Melodifestivalen 2015 – Jag sjunger tjuvlyssnandets lov.

Jag sitter tyst, tyst, vid datorn. Jag trycker av och igång låtarna och håller så låg profil som möjligt. Drar igång iPaden, plockar med papper och ser lite smått upptagen ut. Samtidigt låter jag mina öron stå på vid gavel och lyssnar noga på samtalen som eleverna för vid poängsättningen. Det sitter femmor på golvet i jurygrupper. De gör den här uppgiften för andra gången. Första gången var i fyran. Jag hör hur de resonerar och funderar, hur de kompromissar och kommer överens. Jag hör hur de rättar varandra om någon uttrycker sig alltför negativt. Jag hör hur de argumenterar för sin sak. Hur de gör avslöjar varandra, när någon vill ge högsta poäng i alla kategorier, för att de gillar artisten. Hur de hjälper varandra att hålla i sär tycke och smak från det som faktiskt hörs eller syns. Fokus och engagemang är hundraprocentigt. Det är så himla fint att jag nästan blir tårögd.

”Det här är det bästa med melodifestivalen”, utbrast en elev i sexan i måndags. ”Inte det bästa med musiken, för vi gör så många bra saker, men det bästa med Melodifestivalen.”

Lördagsstolt

När jag var i väg på BETT, så blev det vikarie på musiken. Att få en musiklärarvikarie är inte det lättaste. Speciellt inte om det ska vara någon som både kan spela, sjunga och undervisa. Att lämna över planeringar till en vikarie, som inte själv musicerar, är lite som att lämna över en planering i franska till mig. Jag kan i bästa fall läsa bokstäverna, men jag begriper ingenting och kan heller inte uttala dem. Nu hade jag fördelen av att veta vem som skulle vikariera och kunde därför planera utifrån rätt förutsättningar. Åk 4 och 5 fick se en del av Barberaren i Sevilla och svara på frågor, som jag hade lagt i ett dokument i Showbie.

Frågorna löd:
Vad är opera?
Hur lät musiken?
Hur lät sången?
Vad tänkte du på när du såg Barberaren i Sevilla?

På föreläsningen i torsdags passade jag på att läsa elevernas svar och kommentera. (Föreläsningen handlade om bedömning för lärande och det mesta var för mig gammal skåpmat, så då tyckte jag att det var bättre att praktisera teorierna än att bara lyssna på dem än en gång.)

Svarens kvalitet varierade. Allt från hela meningar med motiveringar, till enstaviga utrop. En elev svarade: ”Jag tänkte att jag kommer att dö!!!!!” Jag svarade först hyfsat ickeformativt: ”Dog du?” och sedan något mer formativt: ”Om du nu överlevde (vilket jag hoppas), lärde du dig något nytt?”

I veckan följde jag upp det hela. Eleverna fick plocka fram sina svar och tillsammans pratade vi om vilken typ av svar som jag efterfrågade. När det passar med personliga åsikter och när det passar med faktasvar. Hur ett svar formuleras så att jag förstår vad eleven menar och inte behöver gissa. Vi pratade också om strategier för att överleva sådant som upplevs tråkigt. Vi pratade även om definitioner av opera och om hur sång och musik kan beskrivas.

I dag kom det ett mejl från elev. Ämnesraden löd: ”Är det här opra?” och i mejlet fanns ett filmklipp, en sekvens av en filmad tv-skärm där några sjöng. Efter lite efterforskningar (tidpunkt för mejlet, kanalogga i tv-hörnet, samt dagens tv-tablå) förstod jag att eleven hade sett ”Här är ditt liv” med Ulla Sallert.

Så här en lördag känner jag mig rätt så nöjd med att en diskussion på musiken levde kvar i minnet även en helgmorgon. Att få sponsra lärande är baske mig rackarns fint.

IMG_2305

Lucia – så här i efterhand

Jag har landat i soffan. Utanför viner stormen och piskar regnet mot rutorna. I huvudet snurrar luciasånger och glimtar från dagen.
En termins arbete är till ända. Om vi bortser från utvärdering och återkoppling. Det känns alltid lite tomt. Men samtidigt skönt.

IMG_1813.JPG

Tidigt i höstas började vi prata om Lucia. Jag har berättat legender och om traditioner. Vi har letat luciasånger och pratat om vad vi har gillat och inte gillat. Vi har testat de olika luciarollerna, dansat dem, sjungit dem och diskuterat dem. Vi har lyssnat och tittat på olika tolkningar av luciasånger och luciatåg. Vi har spelat tonboxar och boomwhackers och pratat om tomtens verkstad i Disneys version och varför det var klokt av Disney att klippa bort de där filmsnuttarna som ritades in när filmen redan funnits i flera år. Vi har pratat om normer kring flickor och pojkar, om varför några tyckte att stjärngossar är tråkiga, om varför jag anser att alla ska få välja det de själva vill vara och inte vad de förväntas vara. Vi har pratat om tillit. Om att jag vill att de litar på mig. Att de litar på att jag inte utsätter dem för något som skulle skämma ut dem, som är för svårt, som är för barnsligt, som är för töntigt… Jag har sagt att jag litar på dem. På att de kan både dansa, sjunga och spela det jag presenterar, att jag vet att de kan leva upp till mina förväntningar. Vi har bildat en pakt om att inte berätta för mycket för andra om vårt arbete, för att kunna överraska skolan och föräldrarna på bästa sätt. Vi har stressat och försökt att hinna med så mycket som möjligt och de sista veckorna har vi lagt in extrarepetitioner för att få alla sjuttio elever att stå, gå, sjunga, dansa och spela rätt. Vi har skällt på varandra. Jag på dem för att de inte har övat på sångerna, trots lättillgängliga inspelade filer och tydliga texter. De har skällt på mig för att vi inte har övat tillräckligt, eller för att de inte vet var de ska stå, eller för att något har känts för svårt. Vi har skrattat oss fördärvade åt felhörningar, felsägningar, feldansningar, felsjungningar och förvirringar.

IMG_1829.JPG

I går fanns det stunder under repetitionen då både jag och klasslärarna (och säkert även eleverna) undrade om det skulle bli något alls. Då de elektriska ljusen for hit och dit (ja, även upp i näsan), stjärnor åkte av och på, fötter trampade med tunga fjät likt en elefanthjord snarare än tipp-tappa sig fram, instrument spelades lite närsom utom just när det var dags, ansikten såg ut som att de var dittvingade under dödshot och sånger sjöngs med både fel text, utan text och ibland så svagt att det skulle behövas en tratt för att höra.
Men på något sätt hör det ändå till. En kollega berömde mig för mitt tålamod. Jag tror att det hänger ihop med erfarenhet. Erfarenhet av att vara den på scen, som inte har helhetsbilden, som känner sig förvirrad och inte riktigt kan greppa vad som förväntas och ska hända, med fullt fokus på att försöka komma ihåg allt och därför bli helt blank i huvudet och inte komma ihåg något. Och erfarenhet av att ha regisserat musikaler, konserter, luciatåg, julspel, upplevelsevandringar, gudstjänster och spelningar. En erfarenhet som säger att repetitioner är röriga, att det bara finns en väg framåt och det är igenom, att det bara finns ett sätt att lära sig och det är att göra det, på rätt plats, med rätt personer, rätt material och rätt utrustning. På riktigt. Så att det sätter sig i kroppen och inte bara i knoppen. Erfarenhet av att en publik förvandlar situationen ytterligare och får majoriteten att fokusera lite mer, leverera lite bättre och att fler än en föreställning ger alla en chans att förbättra sig lite till och ger den som missade något en chans till revansch.

Jag har burit och byggt, riggat och rivit, klättrat på stegar högt över stenhårda kyrkgolv, kopplat sladdar mer kreativt än säkert, målat kulisser, lagat med lim och silvertejp, fångat kulisser som rasat, sytt kläder och sminkat, knäppt knappar och torkat tårar. Fast inte denna gång. Denna gång har jag kunnat fokusera på innehållet. Mina kollegor har burit och stöttat. Vaktmästaren och hans högra hand har byggt scen och hängt upp tyger och ljusslingor, riggat ljud och ljus. Vaktis har filmat och peppat och hjälpt mig att klura ut hur vi ska använda idrottshallen på bästa sätt. Klasslärarna har kollat kläder och tillbehör, klätt luciakrona och levererat elever vid rätt tidpunkt. De har rett ut småbråk mellan elever, torkat tårar, påmint om att ljusen ska hållas i handen och inte någon annanstans, peppat trötta elever, kramat om, påmint, dubbelkollat, varit redo att rycka in, gett kritik, smugit fram och talat om när någon elev har behövt prata med mig för att lugnas över en uppgift eller få träna en extra gång, funnits i omklädningsrummen, fotat, filmat och funnits där.
Övriga kollegor har i dag tackat, med kramar och applåder, med mejl och kommentarer här på bloggen, med hejarop och lyckönskningar.

Inte ens efterarbetet lämnades jag ensam med. Mina kära tvåor ryckte glatt in. Först fick de prova att spela Militärmarsch nr 1 med boomwhackers (dvs det luciatåget gjorde) och sedan hjälpte de mig att sortera och stuva undan boomwhackers, tonboxar och spelklubbor. Med flinka fingrar plockade de ur batterier ur ett 50-tal ljus och lade ljus i en låda och batterier i andra.

IMG_0701.JPG

IMG_0698.JPG

IMG_0700.JPG

Som en fin avslutningspresent knackade det på dörren och in kom två representanter från dagcentralen, som bjöds in tillsammans med föräldrarna till dagens andra föreställning. Med sig hade de blommor och ett stort tack för både ett fantastiskt luciatåg och för att de hade fått komma.
Sedan knackade det ännu en gång och in kom budet med en tonboxleverans. Tonboxar som skulle ha använts i tåget, men som inte hann fram i tid. Men gissa om de kommer att få jobba hårt i vår.

Jag härjas nu av en allvarlig släng av post lucia. Glädje, vemod, tomhet, trötthet, stolthet… Och kan än en gång konstatera att jag har världens bästa jobb och dessutom möjligheten att arbeta på en fantastisk skola! Nu unnar jag mig att titta på filmen som vaktmästaren redan har lagt upp, läsa föräldrakommentarer och ord från kollegor och bara njuta.

IMG_1868.JPG

Julorkester

I dag har jag gjort något som jag nog egentligen inte trodde var helt möjligt. Eller det trodde jag kanske, fast jag förstod inte riktigt hur det skulle göras. Det är inte första gången. Mina lärarår (och innan dess ledarår i en ungdomsgrupp) har innehållit många sådana dagar. En idé, ett mål och kör! Musikaler, konserter, körprojekt, julspel, temadagar, läger och mycket annat har kommit till på det viset.
Inte så att det har gjorts utan planering, planeringen har snarare varit både detaljerad och välbearbetad, utan mer att själva uppgiften har känts lite för stor, både för mig och för eleverna. Känslan av ”Hur sjutton ska det här gå ihop?”. Gemensamt har varit att både jag och eleverna har kommit ut på andra sidan – stolta, stärkta och glada.

I dag gick terminens sista elevens val-dag av stapeln. Om en vecka har skolan traditionsenlig julmarknad och eftersom det brukar vara några elever som spelar och sjunger då, så bjöd jag in till julorkester. Jag lyckades få loss en kollega, som inte bara är klasslärare utan även basist, och började skissa på ett upplägg. Vi sa att vi kunde ta emot max 20 elever, eftersom vi inte bara skulle sjunga utan även spela. 30 elever ur åk 4 och 5 anmälde sig. De flesta utan några direkta förkunskaper. Och jag kan inte säga nej. Så jag dealade lite med klasslärarna, bad om att de olika årskurserna skulle få vara vardera en timme i en annan grupp och skapade på så sätt möjlighet att få instrumenten, musiksalen och lärarhjälpen att räcka lite bättre. (Tack, alla vänliga, flexibla, fantastiska kollegor!)

Vi inledde dagen tillsammans med genomgång och körsång och sedan fick fyrorna gå i väg, medan vi delade in femmorna i tre ensembler. Varje ensemble tilldelades en låt och medan två ensembler övade ackord vid piano och gitarr på egen hand (sittandes på golvet), så övade jag och kollegan med den tredje ensemblen på trummor, bas, gitarr och piano i ensemblehörnan. Efter en stund roterade vi och nästa ensemble fick komma till oss. För att eleverna skulle kunna öva på egen hand, så hade jag förberett ett virtuellt klassrum med namnet ”Julorkestern” i appen Showbie, där jag hade lagt in jullåtar med både text och ackordsanalys. Vid varje instrument fanns även små lådor med laminerade grepptabeller för gitarr respektive piano, så att de kunde leta upp ackorden på egen hand. Fyrorna har spelat lite piano (fast en två-fem-ett-progression inlärd rent visuellt, som vi har improviserat över) och trummor i höst, medan femmorna främst har sjungit och spelat boomwhackers samt tonboxar inför lucia, så ackordskunskaperna var inte så där högaktuella i minnet. Inte heller har jag introducerat låtar skrivna i tabell och lagda i Showbie tidigare för dessa årskurser, för så har jag bara arbetat med sexorna hittills i höst. Men imponerande nog så arbetades det huvudsakligen väldigt koncentrerat, trots ljudvolymen och sammelsuriet av ackorden till tre låtar, spelade både i grupp och individuellt.
Efter en timme bytte fyrorna av femmorna och vi startade om processen, fast denna gång med bara en ensemble, eftersom de var färre.
Efter lunch samlades vi alla igen och spelade igenom programmet. Ett program på åtta (!) låtar, där tre låtar är rena körlåtar, ackompanjerade av lärarbandet (och en elev på trummor på en låt) och fem låtar ackompanjerade av fyra elevensembler.

Ensemblerna är kreativt sammansatta. Vid pianot sitter två elever och delar på ackorden för att hinna med (byten är svårt att öva in på så kort tid), på gitarr spelar några elever ett ackord, några två eller fler, vid basen sitter en elev och spelar med mer eller mindre hjälp av basistkollegan (ibland kan ovana fingrar behöva lite paus, så då får kollegan trycka ner tonerna en stund) och vid trumsetet sitter ibland en elev och spelar hela kompet själv och ibland två elever och hjälps åt (bas och virvel spelas av en och hihat av en). Vi har strukit ackord när vi har behövt förenkla och jag hoppar in och spelar ackord som ingen har hunnit lära sig (fast det är bara på en låt). Elever som inte spelar, leder sången (med tecken till ett par av sångerna) och jag ömsom sjunger, ömsom hojtar ut ackord samtidigt som jag stampar ettor i golvet, klappar treor på benet och knäpper övriga slag i takten.

I morgon genrepar vi genom att leda Hela skolan sjunger. Jag är toktrött, i både huvud, öron, röst och kropp, men sjukt imponerad över hur allt ändå roddes i land. Av hur 30 st 10-11-åringar satte ihop ett åttalåtarsprogram i fyra ensembler att spela och sjunga inför publik på bara en knapp skoldag.

Plötsligt pianofröken

20130206-144205.jpg

Jag ser inte musik som ett enda ämne, utan snarare som ett orienteringsämne, ett paraply med många delämnen. Sång och spel (solistiskt, unisont, i ensemble, i olika genrer, på olika instrument), komposition, teori, gehör, historia, nutid, kommunikation, identitet…
Under min utbildning till rytmiklärare var det tydligt. Ämnena var många och schemat späckat. Det är jag glad för. När jag läser kursplanen i musik och allt som eleverna ska få göra, testa och lära sig, så är jag tacksam för varje redskap, varje tips, jag fått med mig. Om jag fått välja att enbart undervisa utifrån mina starka sidor, hade mina elever fått sjunga, rörelsekomponera, uttrycka sig med och till musik, analyserat musikens påverkan på och av samhället förr och nu, lära sig en och annan not och göra allt sånt där som jag själv älskar. Det hade inte blivit dåligt. De hade lärt sig massor.

Men de hade inte lärt sig allt, som står i kursplanen i och med Lgr11. Så det är bara till att kliva utanför min comfortzone och hitta sätt att undervisa i sånt som inte kommer lika självklart för mig. Som piano. Det var ytterst medvetet, men också motvilligt, som jag tog mig an pianot under musikhögskoletiden. Jag hade spelat lite som barn, men övergett pianot till förmån för gitarren. Jag förstod att jag behövde pianot som redskap, oavsett om jag skulle ha klassundervisning, rytmikgrupper, sångelever eller körer och bet i det sura äpplet som innebar att bli nybörjare igen. Prestationsångesten! Efter hand har jag ändå förlikat mig med pianot och kompar mina klasser, körer och grupper mer än gärna, så länge det inte finns en riktig pianist i närheten. För då lämnar jag glatt över och låtsas att jag inte kan spela alls.

Och nu, tro det eller ej, planerar jag den ena lektionen efter den andra i pianospel för mina elever. Och tycker dessutom att det är kul. I veckan har jag sjösatt ett stationssystem för fyror och femmor. Efter en gemensam introduktion med hjälp av det levande pianot, har de fått jobba sig igenom tre stationer i grupper. Den ena har varit en ren lyssningsstation, där de ska välja låtar att jobba med längre fram, den andra en teoristation, där de fått olika pappersuppgifter (som att markera vissa tangenter) och den tredje har varit en spelstation hos mig. Med hjälp av tydliga instruktioner på väggen och stolar markerade med siffror där de olika uppgifterna ligger utlagda stegvis, så har eleverna arbetat självständigt. Nu ska jag bara se till att hinna planera och skapa uppgifter i samma höga tempo, som eleverna klarar av dem.

Trolla med knäna?

I kursplanen för musik i Lgr11 sammanfattas ämnets syfte så här:

Genom undervisningen i ämnet musik ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsätt­ningar att utveckla sin förmåga att

• spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer,
• skapa musik samt gestalta och kommunicera egna musikaliska tankar och idéer, och
• analysera och samtala om musikens uttryck i olika sociala, kulturella och historiska
sammanhang.

Det här skriver jag under på vilken dag som helst! Det är en bra spegling av vad ämnet musik bör vara.

Vidare går det att läsa i det Centrala innehållet för årskurs 4-6 att eleverna ska öva sina förmågor genom att göra följande (detta är endast ett urval):

Musicerande och musikskapande
• Sång, melodispel och ackompanjemang i ensembleform i olika genrer.
• Gehörsmusicerande efter musikaliska mönster, till exempel ackordföljder, perioder
och kompmodeller.
• Imitation och improvisation med röst och instrument, rytmer och toner.
• Musikskapande med utgångspunkt i musikaliska mönster och former, till exempel
ackordföljder och basgångar.
• Musikframföranden.

Musikens verktyg
• Rösten som instrument för olika vokala uttryck, till exempel sång, jojk och rap.
• Ackord­ och melodiinstrument, bas och slagverk för melodi­ och rytmspel eller för
ackompanjemang.

Instrument- och ensemblespel är betydligt mer betonat, redan i de lägre åldrarna, än vad det har varit tidigare. Och här börjar det bli klurigt. Inte nog med att eleverna ska få en möjlighet att testa och prova, de ska även bedömas i sina förmågor:

Eleven kan delta i gemensam sång och följer då i någon mån rytm och tonhöjd. Eleven kan även spela delar av en enkel anpassad melodi-, bas- och slagverksstämma samt bidra till ackompanjemang på ett ackordinstrument med några ackord. Dessutom sjunger eller spelar eleven på något instrument i viss mån med tajming.

Detta är en del av kunskapskraven för betyget E (alltså det lägsta betyget) i åk 6.
Om en elev ska ha möjlighet att nå hit, behöver hen få rätt mycket tid vid de olika instrumenten. Om eleven dessutom vill nå ett A, så krävs ännu mer.

Jag är av övertygelsen att alla elever ska få möjlighet att tillägna sig de förmågor, som skolan kräver, på skoltid. I huvudsak på lektionstid. Det är en rättvisefråga! Vilka hem kan erbjuda sina barn ett trumset, ett piano, en gitarr, några rytminstrument och kanske en violin? Alltså måste detta lösas inom skolans ramar! 

Jag har det inte dåligt. Jag har en musiksal. Jag har ett trumset. Jag har ca tio små keyboards (varav sex fungerade i dag). Jag har ca tjugo gitarrer. Jag har olika rytm- och slagverksinstrument.

Men jag har också mellanstadiets klasser i helklass. Dvs 20-25 elever i varje klass, 60 minuter i veckan. Jag är i regel ensam. Jag har ett litet instrumentförråd och ett kapprum med klinkergolv (rejäl resonanslåda). Hur jag än gör blir det väntan, köer, ineffektivitet, otålighet och alldeles för höga ljudnivåer.

Det går självklart att säga att detta är en skolledningsfråga, eller kanske till och med en politisk fråga. Resurser måste till för att målen ska uppnås. Men här och nu landar det ändå på mina axlar. Det är svårt att inte göra allt i min makt för att ge mina elever den undervisning de har rätt till och då står jag där och trollar med knäna. Vänder och vrider på både mig, salen och instrumenten för att få det att funka. Börjar fundera i banor på att skapa ett pianohäfte och ett gitarrhäfte, alltså eget läromedel, som inte kostar och som inte bryter mot några upphovsrätter. När det jag egentligen skulle behöva är några olika instrumentpedagoger, några ensemblerum och möjlighet att dela in eleverna i mindre och lärarledda grupper. 

Jag inser också risken med att genomföra undervisningen utan resurser. Vem tror mig när jag säger att det inte fungerar? Men jag ser inget alternativ.

ABBA-tema

Råkade trilla över SVT:s dokumentärserie om ABBA. Bestämde mig för att åk 4 och 5 skulle få se del två om hur bandet bildades och vägen fram till Waterloo. Samtidigt skulle jag publicera deras skriftliga omdömen, mina bedömningar och kommentarer i Unikum.

Det som började som en praktisk lösning blev däremot något helt annat. Kreativiteten spann loss medan jag tryckte på ”Publicera utkast” i oändlighet och plötsligt hade ett ABBA-tema börjat ta form.

Alla fyror och femmor har nu fått fundera på hur vi kan arbeta med förmågorna i musik utifrån ABBA som tema. Det är dags för mig att sätta mig ner och göra en pedagogisk planering både på deras och mina tankar.

Grundstrukturen är klar. Vi ska sjunga ABBA-låtar tillsammans, de ska få lära sig spela Waterloo på piano och i ensemble. I mindre grupper ska de få skapa ett ABBA-nummer, till färdiga backtracks och framföra för varandra. Vi kommer att arbeta med notläsning och ackordbeteckningar, textanalyser och låtuppbyggnad. Eleverna ska också själva på förhand (och under tiden) kunna bestämma sig för hur högt de vill sikta att nå, beroende på intresse och hur mycket arbete de vill lägga ner. Alla kan nå första nivån genom att delta på lektionerna. 

Steg ett är att de ska få del av ett delat dokument med youtube-länkar till ett femtontal ABBA-låtar. Varje elev ska välja tre låtar, som de kan tänka sig att sjunga. Utifrån önskemålen sätter jag samman grupper. Tanken är att vi ska kunna arbeta i någon form av stationssystem efter gemensamma introduktioner. Till mitt förfogande har jag en musiksal, ett kapprum och ett instrumentförråd. Må kreativiteten vara min vän!