Föreställning!

20130523-082854.jpgSå var det då dags.
Efter flera veckors musiklektioner tog den form, rymdföreställningen och i onsdags kväll framförde tvåorna sin föreställning för sina familjer.

Fem sånger hann vi med att lära oss, från sportlovet och fram till nu, med alla lov, friluftsdagar, studiedagar och annat som brutit schemat.
Dessa framfördes med stämmor, rörelser och även spel på xylofoner.

Efter konserten fortsatte föreställningen i klassrummen med berättande och visande.

20130523-083003.jpg

Ibland slår det mig hur imponerande det faktiskt är. Detta att samla ett 70-tal barn och få dem att tillsammans sjunga, dansa och spela inför en fullsatt matsal. Se hur de kommer ihåg placeringar och stämmor, vägar in och vägar ut, rörelser och markeringar och inte alltid bara sina egna, utan även kompisarnas.

Mest imponerande var logistiken kring xylofonspelet. 6 refränger spelades av 6 olika grupper barn på 9 xylofoner med platsbyten i verserna, samtidigt som de sjöng. I femtakt. På en trång scen. Som stjärnor lyste de!

 

Annonser

Längre än längst

Längre än längst är namnet på det rytmikmaterial om rymden som jag använder i årskurs två. (Briljant komponerat av rytmiklärarna i Ensemble Yria.)
Längre än längst är även känslan av förberedelserna inför den rymdkonsert med tvåorna, som ska knyta samman vårens musikundervisning.

Jag anser att elevkonserter (i alla fall på låg- och mellanstadiet) ska vara ett resultat av det arbete som skett på lektionerna och inte tvärtom, så att lektionernas innehåll blir ett resultat av konserterna.
Sen växelverkar det så klart. Roliga konsertidéer är värda att lyfta in som moment i lektioner och om jag vet att det ska bli en konsert finns så klart den tanken i bakhuvudet i lektionsplaneringarna. Men inför en konsert ska inte helt nya moment behöva panikövas för att tvinga fram en snygg produkt. Hellre tittar jag bakåt och samlar på mig sånt som vi har gjort och behärskar och anpassar det efter konsertformat.

I en idealvärld skulle det betyda att de sista repetitionerna bara innebar att knyta samman säcken lite enkelt.

Om det inte vore för all logistik.
Vår skola är i stort sett treparallellig. I årskurs två är det ca 25 elever i varje klass, vilket ger en samlad styrka på drygt 70 barn.
På skolan finns ingen aula, utan bara en scen längs en kortvägg i matsalen. På scenen står bord och stolar till kanske 50 personer. Framför scenen står matvagnarna med värme och vattenkranar, tallriksvagnar och mjölkautomater. I taket hänger eluttagen och i golvet finns brunnar.

Scenen rymmer förvisso 75 stycken små barn. Om de står i fyra rader och tätt, tätt, tätt. Scendjupet är i princip omöjligt att använda utan att ställa barn på gymnastikbänkar, så oftast är det lättast att ställa barnen längst fram på scenen, på de två trappstegen längs scenen och på golvet nedanför.

För att kunna öva på scenen krävs det en flytt av allt som blockerar och pianot behöver bäras ut ut musiksalen, som ligger bakom scenen.
Alla övningar måste ske på morgontid och vara klara innan halv tio-rasten, eftersom all mat måste vara serveringsklar 10.30, då de första hungriga anländer. Det är med andra ord ett rätt stressigt och roddigt företag för både lärare, kökspersonal och vaktmästare. Och då blir det även stressigt för eleverna.

Det blir alltså bara övning på plats när det börjar bli skarpt läge. Och då med alla samtidigt.
Som i går när tvåorna övade tillsammans sin första gång av två. Drygt 70 elever ska på en gång få platser, öva förflyttningar, anpassa sina rörelser efter minimalt utrymme och sjunga ihop sig. Det tar tid, är rörigt och stressigt.

Om jag hade varit en riktigt duktig lärare hade jag så klart haft färdiga uppställningar nerskrivna redan inför första gången, men eftersom det handlar om så enormt många barn är det inte helt lätt att göra i förväg, så därför har jag bara en grovskiss.
Mängden barn påverkar även innehållet. Jag vill att alla ska få lika stort utrymme i konserterna. Därför undviker jag soloinsatser och använder mig av gruppindelningar i stället – klassvis, stämvis, halvklass… Det samma gäller instrumentspel. Ska det vara instrument med, så ska alla få spela. Inte nödvändigtvis samtidigt eller till samma sång, men alla ska vara med! Därför kan också alla barn allt, så att uppdelningar inte blir avhängiga av enskilda personer, utan kan göras utifrån vad som är smidigt, snyggt, roligt…

Så i går, efter det första gemensamma repet då jag äntligen hade pusselbitarna på plats, satte jag mig och numrerade xylofoner, nio stycken. Lyfte bort toner som inte ska användas, märkte upp de som ska användas och använde halvklassindelningarna för att kunna fördela de drygt 70 eleverna på de nio xylofonerna under sex refränger och skrev ner allt i olika tabeller, både samlat och för varje enskild xylofon.
Jag skrev ett detaljerat manus med sångtexter, rörelsehänvisningar och instruktioner för att mina kollegor ska få en chans att veta vad som händer och kunna lotsa sina elever vid behov. Jag skrev och färgkodade uppställningen i både rader, halvklasser och planetindelning. Nu ska det förhoppningsvis gå så där smidigt att sätta allt på ett genrep på onsdag.

20130517-095152.jpg

Längre än längst är ett fantastiskt namn på en rymdföreställning.
Det är också ett passande namn på förberedelserna inför en konsert.