Schlagertider

Det är en himla tur att Sverige har en extra årstid, för annars hade vintern varit alldeles för odräglig. Vårvinter, tänker du? Nej, nej. Schlager, tänker jag. Vinter, schlager, vår, sommar, höst. Och nu är det schlager. Oavsett om du gillar den eller inte, så finns den där och påverkar. Precis som övriga årstider påverkar den garderoben (paljetter, glitter, neonfärger), humöret (vissa älskar, andra hatar, en del får allergi, precis som vid vilken annan årstid som helst) och umgängessättet (mellokvällar med chips och ostbågar ersätter glöggmyset i väntan på vårljumma picknickar).

Att dela schlagertiden med elever i åk 1-6 är en ynnest! Trendkänsligheten blir inte större än hos en åttaåring, tror jag. Människor i denna ålder vet verkligen att sätta fingret på schlagerns ursprungliga betydelse ”något som slår an”. För tredje året i rad tänker jag genomföra omröstningar med alla klasser veckan inför den stora finalen. Vi lyssnar, dansar, sjunger med och röstar. Sedan redovisas klassernas olika resultat (samt personalens, så klart) och jämförs med finalresultatet. Veckan efter följer vi upp med att sjunga vinnarlåten och några av favoriterna.

Ett gjutet sätt att öva förmågan att samtala om och analysera musik, uttrycka sina åsikter på ett bra sätt och få en utgångspunkt för samtal om vilka normer som finns för unga, gamla, killar, tjejer…
I fjol avslöjade till exempel en elev i tvåan hela konspirationen bakom varför Thorsten Flinck gick vidare till final och inte Sean Banan. Med gråten och frustrationen i rösten förklarade han att det var de vuxna som tyckte att Sean Banan var löjlig och därför röstade på Flinck i stället.
Dessutom kommer vi in på en massa bra sidospår. Som när svt i torsdags tog bort alla klipp från förra veckans delfinal, både från svtplay och Youtube, och vi fick prata upphovsrätt.

20130209-211709.jpg

Själv firar jag schlager med att i morgon sjunga just schlager i kören Blutenote Voices. Glitter, glamour och kärlek, tonartshöjningar och synkroniserad kördans. Carola, Charlotte Perelli och Loreen, till och med Nick Borgen, men dock ingen Sean Banan. Där går ändå gränsen. Jag står fast vid mitt ord från i fjol:
”Varje gång Sean Banan får en röst, dör en musiklärare.”
(Vilket jag genast får äta upp, eftersom bananen gick direkt vidare till final och jag därmed är tvungen att spela låten i mitt klassrum.)