omdömen skriver jag tydligt vad de kan jobba vidare med, men jag är noga med att låta dem behålla känslan av att kunna. Den känslan är ovärderlig som drivkraft och för att våga, vilja och orka komma vidare. Ju fler gånger eleverna har mött matriser i musikämnet, desto noggrannare är de med sin självskattning och desto fler ord känner de igen. För det här är ju inget en kan från början, eller som måste vara perfekt. Det här är ett lärande om sitt eget lärande och det måste få ta tid att utveckla.

På min förra arbetsplats använde jag först pappersvarianter av både pedagogiska planeringar och matriser. Det blev mycket papper… Och det var inte helt enkelt att följa upp, veta om de hanns med på utvecklingssamtalet (där jag inte är med), eller återkoppla till terminen efter, eftersom de hade en tendens att försvinna hemma, gå sönder, hamna i pappersinsamlingen…
När vi gick över till Unikum, så försvann många problem. All dokumentation var samlad på ett ställe, det var lätt att titta både bakåt och framåt och eftersom föräldrar och elever alltid hade tillgång till systemet, gick det utmärkt att läsa och ställa frågor om musik utanför utvecklingssamtalet. Dessutom fanns det ingen risk för att elevernas arbete med självskattningen skulle försvinna på vägen.

Å andra sidan har pappersvarianten vissa fördelar. De blir till exempel mycket färggladare och finare än den digitala varianten!

20131218-195249.jpg

Känslan som kläddes i ord och fakta

Hela mitt väsen gör uppror vid tanken på betyg i åk 3.
Jag kan inte se nyttan eller poängen.
Jag har i och för sig svårt att se poängen med betyg över huvud taget, mer än som urskiljningsverktyg till vidare studier, så det här med att behöva sätta betyg redan i åk 6 är något jag värdegrundsmässigt brottas rejält med. Själv var jag en högpresterande skolelev, med höga betyg som bara blev högre. Det gick lätt och bekymmersfritt. Så är det så klart för en del. Betygen sporrar och bekräftar det positiva, men den andra sidan finns också och den är större. Eleverna som tappar mod och styrfart, eleverna som känner sig stämplade, eleverna som ser betyget som ett tak inte som ett golv.

I dag blev jag därför glad när jag trillade över det här blogginlägget från Pedagog Stockholm, där de granskar moderaternas förslag till ny skolpolitik. Här finns min känsla klädd i både ord och fakta. Väl värd en genomläsning!

Den här raden ur blogginlägget fastnade i mig:

”Bara för 6 procent av eleverna påverkas studieresultaten i sjuan positivt av betyg i sexan. Det gäller de mest högpresterande eleverna. Övriga presterar sämre”

Ja, jag brottas med betygsättning. Jag kanske till och med kan kategoriseras som en betygmotståndare. Men jag tänker att det inte är så dumt. Det gör mig nämligen väldigt angelägen om att göra bedömningsprocessen så bra som möjligt.

Tror du att du kan förändras?

1/4 av det beröm som ges till pojkar handlar om vad de gör.
1/10 av det beröm som ges till flickor handlar om vad de gör.

Forskare vid Stanfords och Chicagos universitet har studerat just detta och kommit fram till att de barn som får beröm för vad de gör också i mycket högre utsträckning tror att de kan förändras – bli smartare, lära sig nya saker, bli bättre, än de barn som får beröm för hur de är.

Koppla samman detta med siffrorna ovan. Överlag behöver vi bli bättre på att berömma det barn gör och inte hur de är. Men framför allt behöver vi se till att flickor får samma möjlighet att utveckla en tro på sig själva och sin förmåga att förändras.

Just nu går det att se ett klipp på svt nyheter om just denna studie, kopplat till föräldrautbildningar som erbjuds i vissa kommuner.
Men det är inte bara föräldrar som behöver tänka på det här. Jag, som lärare, behöver vara medveten om hur jag berömmer och bedömer det eleverna gör i skolan. Min bedömning av elevers förmågor får aldrig bli en bedömning av deras person. Det är inte alltid så lätt, för personlighet och egenskaper påverkar så klart mig, som person. Tack och lov har skolan tagit många steg från den sortens bedömningar de senare åren. ”Skötsam och duktig”, ”orolig och sprallig” ska inte dyka upp i omdömen.
Men även i den snabba feedbacken måste jag hela tiden vara vaksam, så att jag inte hemfaller åt att säga: ”Vad duktig du är!”, när det jag menar är: ”Vad bra du har löst uppgiften”.

Jag är tacksam för att det här klippet dök upp i mitt flöde, för det var en nyttig påminnelse. Och en bekräftelse av att det är viktigt att lägga ner tid på hur jag talar och bemöter eleverna som individer, inte som pojkar och flickor, för att ge alla samma möjligheter.

 

 

Trolla med knäna?

I kursplanen för musik i Lgr11 sammanfattas ämnets syfte så här:

Genom undervisningen i ämnet musik ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsätt­ningar att utveckla sin förmåga att

• spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer,
• skapa musik samt gestalta och kommunicera egna musikaliska tankar och idéer, och
• analysera och samtala om musikens uttryck i olika sociala, kulturella och historiska
sammanhang.

Det här skriver jag under på vilken dag som helst! Det är en bra spegling av vad ämnet musik bör vara.

Vidare går det att läsa i det Centrala innehållet för årskurs 4-6 att eleverna ska öva sina förmågor genom att göra följande (detta är endast ett urval):

Musicerande och musikskapande
• Sång, melodispel och ackompanjemang i ensembleform i olika genrer.
• Gehörsmusicerande efter musikaliska mönster, till exempel ackordföljder, perioder
och kompmodeller.
• Imitation och improvisation med röst och instrument, rytmer och toner.
• Musikskapande med utgångspunkt i musikaliska mönster och former, till exempel
ackordföljder och basgångar.
• Musikframföranden.

Musikens verktyg
• Rösten som instrument för olika vokala uttryck, till exempel sång, jojk och rap.
• Ackord­ och melodiinstrument, bas och slagverk för melodi­ och rytmspel eller för
ackompanjemang.

Instrument- och ensemblespel är betydligt mer betonat, redan i de lägre åldrarna, än vad det har varit tidigare. Och här börjar det bli klurigt. Inte nog med att eleverna ska få en möjlighet att testa och prova, de ska även bedömas i sina förmågor:

Eleven kan delta i gemensam sång och följer då i någon mån rytm och tonhöjd. Eleven kan även spela delar av en enkel anpassad melodi-, bas- och slagverksstämma samt bidra till ackompanjemang på ett ackordinstrument med några ackord. Dessutom sjunger eller spelar eleven på något instrument i viss mån med tajming.

Detta är en del av kunskapskraven för betyget E (alltså det lägsta betyget) i åk 6.
Om en elev ska ha möjlighet att nå hit, behöver hen få rätt mycket tid vid de olika instrumenten. Om eleven dessutom vill nå ett A, så krävs ännu mer.

Jag är av övertygelsen att alla elever ska få möjlighet att tillägna sig de förmågor, som skolan kräver, på skoltid. I huvudsak på lektionstid. Det är en rättvisefråga! Vilka hem kan erbjuda sina barn ett trumset, ett piano, en gitarr, några rytminstrument och kanske en violin? Alltså måste detta lösas inom skolans ramar! 

Jag har det inte dåligt. Jag har en musiksal. Jag har ett trumset. Jag har ca tio små keyboards (varav sex fungerade i dag). Jag har ca tjugo gitarrer. Jag har olika rytm- och slagverksinstrument.

Men jag har också mellanstadiets klasser i helklass. Dvs 20-25 elever i varje klass, 60 minuter i veckan. Jag är i regel ensam. Jag har ett litet instrumentförråd och ett kapprum med klinkergolv (rejäl resonanslåda). Hur jag än gör blir det väntan, köer, ineffektivitet, otålighet och alldeles för höga ljudnivåer.

Det går självklart att säga att detta är en skolledningsfråga, eller kanske till och med en politisk fråga. Resurser måste till för att målen ska uppnås. Men här och nu landar det ändå på mina axlar. Det är svårt att inte göra allt i min makt för att ge mina elever den undervisning de har rätt till och då står jag där och trollar med knäna. Vänder och vrider på både mig, salen och instrumenten för att få det att funka. Börjar fundera i banor på att skapa ett pianohäfte och ett gitarrhäfte, alltså eget läromedel, som inte kostar och som inte bryter mot några upphovsrätter. När det jag egentligen skulle behöva är några olika instrumentpedagoger, några ensemblerum och möjlighet att dela in eleverna i mindre och lärarledda grupper. 

Jag inser också risken med att genomföra undervisningen utan resurser. Vem tror mig när jag säger att det inte fungerar? Men jag ser inget alternativ.

Bedömning

I går var vi några kollegor som avrundade veckan med en afterwork.
Under några timmar satt vi och pratade om familj, respektive, helgplaner, men kanske ändå mest om jobbet och skolan. Det där som vi sällan hinner prata om på arbetet, men som ändå är så viktigt för att förstå varandra och se människorna bakom yrkesrollerna.

I slutet av kvällen, när vi bara var fyra kvar, hamnade vi i en diskussion om omdömen och bedömning. Ena kollegans sambo hade anslutit och ställde sig frågande till skriftliga omdömen för yngre barn. Är inte det ett sätt att stämpla och i värsta fall hämma ett barn genom att begränsa deras tro till sin förmåga? Eller är det ett sätt att tydliggöra barnets förmågor och ge redskap för en fortsatt utveckling?

Jag tror att det kan vara både och. Beroende på personlighet, förutsättningar och familjeförhållande kan nog omdömena både hjälpa och stjälpa. Det ligger ett stort ansvar på oss lärare att formulera omdömena på ett sätt som inte trycker ner, utan lyfter varje elev. Ord är viktiga. Ord tar plats i oss. Får oss att växa eller krympa, stänga eller öppna. Jag ser fördelen i att sätta ord på vad eleverna kan, vad de ska kunna och hur de ska nå dit. Jag tror att det ger eleverna mer makt över sitt eget lärande. Men jag ser också riskerna i att någon identifierar sig för starkt med den nivå de når upp till just nu och låter den bli tak i stället för golv för sin fortsatta utveckling. Se bara på alla människor som går runt och har ”Jag kan inte sjunga” som en del av sin identitet, pga en kommentar fälld av en musiklärare eller klasskompis någon gång på lågstadiet. I stället för att få möjlighet att fortsätta sjunga och ge sångförmågan den träning och mognad som behövs, tystnade de och blev berövade ett språk, en uttrycksform.

I veckan som varit har eleverna haft sina utvecklingssamtal. De flesta klasslärare på min skola arbetar med elevledda samtal (som min kollega Ida har skrivit om här) och genom denna metod är eleverna väl medvetna om vad de kan och vad de behöver utveckla. De är ägare av sitt utvecklingssamtal. Det verkar så bra! Själv är jag inte med på några utvecklingssamtal. Jag utvärderar med eleverna, återkopplar till den pedagogiska planeringen, till målen och förmågorna. Eleverna får skatta sina egna förmågor i en matris och när jag sedan skriver mina omdömen ser jag att vi ofta är helt överens i vår bedömning. Jag låter alltid de yngre barnens matriser stå utan min inblandning, om de inte underskattat sig själva, för då skriver jag det tydligt. När det gäller mellanstadiet, så klickar även jag i matrisen och motiverar tydligt om det är så att vi har olika uppfattningar. I de fall där jag bedömer att eleven inte når riktigt så högt, som de själva anser, uppmuntrar jag ändå känslan. Att tro på sig själv och känna sig säker är en tillgång för att våga och ha lust att lära sig mer.
Allt detta sker i webverktyget Unikum, som skolan använder sig av sedan ett år. Fortfarande släpper jag ifrån mig mina omdömen och vet inte riktigt hur de landar, eftersom jag inte är där. Men via Unikum kan nu kan alla elever och föräldrar föra en dialog med mig, om de vill. Inför eller efter. Det känns skönt. Förhoppningsvis minskar det risken för missförstånd och oro hos eleven och ökar förståelsen av att omdömet inte är en slutgiltig dom, utan ett steg i en pågående process.

I veckan blev jag stoppad av en av klasslärarna i åk 4. Hon ville tala om att flera föräldrar i hennes klass hade uppmärksammat omdömena i musik och tyckt att de var bra skrivna. Det kändes bra och inte bara för att jag fick positiv feedback, utan också för att min kollega tog sig tid att ge mig återkoppling till vad som sägs om mitt ämne i utvecklingssamtalen. Jag är ju också i en pågående process.