Melodifestivalen 2015 – finalvecka

Då var vi igång.

I veckan kommer alla klasser, från F till 6, få lyssna, titta och rösta på finalbidragen i Melodifestivalen. Jag behåller samma struktur som förra året. Åk F-3 röstar individuellt genom att räcka upp inga händer, en hand eller två händer. De får rösta hur många gånger som helst. Vi passar också på att träna på att känna igen de olika delarna i poplåtar – i verserna gäller det att sitta  ner och lyssna, i refrängerna stå upp och dansa och i sticket stå stilla i valfri staty. Åk 4-6 delas in i jurygrupper om 3-4 elever i varje och förses med ett protokoll där de ska poängsätta (1-5) varje låt i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet (eleverna får räkna antal män och kvinnor på scenen och bland låtskrivarna – ju jämnare antal desto högre poäng) och sedan räkna ihop resultatet. 

Vilka förmågor tränar vi? Förmågan att analysera och samtala om musikens uttryck i olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Att samtala om musik är inte helt enkelt alltid, speciellt inte när musiken engagerar (vilket melodifestivalen gör). Flera gånger per lektion kan jag behöva påminna om att uttryck som ”Suger!” inte är ett godkänt sätt att uttrycka sig, ens på ett enkelt sätt, om egna musikupplevelser och att åsikter om artisters utseende, ålder, kön, sexualitet inte har med poängsättningen att göra. Melodifestivalen lyckas, i all sin mainstreamhet, att ändå utmana. I år finns en jojk med bland bidragen och eleverna undrar vad det är. Samhällets normer märks i elevernas kommentarer, tex gällande hur kvinnor respektive män bedöms (med tanke på hur utmanande det är med bara Jessica Andersson i en ballad, tänk tanken att Hasse Anderssons bidrag hade sjungits av en överviktig kvinna i 60-årsåldern på bred skånska). Att musik är en del av identitesskapandet blir tydligt när den som älskade Eric Saade med Manboy för några år sedan, nu himlar med ögonen åt Sting och tycker att den är barnslig. Alla samtal hinner jag inte fånga upp under de fyrtio minuter vi har på oss, men elevernas reaktioner ger mig tydliga singaler om vad vi behöver prata om och vilken typ av material jag behöver plocka fram för att bredda deras repertoar gällande musiker och genrer.

Så här på tredje dagen ser jag vissa tendenser. I bottenskiktet hittar vi Building it up med JTR,  Jag är fri med Jon Henrik Fjällgren, Can’t hurt me now med Jessica Andersson och Don’t stop believing med Mariette. Varför? När jag lyssnar på elevernas samtal så går ballader i allmänhet inte hem, ballader sjungna av kvinnor än mindre. De upplevs tråkiga och kvinnorna i vissa fall även pinsamma. I toppskiktet finns Heroes med Måns Zelmerlöw, Sting med Eric Saade och till viss del även Groupie med Samir och Viktor. Men årets överraskning och den låt som hittills har fått flest förstaplatser är Hasse Anderssons Guld och gröna skogar. Låten får höga poäng både bland de yngre och de äldre och varje gång den spelas så utbryter sång- och dansfest i musiksalen. Själv är jag förvånad och funderar över vad som gör Guld och gröna skogar till en sådan hit. Är det ett skånskt fenomen? Är det ett skånskt småortsfenomen? Är det ett barnfenomen? Jag tänker att en svensk text till en enkel och medryckande melodi inte är att underskatta. Det finns en glädje i att känna igen och kunna sjunga med utan problem. Men ändå. Jag är förvånad. 

PS. En annan lärdom är att inget går upp emot en tragisk och berörande historia. Linus Svenning framkallar ett unisont ”Åh, han är ledsen” varje gång jag sätter igång hans låt och eleverna pratar engagerat om alla hans bröder som har dött (de blir visst fler för varje gång).