#SETT2014 – när det blir magiskt

Jag upplever mitt första #SETT. Köar till föreläsningar, till toaletter, till garderob, till trappor… Letar desperat efter eluttag för att kunna ladda min väl använda telefon och lika väl använda padda (hur kan en mässa med stort fokus på IKT inte ha stora laddningsstationer???). Glömmer att dricka tillräckligt med vatten, försöker få till matpauser, springer på kollegor från olika sammanhang, twittrar, antecknar, fotar… Skyndar mellan föreläsningar, funderar över om jag valt rätt eller fel föreläsare, kommer för sent till kön för att komma in… Tränger undan tröttheten i både kropp och knopp, lägger i ännu en växel för att hinna med så mycket som möjligt, känner ändå att jag missar massor.

Men för en timme sedan stod tiden still. Då var jag fångad och förtrollad på en föreläsning som jag inte ens hade tänkt gå på. Av en föreläsare som jag tidigare inte har hört talas om. Tacksam över att mitt twitterflöde i går plötsligt svämmade över av bilder och citat av en högst kreativ lärare och att jag i dag tog en titt i programmet och fick syn på denna lärares namn på en tid som ännu inte varit. Srini Swaminathan berättade om sitt arbete i Mumbai, i ett fattigt område, där han med otrolig uppfinningsrikedom och väldigt små medel har utvecklat sin undervisning med utgångspunkt i orden Magic, joy and dreams. Genom magin, glädjen och framtidsdrömmarna fångar han sina elever (och sina åhörare!) och använder deras lust att lära. Jag är fortfarande alldeles uppfylld av magin som Srini Swaminathan skapade, av glädjen som vi delade i skratten han lockade fram genom att bjuda på sig själv och av drömmar. Drömmar om hur jag vill vara som lärare, om magin som jag vill skapa och glädjen som jag vill dela med mina elever.

.

20140508-163306.jpg

Vilka lärare minns du?

Jag lyssnar på dagens Sommar i P1, med Pelle Holmberg.
Han berättar om sin ”ordblindhet” och hur den stämplade honom i skolan. Hur varje rättstavningsprov blev en plåga, hur hans svårigheter att stava och hans långsamma läsning fick honom att känna sig otillräcklig, ja till och med dum.
En känsla som befästes av lärarnas bemötande och kommentarer. Lärare som fortfarande hemsöker honom i mardrömmarna.

Jag tycker om den ”rörelse” som spridit sig på Twitter, i bloggar och andra medier, som handlar om att lyfta fram lärare som påverkat en positivt. Som lyft och inspirerat, utmanat och utvecklat. Vi behöver de berättelserna och de är många. Lärare som gör skillnad.

Men det finns också lärare som tryckt ner och hämmat. Som bakbundit och förstört. Och faktum är att de också gör skillnad.

Jag bytte skola inför årskurs 3. Från Rörsjöskolan i Malmös innerstad, till Videdalsskolan i villaområdet i Malmös östra kant. Från en skola där elevunderlaget var brokigt, familjekonstellationerna många och erfarenheterna spretiga. Från engagerade, uppdaterade och varma pedagoger, med ett intresse för att möta oss barn som vi var och få oss att trivas och växa. Från en charmig hundraårig skola med ämneslärare och ämnessalar, även till för oss på lågstadiet.

Jag bytte till en skola byggd på sextiotalet. Drygt tjugo år hade passerat, men det var inget som märktes. Lärarna var som konserverade, både i sin undervisning och i sin elevsyn. Jag fick en utskällning för att jag skrev fel sorts skrivstils-r. Jag fick talat om för mig, inför alla, att jag inte fick använda min fina röda trekantiga blyertspenna och min fina linjal, för jag skulle inte tro att jag var något mer än de andra. Min klassföreståndare stod på ett föräldramöte och talade om att det blivit lite bökigt i klassen och detta sedan jag och ytterligare en flicka hade börjat i klassen.

I dag kan jag lättare förstå varför den utfrysning som jag upplevde, kunde fortgå så länge. Den var sanktionerad av vuxenvärlden, av min egen lärare. Hon hackade på mig och gav därmed mina klasskompisar tillåtelse att jag göra det samma. Jag slöts omväxlande in och ut ur gemenskapen. Blev ofta bjuden på kalas, men fick sedan höra att jag inte var något värd. Ena dagen hade jag kompisar, andra dagen inte. Ena stunden var jag rolig, nästa var jag divig. Jag bet ifrån, jag till och med slogs vid något tillfälle. Jag hade mål i mun och skinn på näsan och därmed kunde jag heller inte vara mobbad.

När jag under min utbildning fick sammanfatta min väg till rytmikläraryrket, var min klasslärare i årskurs 3 en del i det jag valde att ta upp. Hennes lärargärning påverkade mig otroligt mycket. Men inte på det sätt som den borde ha gjort. Däremot gjorde hon mig revanschlysten. Det fanns andra och mycket bättre sätt att vara lärare. Det visste jag. Sätt som får elever att växa i stället för att krympa. Hon gav mig något att ta spjärn emot och en drivkraft att vilja förändra. Min lärarroll måste vara i ständig förändring. Jag själv måste befinna mig i en lärandeprocess och känna nyfikenhet, för att kunna skapa kreativa lärandemiljöer och inspirera mina elever till just lärande.

#FETT13 inspirerad!

Den lite motiga tanken på att, i stället för att bege sig hemåt, ta sig till en annan skola, på andra sidan stan och ägna seneftermiddagen och kvällen till workshops, förbyttes snabbt i glädje!

Vilken inspirationsdag!
Att få höra brinnande, sprudlande, kunniga, kluriga lärare berätta om sina projekt och metoder väcker lusten!
Att få sitta ner med några kollegor och prata drömmar och visioner och tillsammans bearbeta det vi just hört väcker kreativiteten!
Att bli bjuden på idéer och arbetssätt till god mat och bra musik, under discokulans ljusspel väcker nyfikenheten!

Jag inledde med att lyssna till Lotta Bohlin om hennes arbete med att synliggöra förmågorna (vi som bär en förmåga) och det arbete hon gör under samlingsnamnet The Big 6.

Jag deltog i workshoppen om iPads i musikundervisningen och fick konkreta tips på användbara appar. (Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg om vad jag testar och tycker.)

Jag lyssnade till svensklärarna, vars elever skrivit berättelser och gjort kortfilmer.

Jag och bild-Lotta klurade ut en riktigt bra handlingsplan för att lösa en situation som har uppstått.

Jag hörde den roligaste presentationen på länge om mindre whiteboardtavlor som pedagogiskt verktyg. Bra mycket billigare än en iPad!

Jag skrattade och bubblade med mina kollegor och är påfylld med energi och upptäckarglädje. Och full av stolthet! Över att tillhöra en yrkeskår som är så uppfinningsrik, så kompetent, så i ständig utveckling. Jag vill inget hellre än att få komma igång med projekt, tänka nytt, tänka om, tänka större, tänka till… Och sitter nu med en enorm längtan efter att få arbeta med mer flexibilitet i schemat, mer samarbete, mer projekt, mer helhetsgrepp. Jag vill applådera mina kollegor, ropa ”Heja dig!” och ”Heja mig!”, skratta, busa, dansa, hoppa, pröva och ompröva tillsammans med både elever och kollegor.

20130306-215037.jpg

Det största intrycket i dag var inte de konkreta tipsen, eller metoderna, eller apparna, eller innehållet i föreläsningarna. Det största var glädjen. Samhörigheten. Generositeten. Stämningen. Vi-känslan bland lärarna som bjöd in oss till sin skola, sina visioner, sitt arbete. Fint på riktigt!

Tack Årstaskolan!

 

#FETT13

Är på #FETT13, Årstaskolans generösa workshopseftermiddag/-kväll.
Har redan lyssnat på Lotta Bohlin om The big 6 och känner inspirationen och entusiasmen bubbla. Tänk så många fantastiska lärare det finns som brinner för sitt arbete! Bästa källan till jobblust och -liv!
Får återkomma med något mer intelligent och genomtänkt när jag bubblat färdigt.

20130306-163643.jpg

Knytkonferens ftw!

20130129-184956.jpg

Äntligen en pedagogisk konferens som blev just det! Ett pedagogiskt utbyte. Ämnen anslagna av oss själva, egenvalda grupper och samtal drivna av intresse och behov.

Nere i textilslöjden blev det ämnet ”Handens intelligens” och efter drygt 33 år kan jag äntligen göra en fyrfläta! Och när fingrarna får arbeta, flyter både tankarna och samtalen fritt. Att dessutom få se några av textillärarens undervisningsmetoder gav inspiration.

Därefter satt jag i en grupp och diskuterade läxor. Jag blir allt mer övertygad om att läxor inte är rätt väg att gå. Jag inser förvisso att eleverna behöver mer övningstid i musik än jag kan erbjuda på lektionstid för att nå högre än de lägre betygen, men det kan inte vara hemmets ansvar, det måste vara skolans. Musikämnet är ett bra sätt att åskådliggöra orättvisan med läxor. Hur många har ett piano hemma att öva på? Kanske lika många som har föräldrar med möjlighet att hjälpa till i matte eller svenska? En nyttig tanke, tror jag.