Varje år blir det lucia och jul och varje år måste jag fundera över repertoar.
Jag har en ambition att varken luciatåg eller skolavslutningar ska vara likadana från år till år. Jag vill att eleverna ska känna att de skapar något eget, med en blandning av sånger de känner igen och sånger som är nya för dem. Jag tänker att mitt uppdrag som musiklärare innebär att ge eleverna tillgång till traditionell musik, men att även utöka deras repertoar.
Det är den ena delen. Den andra handlar om sångernas textinnehåll.
För mig är det viktigt att alla elever kan sjunga med i sångerna, utan att känna att de hamnar i en lojalitetskonflikt mellan skola och hem, skolans förväntningar och den egna övertygelsen och identiteten.
Att många julsånger har texter med kristna budskap och referenser är så klart inte konstigt. Att många av de mest självklara sångerna är psalmer, är inte heller märkligt. Men det är inte helt enkelt att navigera mellan det självklara och förväntade och det som är bäst för eleverna. Skolan är till för alla. Den ska vara icke-konfessionell och alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för att deras mänskliga rättigheter om religionsfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet tas tillvara. Skolans avslutningar är skolans fester, elevernas firande. Inte kyrkans. Och det har varit min övertygelse både när jag har arbetat i grundskolan och när jag har arbetat i Svenska kyrkan. Därför är det viktigt att alla elever kan och vill delta i skolans avslutningar. Det är viktigare än i vilken lokal avslutningarna hålls. Det är också viktigare än vilka sånger som sjungs.
Att alla ska kunna vara med är min utgångspunkt. Jag arbetar med yngre barn. Små människor hamnar i större lojalitetskonflikter om fröken och föräldern har olika åsikter, så det gäller att vara lite extra rädd om dem. Med tonåringar går det att resonera på ett annat sätt, att förklara och argumentera, fundera och kompromissa, är min erfarenhet.
Det finns vissa ramar som jag bara får förhålla mig till. Val av lokal, vilka sånger som brukar vara allsånger vid avslutningarna, viss inramning som skolan har valt genom åren. Eftersom jag själv har arbetat på båda sidor, både kyrksidan och skolsidan, så kan jag bli rätt trött när jag stöter på omedvetenhet om sammanhanget, på båda håll. Det går ju nämligen att göra bra, för alla, om en bara tänker efter och strävar efter dialog.
Jag tar inte per automatik bort alla sånger som har ett kristet innehåll. Det är ingen lösning. Eleverna har rätt till att få tillgång till och förståelse för den kultur de har runt omkring sig och de traditioner som omger dem. Därför anser jag att det går bra att sjunga om den kristna julen. Att använda sånger för att få en inblick i de berättelser som kyrkan bär och firar kring jul är ett jättebra sätt. Det jag däremot aktar mig för är att sjunga sånger med eleverna som innebär någon form av egen ”bekännelse”. Jag sorterar bort sånger med ”Jag tror på…” eller ”Då vill jag sjunga hosianna…” eller vad det nu månne vara. För mig är det skillnad på att sjunga om något eller sjunga av övertygelse.
Kanske är det så att jag klyver hårstrån. Gör det egentligen någon skillnad? Jag hoppas ändå det. Eftersom jag själv är troende så brukar jag utgå från mig själv. Vilket ibland ställer till det ännu mer. Det finns en hel hög med julsånger som är ytterst tveksamma om jag ska se till den tro, bibelsyn och gudsbild som jag själv har. Men det ger mig också redskap att titta på texter och fundera över vad de säger mig. Är det sånger som uttrycker min egen tro, eller är det sånger som förklarar delar av den religion jag tillhör?
Det ger mig också en förståelse för att det här med sånger ur en religiös kontext faktiskt kan betyda mer än bara de toner och stavelser de är sammansatta av. Att ett rum kan betyda mer än sina väggar. Inte för att det händer något magiskt bara för att någon kliver över tröskeln till en kyrka, eller sjunger en psalm. Utan för att den med en egen tro, förstår att det här med heliga rum och sånger med ett budskap betyder något och att den upplevelsen är både viktig och riktig. Så därför är det med största respekt jag lyssnar på elever som upplever det som fel att sjunga om julen. Och om jag har valt repertoaren väl, kan jag förhoppningsvis bemöta deras oro (och ibland föräldrarnas) genom att visa texterna och förklara vad det är vi faktiskt sjunger. Att det inte är ett uttryck av en personlig tro. Och förhoppningsvis kan det vara en väg till att alla elever kan och vill vara med och fira skolans avslutning.
Musiken i kroppen 