Melodifestivalen 2015: Vi har ett resultat!

I dag inleddes skoldagen med Hela skolan sjunger. Alla klasser och all personal samlades i idrottshallen, precis som vi brukar en gång i månaden. I dag var det mellotema för hela slanten och vår fantastiska vaktmästare Richard, med hjälp av sin högra hand, hade riggat både instrument, ljud och ljus. Kollegan Jessica hade snickrat ihop ett bildspel med sångtexter, mellologga och små filmsnuttar för att presentera skolans topp tre. Kompbandet (dvs jag, kollegan Fredrik på bas, kollegan Ulf på gitarr och två fantastiska trumvikarier ut åk 5) repade snabbt ihop oss innan alla var på plats. 

Vi inledde med förra årets mellovinnare Undo och förra årets skolvinnare Busy doin’ nothin’ innan vi gick vidare till två schlagerklassiker, nämligen Diggi-loo diggie-ley och Fångad av en stormvind. Redan här började det spritta i benen och en och annan elev stod upp och dansade till sången. Sedan var vi framme vid årets resultat och bildspelet visade ”På tredje plats…” och därefter ett klipp med Eric Saade och Sting. Jubel utbröt. Vi gick vidare till ”På andra plats…” och når klippet Hasse Anderssons Guld och gröna skolar gick igång utbrast ett öronbedövande jubel. Jublet steg när vi började spela låten och överallt dansade och sjöng elever och personal. Det borde vara omöjligt, men ljudvolymen ökade ännu mer när sedan Måns Zelmerlöw och Heroes presenterades som skolans vinnare och vi sjöng och spelade så klart även den. Eftersom det sedan fanns tid kvar så blev det en repris av Guld och gröna skogar och rena rama dansyran i idrottshallen, där elever och personal sjöng och svängde runt i armkrok så att svetten lackade. 

Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta med gåshud och tårar i ögonen till en Hassr Andersson-låt, men i dag hände det. 

Det var dans och hålligång, helt enkelt. 





Annons

Melodifestivalen 2015 – Jag sjunger tjuvlyssnandets lov.

Jag sitter tyst, tyst, vid datorn. Jag trycker av och igång låtarna och håller så låg profil som möjligt. Drar igång iPaden, plockar med papper och ser lite smått upptagen ut. Samtidigt låter jag mina öron stå på vid gavel och lyssnar noga på samtalen som eleverna för vid poängsättningen. Det sitter femmor på golvet i jurygrupper. De gör den här uppgiften för andra gången. Första gången var i fyran. Jag hör hur de resonerar och funderar, hur de kompromissar och kommer överens. Jag hör hur de rättar varandra om någon uttrycker sig alltför negativt. Jag hör hur de argumenterar för sin sak. Hur de gör avslöjar varandra, när någon vill ge högsta poäng i alla kategorier, för att de gillar artisten. Hur de hjälper varandra att hålla i sär tycke och smak från det som faktiskt hörs eller syns. Fokus och engagemang är hundraprocentigt. Det är så himla fint att jag nästan blir tårögd.

”Det här är det bästa med melodifestivalen”, utbrast en elev i sexan i måndags. ”Inte det bästa med musiken, för vi gör så många bra saker, men det bästa med Melodifestivalen.”

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

Mitt i Melodifestivalen, resultat och eftersnack.

Det är den där tiden på året. Melodifestivalstiden.
Vi började förra veckan, då med lite melodifestivalshistoria. Med hjälp av en keynotepresentation och youtubeklipp reste vi från 1956, då Eurovision Song Contest hölls för första gången, via 1958 och Sveriges första bidrag med Lilla Stjärna sjungen av Alice Babs, 60-talet med typisk schlager (förutom året med Monica Zetterlund och En gång i Stockholm, då Sverige obegripligt blev utan poäng), 70-talet med töntstämpel och första Eurovisionsegern, 80-talet med dansare, Carolas genombrott och Herrey’s, 90-talet med sjunkande status, ballader och Sveriges tredje och fjärde seger, 00-talet med deltävlingar, ökande intresse, 10-talet med Sveriges femte seger och fram till i dag, med diskussioner om bristen på kvinnliga låtskrivare i startfältet.

Med hjälp av klippen har vi kunnat se hur tekniken utvecklats, hur musiken har förändrats, hur reglerna har påverkat, numren blivit allt mer avancerade och artisterna hamnat allt mer i centrum. En av de mest centrala frågorna från eleverna har varit: ”Lever hen nu?” och det har inte varit helt enkelt att förklara att flera av lärarna på skolan var barn när de första bidragen skickades till ESC och allt var svartvitt.

Denna vecka lyssnar vi på årets finalbidrag och röstar. De yngre eleverna lyssnar och testdansar innan de röstar individuellt med handuppräckning (inga händer, en hand eller två händer). Vi lyssnar efter vers, refräng och stick. När andra refrängen kommer är det dags att ställa sig upp och testdansa bidraget fram till sticket, som vi visar att vi hör genom att stå stilla i statyer. I sista refrängen sätter vi oss ner och eleverna visar sina röster.

De äldre eleverna delas in i jurygrupper och bedömer bidragen i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet. Att mäta jämställdheten i skilda bidrag är så klart inte det mest ultimata, men jag ville ändå få med en kategori där mansdominansen bland låtskrivare kan belysas. Eleverna har också upptäckt att det bara finns manliga dansare i finalen och funderat över varför det är så. Vi hinner inte diskutera i storgrupp, men jag hör på elevernas samtal i jurygrupperna att de tar sin uppgiften på stort allvar, att de delger varandra info och fakta om artister, låtar, genrer mm och resonerar sig fram till sina poäng.

Jag ser det här som en bra övning i förmågan att analysera och samtala om musikens uttryck, både för de yngre och de äldre. De yngre får framförallt träna sig i att kunna uttrycka sina åsikter på ett sätt som inte sårar någon annan (det har varit en del tårar och besvikelser när favoriter sågats eller inte fått tillräckligt många poäng för att vinna). De äldre får träna sig i att se på en och samma låt ur olika perspektiv och på så sätt förhoppningsvis få redskap för att kunna öppna upp för fler aspekter än bara den egna känslan. Jag hör hur bidrag som inte gillas (till exempel Songbird) ändå kan få höga poäng för framförandet, eftersom de hör att artisten sjunger bra. Själv tränas jag i att ständigt skapa en musiksal där varje elev tillåts att uttrycka sin åsikt, utan att få kommentarer eller blickar. Inte helt enkelt, men jag jobbar på.

Nackdelen med det här upplägget är att vi inte själva musicerar på två veckor, men det tar vi igen nästa vecka, då det är dags att sjunga de svenska ESC-vinnarna genom tiderna, årets vinnarlåt och ytterligare en låt som är framröstad av eleverna. Dessa låtar utgör sedan programmet till nästa Hela skolan sjunger. En fördel är att majoriteten av eleverna blir väldigt engagerade och att alla elever på skolan för en gångs skull upplever och jobbar med samma sak.

Och nu är det plötsligt nästa vecka.
Skolans resultat skiljer sig något från landets och vi har börjat lektionerna med att snabbt reflektera över varför det är så. Den rådande uppfattningen hittills är att gamla i större utsträckning röstar på lugna låtar och unga på snabba. Ingen dålig analys, måste jag ändå säga. Även jag kan se en utveckling i hur eleverna röstar från förskoleklass och upp till sexan. Låten Bröder tappade till exempel i popularitet, precis som Oscar Zias Yes we can, i takt med ökande årskurs, medan Busy Doin’ Nothin’ var en självklar etta i sexan, men snarare en tvåa, trea eller fyra i tidigare årskurser. Och ju äldre eleverna blir desto fler kunde ge poäng till balladerna, med motiveringen att både Sanna Nielsen och Ellen Benediktson sjunger bra, trots att låtarna inte var några direkta favoriter. Själv tänker jag att även språket påverkar. Panetoz och Linus Svenning sjöng på svenska och blev klara favoriter hos de yngre eleverna. Det är ju kul att snabbt kunna sjunga med och förstå vad en sjunger.

Så här blev resultatet:

1. Busy Doin’ Nothin’ – Ace Wilder
2. Blame it on the disco – Alcazar
3. Efter solsken – Panetoz
4. Yes we can – Oscar Zia
5. Bröder – Linus Svenning
6. Survivor – Helena Paparizou
7. To the end – Yohio
8. Undo – Sanna Nielsen
9. Natural – Anton Ewald
10. Songbird – Ellen Benediktson

Eftersom skolans vinnare inte är den samma som Melodifestivalens vinnare, så blir det självklart så att båda låtarna får sjungas både på musiken och på Hela skolan sjunger. Vi fortsätter i schlagerland, ett tag till. Eftersom vinnarlåtarna dessutom innehåller få ackord i ”bra” tonarter, så finns det en risk att de får leva kvar som ensemblematerial också. 🙂

Viktigt eller oviktigt?

Det är sällan jag ägnar hela veckan åt samma tema i alla årskurser, men både förra veckan och denna vecka har Melodifestivalen fått vara utgångspunkten.

Nu, när finalen är avgjord, har vi ägnat en stund åt att jämföra klassens resultat och skolans resultat med det faktiska resultatet. Vi har pratat lite om vad som gjorde att just låten You vann och när vi har sjungit den har vi också passat på att prata om låtuppbyggnad med vers, brygga, refräng och stick.

Fast det viktigaste vi har gjort är kanske ändå att fundera över vad som är viktigt eller oviktigt för en artist. Ålder? Utseende? Kön? Funktion? Hudfärg? Sexualitet? I värderingsövningen avslöjades många av de normer vi omger oss med och vi vände och vred på dem.

Jag skulle önska att jag hade kameror i klassrummet, som spelade in alla kloka tankar som eleverna delat med sig av. I stället får ni nöja er med ett axplock ur minnet:

Oftast röstar människor på artister som liknar dem själva.

Jag röstade på Sean Banan, för han har kommit till Sverige från ett annat land. Precis som jag.

Tjejer får oftast inte sjunga så rockiga låtar, med dans och eld och sånt. De får mer stå och sjunga lugna låtar.

Jag är brun och brunhårig och jag är svensk!

Jag vill inte se två killar kyssas… Fast vänta nu. Det är ju artistens privatliv. Det har ju inget med låten att göra. Och man får faktiskt bli kär i vem man vill.

Och vi har ett resultat

Nu är skolans Melodifestivalsvecka slut och så här blev det sammanräknade resultatet:

1. Sean Banan Copacabanana
2. David Lindgren Skyline
3. Anton Ewald Begging
4. Yohio Heartbreak Hotel
5. Robin Stjernberg You
6. Ravaillacz En riktig jävla schlager
7. Ulrik Munther Tell the world I’m here
8. Ralf Gyllenhammar Bed on fire
9. Sate of Drama Falling
10. Louise Hoffsten Only the dead fish follow the stream

För två år sedan var jag övertygad om att skolans resultat också skulle bli finalresultatet. Eric Saade vann jordskredssegrar. Även i fjol kändes det rätt säkert med Loreen. I år är jag lite tveksam. Kanske förstår jag inte Sean Banans storhet fullt ut (även om jag villigt erkänner att det är en klockren schlager i bemärkelsen att den slår an och fastnar), men jag är inte helt säker på elevernas trendbarometer. Det kräver en del för att få över tillräckligt många vuxna (aka telefonräkningsbetalare) för att rösterna ska räcka.

Ett hoppfullt melloinlägg! Äntligen!

Jämställd festival hjälper Melodifestivalen 2014!
De har varit i kontakt med Thomas Hall, evenemangsansvarig för Melodifestivalen och fått en del svar och gett en del tips.
Jag känner mig hoppfull och ser fram emot en Melodifestival nästa år som bjuder på ett större mångfald, både gällande kompositörer, låtar och artister.

 

Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Det går ju att ifrågasätta värdet i att ägna en hel vecka åt Melodifestivalen, när jag samtidigt är så tydligt kritisk till hur finalfältet och tävlingen har sett ut, men jag tänker att det har gett en chans att belysa en del av den orättvisa som ständigt pågår, som ger människor olika förutsättningar att nå sina drömmar, leva sina liv fullt ut och få vara sig själva.
I dag var det ettornas tur att titta, lyssna och rösta. Men de nöjde sig inte med att bedöma låt, framförande och show, utan de lade även till sina moraliska utlåtanden, som visserligen var något annorlunda än mina påpekande, men ack så viktiga ändå.

Ravaillacz fick poängavdrag av en elev, för att Claes Malmberg säger ”Tonartshöjning, för helvete”. En annan elev kallade Sean Banan för ”svärgubbe” och där försvann några poäng. Anton Ewalds skrevgrepp blev också starkt ifrågasatt. ”Han tar sig på pillesnoppen” och det vet ju varenda människa att det är ingen syssla som passar i offentligeheten. 

Säga vad en vill, men Melodifestivalen berör.

 

 

Slump, tillfällighet och okunskap. Mello igen.

Här gissar både Sean Banan och Louise Hoffsten att det är slumpen och demokratin som vaskat fram finalfältet – 9 män, 1 kvinna.
Alla har samma chans och Loreen-effekten används också.

Det har absolut inget samband med att gruppen som valt ut bidragen (mig veterligen inte demokratiskt vald) valt 87% manliga låtskrivare. Och att stora shownummer drar mycket röster är ju sin sak, men är det bara bidrag av män som passat att illustrera med pyroteknik, stora dansensembler och glitterregn? Och varför är det i så fall så att det endast är män som blivit utvalda att framföra den typen av nummer? Och så var det ju det här med Eric Saade-effekten, den som till skillnad från Loreen-effekten skapar miljontals kloner (ursäkta upprepning).
Jag tänker att det nästan är lite elakt att skylla slumpen och demokratin för det här.

Mellouppdatering, rättvisa och dålig fantasi.

Nu har snart alla klasser röstat fram sina melodifestivalsfavoriter. Av 16 klasser har 9 röstat fram Copacabanana med Sean Banan.
Nästa vecka ska vi sjunga vinnarlåten och jämföra klassresultatet med finalresultatet.
Men inte bara. Vi ska vi snacka lite om det här med vad som gör en bra melodifestivalsvinnare.
Eleverna ska få ta ställning till var på skalan viktigt/oviktigt följande egenskaper hos en melodifestivalsvinnare hamnar:

• Utseende/stil
• Ålder
• Kön
• Hudfärg
• Språk
• Funktion
• Sexualitet

Och självklart ska vi prata om vem som valts ut som låtskrivare. Till min hjälp ska jag ta ett klipp från Lilla Aktuellt, som jag råkade trilla över i mitt Twitterflöde. De tar upp jämställdhet med hjälp av Rättviseförmedlingen och där ges bästa förklaringen. Det handlar så klart om dålig fantasi! Det är därför det väljs ut killar att göra ”killsaker” och tjejer att göra ”tjejsaker”. Och det verkar som att någon tror att det är en ”killsak” att skriva låtar…

Har dessutom grunnat lite på den här teorin, att kvinnorna drabbats av en Loreen-effekt. Eftersom Loreen var så bra, så har det varit svårare för tjejer att sticka ut och ta sig vidare. Lustigt nog verkar Eric Saade-effekten fungera tvärtom. De unga, dansanta, coola och snygga grabbarna, som sjunger upptempo-pop till trummaskin och ljuseffekter är så många att det är svårt att skilja dem åt.

 

Melodifestivalen, en studie i normer

Nu är jag inne på tredje dagen i melodifestivalsveckan.
Nio klasser har hittills tittat, lyssnat och röstat på de olika bidragen och jag börjar urskilja ett mönster.

De unga grabbarna som dansar och sjunger (David Lindgren, Anton Ewald, Robin Stjernberg) har en självklar plats. De är favoriter hos både killar och tjejer. De anses coola och riktigt bra. Eleverna tar deras bidrag på allvar och är imponerade av vad de gör. Framför allt av dansnumren.

Ulrik Munthers bidrag förlorar på att det inte är någon cool dans, men står sig bra i konkurrensen ändå. Bildspelet bakom honom gillas skarpt.

Ralf Gyllenhammar lockar fram en del skämskuddar. Det är som om eleverna tycker att uttrycket i början av låten blir för mycket. Däremot är eldshowen fräck.

De äldre herrarna i Ravaillacz lockar fram skratt. Här är eleverna överens om att det är skämt och skoj och refrängens svordom plockar billiga poäng. (Fast inte hos alla, det finns en del elever som tycker att det är väldigt fel att vuxna svär i melodifestivalen.)

Sean Banan är en favorit. Ordagrant kan flera elever sjunga med. De skrattar på alla givna ställen och hänförs av showen. Tänjandet av gränser, för vad som är ok att säga och göra, gör stämningen euforisk.

Yohio lockar fram blandade känslor. En del tycker att han är fantastisk. Flera av flickorna gillar både scenkläderna och showen. En del elever ryggar. De kan knappt titta på bidraget. Yohios könsöverskridande uttryck provocerar och förvirrar. Låten försvinner helt bakom artisten.

Louise Hoffsten kämpar i uppförsbacke. I dag utlöstes en skrattsalva när hon tog de första tonerna, så omotiverat i mina ögon att jag var tvungen att pausa och fråga vad som hände. ”Hon sjunger om döda fiskar!” ”Hon har en sjukdom!”
Där och då bröt jag min ambition att hålla mig utanför deras bedömningar och tog en stund för att förklara textens innebörd, om vikten av att vara en av dem som inte följer strömmen. Jag frågade dem också ifall de anser att min astma påverkar mig som musiklärare, om det ens är intressant. Det gjorde inte att de plötsligt gav Louise Hoffsten en massa poäng, men förhoppningsvis fick de en annan ingång till både henne som artist och till låten.

När jag tittar på resultaten av elevernas omröstningar och på reaktionerna i musiksalen kan jag inte annat än att koppla dem till de strukturer vi omger oss med i samhället.
Män är norm. Både flickor och pojkar identifierar sig utan problem med killarna i finalen. Vuxna män som skämtar och tramsar är roliga. Jag letar i minnet efter en kvinnlig motsvarighet till Sean Banan, men får bara upp namn som Doktor Bombay och Markoolio och undrar hur hon skulle ha tagits emot.
Könsöverskridande uttryck har vi svårt att hantera. Är det en tjej? Eller är det en kille? Dikotomin blir tydlig. De som aktivt tar ställning för och tycker att det är modigt och helt ok ställs mot dem som aktivt tar avstånd. Det finns ingen neutralitet överhuvudtaget. Ingen som rycker på axlarna och bara låter det passera. Tydligare kan en normbrott inte bli.

Resultatuppdatering:
Fyra klasser har röstat fram Begging med Anton Ewald, fyra klasser har röstat fram Copacabanana med Sean Banan och en klass har röstat fram Heartbreak Hotel med Yohio.