Same, same – but different

För snart tio år sedan satt jag på en föreläsning om barn och unga på nätet. Det handlade om att vi vuxna behövde rusta våra barn och elever för att skydda sig på nätet, framförallt från män som kontaktade barn på olika spelsajter och sociala medier, genom att utge sig för att vara jämnåriga. Många förfasade sig över att barnen överhuvudtaget fanns i dessa miljöer. Det fanns en stor rädsla över att barnen fick surfa ensamma, utan en vuxen i direkt anslutning. Det pratades om att familjens dator borde stå i vardagsrummet, tipsades om hur olika sidor kunde blockeras och vikten av att gå in i familjedatorn och läsa av historiken då och då.

Redan innan vuxenvärlden hade hunnit vänja sig vid det här, så hade nätet plötsligt flyttat ner i fickan hos de allra flesta, även barnen. Och med det har så klart ny oro och nya rädslor uppstått. Som så ofta, när det är något som skrämmer, är det lätt att vilja förbjuda, begränsa och ta bort, men jag tror sällan att det är rätt väg. Vi vuxna har i stället ett ansvar att rusta barnen, ge redskap och finnas till hands, precis som i det övriga livet. För det där som händer på nätet, är ofta precis samma saker som händer i fysiska möten. Bara under andra former och i bland med lite andra konsekvenser.

I dag blev jag styrkt i min uppfattning, efter att ha läst Magnus Blixts blogginlägg från en föreläsning om just barns och ungas närvaro på nätet. Läs den du också!
(Och tack Magnus!)

Annons

Vad är bra lärande?

I dag har vi fortbildning.
Christer Holger, från Caperio, håller i en dag om digitala verktyg och IKT.

Efter en kort presentation fick vi i grupper sitta och diskutera frågorna Vad är bra lärande och Vad är bra undervisning. Som anteckningsverktyg använde vi TitanPad, ett öppet dokument där vi alla kunde skriva samtidigt och samla våra tankar. Ungefär som delade dokument i Google docs, men med en chattfunktion i programmet också, där det går att skriva om skrivandet och diskutera den gemensamma texten. Bra träning för det metakognitiva! Tankar om inspiration och motivation, synliggörande och kreativitet, ett mångfald i metoder och ett klimat där misslyckanden är en del av lärandet. I vår grupp pratade vi mycket om det relationella, om relationsskapandet till och mellan elever och kollegor. Alla dessa relationer som förutsätter att jag använder mig själv som redskap, som ibland dränerar, men som framför allt är grundbulten i allt lärande.

Individuellt fick vi sedan fundera över det som fungerar bra för oss själva i dag och vad det är vi gör för att få just det att fungera. Det är inte så dumt att få lov att formulera sig kring sina egna förmågor, få syn på det som är ens styrkor och fundera över vad det faktiskt är som leder fram till att det fungerar. Det borde vara en självklarhet, men det är inte alltid självklart att ta sig tiden att reflektera över sitt eget lärande och görande.
När jag samlade mina egna tankar landade jag i formuleringar kring lustfyllt lärande och relationsskapande. För att kunna skapa ett lustfyllt lärande måste jag själv ha lust att lära. Att själv befinna mig i en ständig lärandeprocess, vara nyfiken och vilja mer. Då skapar jag också lust i min musiksal och smittar med min egen entusiasm och mitt eget engagemang.

Efter viktig kaffepaus gick vår föreläsare över till att prata om nätverkssamhället. Om hur tekniken kan vara en hjälp att göra eleverna mer delaktiga och underlätta kommunikationen för fler. Tekniken kan vara ett sätt att faktiskt driva det relationella framåt. Vara ytterligare en kanal i relationsskapandet. Så upplever jag till exempel skolans arbete med webverktyget Unikum. Via Unikum får eleverna (kollegor och föräldrar) lätt tillgång till planeringarna i musik (helt plötsligt vet de vad vi gör!), möjlighet att på egen hand kunna repetera vilka förmågor vi arbetar med och vilka kunskapskrav som ställs, reflektera över sitt lärande i matrisform, läsa sina omdömen och skicka frågor eller meddelande till mig i kommentarsrutorna. Just kommunikationsmöjligheten ser jag som den största vinsten, speciellt för mig som ämneslärare, eftersom jag har så många elever, lite föräldrakontakt och aldrig finns med vid utvecklingssamtalen. Däremot känner jag att det ställer väldigt höga krav på vad jag skriver. Som lärare har jag en makt att tolka, definiera och därmed påverka elevernas identitetsskapande. Skrivna ord stannar kvar längre än talade och de mjukas heller inte upp av ansiktsuttryck eller tonläge. Det är ett tungt ansvar och något jag känner att vi borde prata mycket, mycket mer om! Inte minst med tanke på de normer, som vi reproducerar och ramar in eleverna med. (Om det kan man läsa här, i en artikel ur Pedagogiska Magasinet nr 1 2013).

Nätverkssamhället öppnar också upp klassrummet. Precis som Twitter, Rytmikgrupper på Facebook och den här bloggen är ett sätt för mig att utöka mitt kollegium, kunna ha musik- och rytmiklärarkontakter dagligen, trots att jag oftast är ensam i min profession, få inspiration och inblickar i andras arbete, öppnar till exempel en klassblogg upp världen för eleverna. Det är fint, spännande och lärorikt!