Att äga sitt lärande

Under de sista veckorna har jag låtit de yngre eleverna dels se tillbaka på terminen och jämföra musiklektionerna med det som står i de pedagogiska planeringarna och dels låtit dem fundera och reflektera över sitt lärande.

Vi har återigen tittat på förmågorna på väggen och hjälpts åt att sortera in olika lektionsmoment, sånger och övningar under ”rätt” förmåga. (Så här såg det ut i åk 2 till exempel). Vi har påmint oss om vad det är vi ska träna och diskuterat hur en egentligen vet vad en lärt sig. Eleverna har även fått fylla i en matris och i den självskatta sina förmågor utifrån det vi har arbetat med.

Även om jag har arbetat med att försöka få till ett elevnära språk i matriserna, med konkreta kopplingar till den pedagogiska planeringen, så blir det många ord. För att de yngre eleverna inte ska fastna i de många orden, valde jag i år att rita upp en motsvarande matris på tavlan, fast i stället för ord använda smileys. På så sätt har eleverna kunnat både höra och läsa orden, samt titta på vilken smiley som visar deras känsla inför en förmåga.

20131218-195221.jpg

När vi jobbar med att spela instrument – att följa med i start och stopp, hålla reda på olika stämmor, lyssna på de andra som sjunger eller spelar, på pianot som spelar och försöka följa musikens puls och dynamik – hur känns det då?
Svårt, ok med hjälp, ok på egen hand, så lätt och säkert att jag kan hjälpa och visa en kompis.

När jag började jobba med det här för ett par år sedan var jag beredd på att det skulle vara krångligt och att min och elevens uppfattning skulle skilja sig mycket åt. Men faktum är att det oftast bara är krångligt i början. Andra och tredje gången eleverna ser en matris, så känner de igen sig. Oftast är eleverna också väldigt medvetna om sina förmågor, vad de upplever som svårt och lätt, och i majoriteten av fallen stämmer min bedömning överens med elevernas egen självskattning. Möter eleverna dessutom matriser, samtal om förmågor och funderande kring sitt eget lärande i andra ämnen, så går det ännu lättare.

För mig är elevernas självskattning otroligt mycket värd. Den talar om för mig hur de upplever ämnet. Många av de yngre eleverna fyller ofta i alla rutor. Det är lätt att tro att de gör det för att det är kul att rita, eller för att de inte riktigt förstår, men när vi jobbar med det här så hör jag dem resonera. De frågar och undrar och funderar. I ettan och tvåan är det många som kommer fram till att de kan allt vi har gjort. De känner sig stolta och glada. För mig är det ett tydligt tecken på att undervisningen träffar rätt. Eleverna känner att de behärskar det vi gör, de känner sig säkra och upplever undervisningen lekande lätt. Jag som lärare ser så klart nivåskillnader i deras förmågor och i mina omdömen skriver jag tydligt vad de kan jobba vidare med, men jag är noga med att låta dem behålla känslan av att kunna. Den känslan är ovärderlig som drivkraft och för att våga, vilja och orka komma vidare. Ju fler gånger eleverna har mött matriser i musikämnet, desto noggrannare är de med sin självskattning och desto fler ord känner de igen. För det här är ju inget en kan från början, eller som måste vara perfekt. Det här är ett lärande om sitt eget lärande och det måste få ta tid att utveckla.

På min förra arbetsplats använde jag först pappersvarianter av både pedagogiska planeringar och matriser. Det blev mycket papper… Och det var inte helt enkelt att följa upp, veta om de hanns med på utvecklingssamtalet (där jag inte är med), eller återkoppla till terminen efter, eftersom de hade en tendens att försvinna hemma, gå sönder, hamna i pappersinsamlingen…
När vi gick över till Unikum, så försvann många problem. All dokumentation var samlad på ett ställe, det var lätt att titta både bakåt och framåt och eftersom föräldrar och elever alltid hade tillgång till systemet, gick det utmärkt att läsa och ställa frågor om musik utanför utvecklingssamtalet. Dessutom fanns det ingen risk för att elevernas arbete med självskattningen skulle försvinna på vägen.

Å andra sidan har pappersvarianten vissa fördelar. De blir till exempel mycket färggladare och finare än den digitala varianten!

20131218-195249.jpg

Annonser

Förmågorna!

I dag lät jag ettor och tvåor fundera över vad vi har gjort under hösten.
Allt de sa skrev jag ner på tavlan med svart penna. Till slut hade vi en mindmap över allt från sånger till rörelseövningar, ämnesord till instrument och teman.
Då pekade jag på förmågeväggen, plockade fram tre nya pennor – en för varje förmåga i samma färger som lapparna på väggen (blått=musicera, grön=skapa, röd=musikens sammanhang) och så samtalade vi om vilka av orden som tillhörde vilken förmåga, och varför.
Att höra sju- och åttaåringar resonera sig fram till varför ordet Hejsång ska ha både en blå och en grön ring och varför tonboxar ska ha en blå och en röd ring, medan trummor bara ska ha en blå, är smått fantastiskt. Dels blir det tydligt att de både kan och vill analysera och förstå. Dels får jag en bra utvärdering av min undervisning, genom att lyssna på hur eleverna resonerar kring förmågorna. Har de koll på orden? Kan de koppla en övning till en förmåga?
I dag fick jag verkligen känslan av att eleverna äger musikämnet. Jag hoppas och vill att det ska vara en känsla som får finnas kvar, även hos dem.

PS. Förlåt alla svensklärare. Jag vet att jag skrivit endast med versaler. Det är lite slarvigt. Men jag tycker att det är lättare att få det snyggt och läsbart när jag gör tankekartor på tavlan. När jag inte skriver bara punktlistor eller tankekartor, så använder jag både versaler och gemener på helt rätt och adekvat sätt. 

20131205-190031.jpg

Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

Rytm

20130211-140328.jpg

I dag delade jag in treorna i små grupper, om tre-fyra elever. Varje grupp fick en hög med notvärden och ett gäng pluttar.

Uppgiften var att skapa egna rytmer. De hade fyra takter i fyra fjärdedels takt till sitt förfogande. Pluttarna fick de som hjälp för att hålla ordning på takter och pulslag.

20130211-140359.jpg

20130211-140442.jpg

Det pusslades, räknades och förhandlades. Några få frågor ställdes, men de flesta var helt självgående.

20130211-140505.jpg

20130211-140534.jpg

Snart låg det färdiga rytmer på golvet och varje grupp fick presentera sin skapelse genom att klappa den. De andra stod bakom och bredvid, lyssnade och tittade och fick sedan vara med och testa.

20130211-140548.jpg

Schlageruppdatering:
Vi pratade även om lördagens deltävling i melodifestivalen och jag bad eleverna att förklara för mig vad som är så bra med Sean Banan. Sean Banan är rolig, en duktig dansare och gör bra shower och låtar. Han vet vad barn vill ha. Han kanske inte är världens bästa sångare, men han är en väldigt bra artist.
I utbyte förklarade jag vad som är så bra med Louise Hoffsten. Vi kan väl säga att jag anar en generationsklyfta i finalistfrågan.

Helt uppåt väggarna och virvlande över golvet.

20130201-153948.jpg

Jag fortsätter att arbeta med boken Drillar och draköron som inspiration med ettorna.
I dag blev det Följa John till ett cellostycke som inledning. Stråkfamiljen står i fokus just nu och vi återvände till bokens dikter om fiol, viola, cello och kontrabas. En bra ursäkt för att också få jobba med begreppen högt och lågt. Så det har vi gjort kopplat till rörelse i olika nivåer. Och varje nivå kopplat till ett eget instrument i stråkfamiljen.
Just i dag var skolans Rörelserum en otrolig tillgång. Helt fräckt snodde jag en danspedagogs nivåövning. Jag står på mitten av golvet, visar nivå med armen och låter eleverna ta sig på diagonalen i den nivån och highfivea mig på väg till andra sidan.
Det var ett 70-tal glada, spralliga, fantasirika elever som for över golvet högt, lågt och mittemellan till stråkmusik. Och en lycklig rytmiklärare!

Lite mer om notvärden

Bild

Egentligen borde jag fortsätta på mitt inlägg om dagens pianoundervisning, men jag håller fortfarande på att sortera mina tankar. Så här kommer i stället en glimt från dagens lektion med ett gäng treor, då jag snabbt skapade en ny övning (som säkert är gjord av någon annan någon annanstans).

Varje elev fick ett notvärde på väg in i salen och skulle gå det notvärdet till musiken (Stevie Wonder var snäll och ackompanjerade oss). Jag stod och delade ut i dörröppningen och då visade jag även notvärdet, så att ingen skulle sväva i ovisshet. Därefter gick vi igenom alla notvärden tillsammans, startade musiken igen och denna gång fick de lov att byta med varandra. Gå notvärde, ta ögonkontakt, byta notvärde, gå nytt notvärde. Eleverna hjälpte varandra vid bytet och det var bara vid några få tillfällen, som jag hoppade in och visade för någon. När musiken var slut, var även gruppindelningen inför nästa övning klar, alldeles av sig själv.

 

Drillar och draköron

20130125-161927.jpg

Fredag och musik för alla ettor i det som kallas Rörelserummet. I en sal utan piano (det gick sönder precis innan luciaföreställningen för föräldrar) och med en handled som inte kan spela gitarr krävs det andra lösningar. Till dagens lektioner med åk 1 plockade jag fram Lennart Hellsings Drillar och Draköron, för att läsa om och lyssna till orkesterns olika instrument.

Grupperna fick ta sig in i rummet i ett långt Följa John-led efter mig och vi rörde oss i diagonaler över golvet (klassisk dansövning och ett bra sätt att ge både rum och rörelse en ram). Detta till det stycke, som i boken representerar fioler, nämligen Mozarts Allegro ur Divertimento i D-dur K 136. Därefter fick eleverna fundera över musiken. Kände de igen något instrument? (Jajamen, fiolen avslöjades omedelbart.) Vad tyckte de att musiken lät som? (Balett, kunglig, dansig, svarade barnen, som om det var tv och jag tog fram färdigövade elever för att visa resultatet.)

Den enarmade rytmikläraren lät sedan barnen kompa sig själva på djembe i hejsången (varje barn får en egen vers) innan det var dags för att plocka fram boken och högläsa om orkesterns olika instrument och sedan avsluta med nya diagonaler till samma musik, fast nu med eleverna som ledare.

Allt eftersom lektionerna fortlöpte spann lärarhjärnan iväg och nu sitter jag och planerar fler lektioner med utgångspunkt i boken och dess musik. Det blev helt enkelt för roligt för att släppa, trots att det snart bör finnas både piano och en fungerande handled igen.
Här smids planer om dansövningar, koreografiuppdrag, instrumentigenkänningslekar, musikmåleri, musikhistoria, sång och spel.

Och plötsligt såg jag hur få veckor det är kvar av vårterminen. Jag har ju bara 15 lektioner på mig!