Projekt i åk 6 – uppföljning 1

Det var två gäng nervösa och pirriga elever som kom till musiksalen i går morse för att ta emot förskoleklasser och leda dem i sång och rörelse.
De blev än mer pirriga av att se videokameran riggad och rektorn på besök.
De två grupperna hade förberett sig på lite olika sätt. Den ena gruppen har varit målinriktade, dykt upp på studiestöd och tränat på egen hand. Den andra gruppen har tränat på lektionerna, men har dragit lite ojämnt i ambitionsnivå. Några har tränat extra, andra inte. Att träna extra i musik är inte alltid så lätt, eftersom alla inte har instrument hemma, men jag har erbjudit studiestöd och de har haft tillgång till alla sångtexter, ackord och hela planeringen i sina iPads. Jag, som upplevde båda lektionerna, såg skillnaden tydligt. Gruppen som har övat och tränat mycket skötte sin lektion i princip på egen hand. De kunde övergångarna, de visste när de behövde förflytta sig i rummet och hade tränat på vad de skulle säga i instruktionerna. Det var bara vid ett par tillfällen jag behövde hjälpa till. Den andra gruppen behövde mer stöd, men tog ändå ett stort kliv framåt. De fick med sig förskoleklassens elever i övningarna, de spelade så att det gick att sjunga till, de hjälptes åt att instruera och förklara.

Efteråt uttryckte eleverna i båda grupperna stolthet och glädje över sitt arbete. De kände själva att de hade fått det att fungera och att förskoleklasserna hade uppskattat lektionerna.

Och jag känner att jag har uppnått mina mål med projektet. Eleverna i åk 6 har fått arbeta med ackompanjemang, vilket de behövde och vi har kunnat jobba med barnsånger. Sånger som ofta (men inte alltid) har en lättare harmonik och melodier som eleverna kan utan och innan, så att de kan fokusera på att lära sig några ackord åt gången och byta mellan dem. Sångerna klarar sig dessutom bra med ett enkelt piano-/gitarrkomp och upplevs inte lika ”tomma” som tex en poplåt kan göra, där eleverna lätt jämför sitt eget livesound med det genomproducerade radiosoundet. Elevernas arbete har dessutom haft ett större syfte , att hålla i lektioner för andra. Det har inte räckt att lite halvhjärtat lära sig en ackordföljd och spela upp den för mig, utan de har behövt hjälpas åt i sina ensembler och öva för att kunna spela så att andra kan sjunga till. De har fått fundera på tema och röd tråd, på att skapa ett större sammanhang, tänka dynamik och progression. Och de har fått göra allt detta i skarpt läge, inför och tillsammans med ett tjugotal förskoleklassare.

Vi gjorde en snabb utvärdering redan i går. Några var glada över att det var över, andra ville gärna få göra det igen. Eleverna var väldigt medvetna om sin egen spelinsats och kommenterade om det hade blivit rätt eller fel. Jag var väldigt noga att lyfta fram att oavsett rätt eller fel, så var det ingen som bröt, grimaserade eller på annat sätt gav upp, utan alla spelade sina låtar från början till slut utan avbrott. Att kunna spela fel på rätt sätt är avgörande för att kunna spela med tajming och flyt. Eleverna reflekterade över förskoleelevernas reaktioner, om blygsel, nyfikenhet, glädje, men även skepsis. De var förvånade över hur lätt de fångade 6-åringarnas uppmärksamhet och att det inte var något stök eller stoj. Vi pratade om vad det kunde bero på och om vikten av att vara förebild och sjunga, spela och dansa fullt ut, för att på så sätt visa att momenten ska tas på allvar.

Nästa gång vi ses ska vi titta på inspelningen och prata om ifall upplevelsen stämmer med hur det såg ut och lät. Vi ska titta på kunskapskraven och bedöma insatserna. Utifrån det vet vi också vad var och en behöver arbeta med för att nå vidare. Hade jag inte vetat det ändå, utan förskoleklasslektioner och inspelning? Jo, men nu vet eleverna det också och inte bara för att jag har sagt det.

Och ungefär samtidigt som två grupper utvärderar, påbörjar de andra två grupperna sina lektioner. Det är bra veckor nu!

Annons

Fridlysta

I dag sjöng ettorna Blåsippor av Alice Tegnér. Jag berättade att det där med barnböcker och barnsånger var något som först kom för cirka hundra år sedan, att Elsa Beskow och Alice Tegnér var bland de första att skriva böcker och sånger ur barns perspektiv och att Alice Tegnér skulle ha fyllt 150 år i år.

Tillsammans sjöng och pratade vi sedan igenom texten. Var är barnen i sången? Vad gör de? Vem springer de hem till? Vad vill barnen? Vad säger mamma?
Jag frågade om någon hade sett en blåsippa och berättade att blåsippor är fridlysta, så om Alice Tegnér hade skrivit sången i dag så hade hon nog skrivit om vitsippor. Här kunde en elev inte längre sluta fnissa. Alla dessa snippor! Vi fnissade tillsammans och jag sa att absolut ingen får lov att gå runt och plocka snippor eller snoppar. De är helt privata.
”De är också fridlysta!” utbrast en elev.
Dagens visdomsord!

Fokus på förmågorna och koll på kunskapskraven

För en dryg vecka sedan stod jag inför lärarlyftare i musik och några lärarstudenter och föreläste om hur jag arbetar med planering, undervisning och bedömning. Jag lät dem göra samma övning som mina elever fick göra första veckan, dvs fundera över vad de ska få lära sig på musiken. Jag presenterade min färgkodade förmågevägg och vi hjälptes åt att diskutera oss fram till vilka ord på tavlan som hörde till vilken förmåga och varför. Jag visade hur jag arbetar med matriser, både inför, under och efter ett arbetsområde. Hur jag låter förmågornas färger flytta in även i matriser över kunskapskraven för att synliggöra hur det hänger ihop. Jag berättade om min (pågående) process att formulera både matriser och planeringar, så att de inte bara blir en del i en ständig bedömning utan snarare ett redskap för att synliggöra elevens lärande för eleven själv och för mig. Jag brandtalade om hur viktigt det är att alltid prata om musik som ett kunskapsområde för att komma ifrån att musikämnet reduceras till skolans rolighetsalibi och traditionsbärare.

Självklart hoppas jag att studenterna fick ut något av eftermiddagen. Att det såddes några frön, vändes på några stenar, bekräftades och utmanades. Själv känner jag mig lyckligt lottad, som fick en anledning till att verkligen fundera igenom och formulera mitt arbete. Reflektionen är lätt att springa ifrån i vardagen. Nuet är alltid viktigast att hantera och morgondagen pockar på förberedelse. Nu hade jag inget annat val än att sätta mina tankar på pränt, motivera dem och ta mig en fundering till. I mötet med studenterna, i frågor (från båda hållen) och samtal, fick jag dessutom själv med mig nya tankar och inspiration. Dessutom fick jag en så otroligt fin komplimang av en student. Hon hade läst bloggen och fastnat för ett inlägg om hur viktigt det är för mig att själv musicera, lyssna på musik, gå på konserter osv för att vara en bra musiklärare. Den återkopplingen gjorde mig så otroligt glad!

Kraften i det gemensamma lärandet är så stor! Tänk så viktigt det är att göra plats för samtalen och reflektionen.

Förmågorna från början!

Fördelen med att byta arbetsplats lite titt som tätt (kanske den enda fördelen, faktiskt) är att det går att finputsa sina introduktionslektioner och få till en allt bättre och tydligare presentation av ämnet för varje gång.

Första lektionen har helt enkelt handlat om presentation. Av mig, av eleverna och av musikämnet. Efter namnsånger och namnlekar har klasserna (alla klasser från ettan till sexan) fått fundera över vad de ska lära sig på musiken. De har fått fundera först själva och sedan i par. Tillsammans i paren har de sedan fått i uppgift att komma överens om tre saker. I tur och ordning har varje par fått säga en sak och alla ord har jag skrivit upp på tavlan. Helt utan inbördes ordning, helt utan värdering.

Därefter har jag presenterat förmågorna. En i taget. Tillsammans har vi sedan samtalat om och diskuterat vilka ord på tavlan som hör ihop med vilken förmåga. Orden har jag ringat in med samma färg, som jag använder till de olika förmågorna. Många ord får två eller tre ringar. Ibland är ringen hel, ibland är den streckad. Det går ju att sjunga och spela utan att kunna noter, men att kunna noter kan hjälpa till. Med hjälp av orden som dyker upp, så får jag även en bra bild av vad eleverna har mött i musikämnet tidigare. Ibland har det stått ”sitta stilla”, ”inte springa”, ”inte röra och förstöra” på tavlan. Ord som blir utan ringar. Det går inte att träna sina förmågor i musik om alla måste sitta stilla, aldrig springa och ingen får röra. Däremot har vi pratat om när det är bra att sitta stilla och när det passar att röra instrument och material.

Ett för mig och sammanhanget nytt ord dök upp på tavlan i förra veckan. Det var ordet detektiv. Jag skrev upp ordet och tänkte genast att det var ett väldigt bra ord. När vi kom till förmågan att skapa musik var det en elev som föreslog att detektiv skulle ringas in med grönt. Jag bad eleven motivera och hen förklarade att den som ska skapa egen musik kan behöva hitta inspiration från annan musik och därför vara detektiv och leta upp musik att inspireras av. Detektiv behöver en även vara när det handlar om att analysera musik, så ordet fick även en röd ring. Kanske borde jag helt enkelt skapa musikdetektivbyrå i musiksalen och utbilda alla elever i att vara musikdetektiver? Det är en lockande tanke, som nog kommer att följa med och pocka på uppmärksamhet.

Precis som det ska vara

Efter en vecka på nya stället hittar jag till toaletterna, mitt fack, kaffeautomaten, kopiatorn/skrivaren, förrådet, vaktmästarens rum, matsalen och har med elevernas hjälp fått viss koll på var på skolgården jag förväntas röra mig vid veckans olika rastvärdstider.

Jag har varit med om en studiedag (med teachmeet, appinspiration i arbetslaget, musiksalsmöblering och godfika) och en vecka med lektioner. Jag har mött nästan alla elever och påbörjat namninlärningsprocessen med namnsånger och namnrörelser.

Efter en vecka känner jag mig redan hemma. Det finns så klart massor kvar att upptäcka, koder att knäcka och strukturer att lära känna, men jag känner mig så välkommen. Att arbeta heltid på ett och samma ställe gör att hela lära känna-processen går så mycket snabbare. Varje dag har jag möjlighet att fika tillsammans med kollegorna, lära känna dem och hinna prata om sådant som rör elever, lektioner och schema. Varje dag undervisar jag i samma sal, kan lägga fram och plocka undan, förbereda och bo in mig. Varje dag går jag över samma skolgård, kan ropa hej till elever, fånga en kram och se hur de har det utanför musiksalen. Tiden känns plötsligt mycket rymligare och jag mycket lugnare, trots ett tätt schema.

Musiksalen ligger inte långt borta, gömd och glömd, utan bland alla andra skolbyggnader, med fönster mot skolgården och stigen där många fötter trampar mellan byggnaderna. Kollegor kommenterar glatt att stolarna är borta till förmån för en matta och golvutrymme, att de ser eleverna röra sig och sjunga i hela rummet och att det ser mysigt ut. De gör sig ärenden in i musiksalen, för att berätta om en schemaändring, påminna om något och byta några ord. Musiken är en synlig del av skoldagen och musikläraren en del av kollegiet. Precis som det ska vara.

 

 

Att vinna förtroende

I en av mina klasser har jag en elev med en autismdiagnos.

Eleven följer med till musiken, men sitter inte med i ringen utan på en stol bredvid, av eget val. När jag ropar upp eleven eller när vi sjunger om eleven i hejsången, så tecknar vi namnet, för då måste klasskompisarna titta på min hand i stället för på eleven och hen slipper alla blickar.

Varje gång ger jag ett erbjudande. Påminner om att eleven alltid har möjlighet att vara med om hen vill. Ger en variant på en övning, som går att göra med fritidspedagogen borta vid stolen. Inkluderar, men ger alternativ. Det är i alla fall min ambition.

I dag kallade jag in eleven i musiksalen, när alla andra hade gått och ställde fram tonboxarna. Först testade eleven med gummistöveln, sen med ett finger. Hen undersökte hålet i resonanslådan noga. Sen gick eleven ut. Och jag stod kvar med ett stort leende.

Förmågor

I förra veckan satte jag upp förmågorna på väggen och denna vecka ägnas en ansenlig del av varje musiklektion åt att gå igenom dem med eleverna.

Eftersom förmågorna är desamma för alla elever, så har jag hittills hållit i 12 liknande genomgångar i 12 olika klasser. Att göra samma sak så många gånger på kort tid blir lätt lite tjatigt, men fördelen är att jag snabbt förfinar och utvecklar min förklaring, efterhand som jag ser vad som funkar, får kloka tankar från eleverna och kommer på nya ingångar. Det blir en lärandeprocess även för mig och det är så himla roligt.

Jag inledde veckan med att möta mellanstadieelever. Där flyter samtalet om förmågor på rätt så lätt. Eleverna har doppats i skolans värld i många år och stött på många begrepp och ord tidigare. Det går att utgå från läroplanens text, bryta ner den i de stödord jag själv valt ut på mina skyltar och tillsammans samtala fram innebörden i de olika förmågorna och koppla det till den erfarenhet som eleverna har från ämnet och den aktuella lektionen.

Det är en större utmaning att prata förmågor med de yngre barnen, att förenkla och konkretisera alla snubblande ord utan att vattna ur innebörden allt för mycket. Till exempel stötte jag på patrull redan på ordet förmåga. Vad sjutton är det? När jag ställer frågan till eleverna på lågstadiet möts jag av rynkade pannor, blickar som riktar sig uppåt och tankar som knakar. Förmåga är ett svårt ord. I ett samtal med en klass tvåor fick jag plötsligt fatt i en förklaring som jag sedan har använt och tycker funkar.

När eleverna har gett sina svar, vilket kan vara allt ifrån ”Vet inte” till ”Såna superkrafter som superhjältar har” till ”Nåt man kan”, och vi har pratat om dem, så säger jag att förmågor, det är något vi redan har och som vi kan utveckla, ibland upptäcka och alltid träna på för att bli bättre, oavsett om vi kan väldigt lite eller väldigt mycket. Sedan frågar jag eleverna om människor har förmågan att flyga. När vi kommit fram till att människan inte har förmåga att flyga på egen hand, frågar jag om det går att träna och då lära sig. Men nej, det fungerar ju inte heller. Däremot har människan förmågan att till exempel prata och ju mer någon tränar, desto bättre blir den. Det finns alltid fler ord att lära, fler språk, det går att prata fortare, långsammare, svårare, enklare…

Och likadant är det med förmågorna i musik. De finns redan där, i varje elev. Förmågan att sjunga och att spela, förmågan att skapa musik, att uttrycka sig till och genom musik, förmågan att ha åsikter om musik och att höra att olika musik låter på olika sätt. Det är inget jag eller skolan planterar i eleverna. De finns där, olika mycket upptäckta eller utvecklade. På musiklektionerna gäller det att se till att förmågorna får komma fram, komma till användning, tränas, utmanas och växa.

Det här verkar vara en fungerande förklaringsmodell, även för de yngre eleverna. Så än så länge fortsätter jag att köra på den, tills jag upptäcker en bättre.

Ta sången på allvar, för bövelen!

I går såg jag på nyheterna hur gymnasieelever börjar protestera mot att de estetiska ämnen inte längre är obligatoriska, att möjligheten till tillval därmed blir otroligt begränsad och hur svårt det är att våga välja ett estetiskt ämne när det inte ger meritpoäng, så som till exempel språktillval.

Jag tänker på de blivande förskolelärare jag mötte i våras på Malmö högskola, som får totalt tre workshopstillfällen i Rytmik, där både teori, metod, sång, röst och eget erfarande ska hinnas med. Delkursen är inte ens obligatorisk för dessa blivande lärare, som tryggt ska kunna gå ut i förskolorna och stimulera barnens tidiga musikutveckling.

Jag tänker på alla vuxna runt omkring mig som tystnat av förflugna kommentarer och osäkerhet, i stället för att få hjälp att hitta sina röster, koppla samman lyssnande och sjungande och få nycklar till sitt eget instrument.

Jag tänker på musikhögskolorna, som inte längre får utbilda musiklärare för grundskolans lägre åldrar, utan som tvingats fokusera enbart på högstadium och gymnasium pga regeringens reformer. På rytmikutbildningen som lagts ner på KMH. På all specialkompetens som plötsligt ses som överflödig.

Okunskapen hos beslutsfattarna är skrämmande. Det är inte mindre musik våra elever behöver. Det är mer. Och om du inte känner dig övertygad, eller om du vill ha fler argument, läs SvD:s artikel om hur skolan lämnar walk over till musikindustrin:

Så låt mig påstå: Kunskapen finns, men de som fattar besluten om skolan stödjer sig på… tja, ingenting.

Och när jag ändå är igång: Om nedrustningen av sång och musik i skolor, förskolor och olika lärarutbildningar fortsätter, så kommer det att gå käpprätt åt skogen för svensk skola. Barnen kanske inte ens kommer att kunna sjunga ”Idas sommarvisa”, än mindre få något Nobelpris.

 

Föreställning!

Så var det då dags.
Efter flera veckors musiklektioner tog den form, rymdföreställningen och i onsdags kväll framförde tvåorna sin föreställning för sina familjer.

Fem sånger hann vi med att lära oss, från sportlovet och fram till nu, med alla lov, friluftsdagar, studiedagar och annat som brutit schemat.
Dessa framfördes med stämmor, rörelser och även spel på xylofoner.

Efter konserten fortsatte föreställningen i klassrummen med berättande och visande.

Ibland slår det mig hur imponerande det faktiskt är. Detta att samla ett 70-tal barn och få dem att tillsammans sjunga, dansa och spela inför en fullsatt matsal. Se hur de kommer ihåg placeringar och stämmor, vägar in och vägar ut, rörelser och markeringar och inte alltid bara sina egna, utan även kompisarnas.

Mest imponerande var logistiken kring xylofonspelet. 6 refränger spelades av 6 olika grupper barn på 9 xylofoner med platsbyten i verserna, samtidigt som de sjöng. I femtakt. På en trång scen. Som stjärnor lyste de!

 

Längre än längst

Ensemble Yria, ett gäng rytmiklärare, har skrivit och gett ut ett jättefint material om rymden, med sånger, skapandetips och musikövningar, som heter Längre än längst.

Årskurs två kommer att arbeta med rymden i vår och på musiken kommer vi att använda sångerna från Längre än längst.
I dag satte vi igång. Ut i rymden skulle vi åka och vi värmde upp med lite ”hjärndans” – rörelser som får fart på både kropp och knopp, övar motoriska grundrörelser och balans.
Sen var det dags för en rymdpromenad, med ömsom studsiga, långsamma och svävande rörelser. Rörelsens karaktär styrs av mitt pianospel (i dag med lite olika ljud, som för tankarna till rymden). Syftet med rörelseimprovisationen är att både förbereda sångens karaktär, lära känna tempo, form, harmonik och melodi, innan det är dags att lära in själva sången. När det väl är dags att börja sjunga, så finns många av de musikaliska bitarna redan på plats och eleverna ”kan” sången från början.

I dag sjöng vi sången ”Universum”:

Om vi åker längre än längst,
högre än högst,
var hamnar vi då?
Den nattsvarta himlen är sån,
den tar aldrig slut,
hur kan det va så?

Tanken svindlar! Spännande och stort. Och lite läskigt, speciellt i en grupp. Text och melodi berörde och plötsligt rann tårarna nedför någons kinder. En lillasyster, som dog vid födseln, kom upp i tanken och snart fanns det döda farföräldrar, morföräldrar, släktingar, husdjur och snögubbar i hela rummet.

Precis så där kan det vara med musik. Den väcker känslor och minnen, speglar tankar och erfarenheter. I dag tog döden plats, mitt bland rymdpromenader och rymdäventyr. Tänk vilken tillgång! Tänk vad det skulle göra med små människor att få ha musik oftare, att bli berörda och få reflektera över livet.

Eftersom känslor och emotionell kompetens kan kännas lite flummigt och lite abstrakt, så bjuder jag även på en dansk artikel, där hjärnforskaren Kjeld Fredens slår ett slag för mer musik på schemat. Musik är som idrott för hjärnan. Det finns inget annat som aktiverar så många olika delar av hjärnan samtidigt. Därför tränas också så många olika saker genom musik. Kommunikation, språk, matematik…

I følge Kjeld Fredens har samfundet brug for opfindsomme, innovative mennesker, som er lydhør for udviklingen. Der er brug for mindre individualitet og mere samarbejde. For at nå dertil kræver det dog, at vi tager hånd om den musikalske udvikling tidligt i et menneskes liv. Det er der flere grunde til.

Vejledende tid for småbørn er en halv times musik om dagen, og når børnene er lidt ældre, er en times musik om dagen optimalt, hvis det vel at mærke er koncentreret.

Läs hela artikeln här. (Och öva samtidigt din förståelse för nordiska språk. Se den som en bonus.)