När knepen funkar!

För en vecka sedan lyssnade jag på James Nottingham. Han uppehöll sig kring elevers uthållighet och motståndskraft som viktiga beståndsdelar i lärande och pratade om hur skolan kan främja och träna eleverna i just detta. Lärande är ju inte bara enkelt och lustfyllt, det är också tålamodsprövande, repetitivt och hårt arbete även när lusten tryter. Svenska elever är tydligen inte så bra på att uppvisa motståndskraft och uthållighet. Men Nottingham valde att inte skylla på curlande föräldrar (pris ske gudarna, för skolans uppgift är ju faktiskt att nå alla elever oavsett hemförhållanden och det är att avsäga sig ansvar och yrkesstolthet att skylla allt på föräldrarna), utan bad oss i stället att granska oss själva. Hur ofta curlar vi våra elever? Ger dem enkla vägar för att de ska slippa snubbla i stället för att uppmuntra dem att ta sig upp igen och fortsätta när det blir fel. Nottingham beskrev god undervisning som en vågrörelse mellan två nivåer – övningsnivån där eleven redan behärskar det som ska tränas och lärandenivån där eleven utmanas, snubblar, trillar, tar sig upp och försöker igen. Successivt rör sig nivåerna parallellt uppåt, då den nya kunskap som erövras efter ett tag blir den nya övningsnivån, där färdigheten praktiseras utan speciell ansträngning och lärandenivån kräver nya utmaningar.

Inget nytt under solen, men en nyttig påminnelse, kopplad till forskningsresultat.

Nu ska jag inte på något sätt göra anspråk på att bedriva en undervisning som hela tiden lever upp till Nottinghams ideal, men idag blev jag lite glad.

Åk 4 hade sina första musiklektioner för terminen och jag har för ovanlighetens skull bestämt mig för att låta dem spela piano redan denna första gång. Jag brukar annars använda de första veckorna till att fokusera på sång, rörelse och samspel i gruppen. På vårterminen i trean arbetade vi med Blinka lilla stjärna och de fick lära sig att spela melodin med en fingersättning där alla fingrar spelar och handen hålls i ett bra spelläge. När de behärskade det fick de improvisera och göra egna variationer över melodin. De kämpade och kämpade för det är ingen lätt uppgift att få handens alla fingrar att lyda och flera gånger fick jag förklara varför pekfingersvalsen inte håller i längden. Alla fick ihop det till slut. Självklart med varierande resultat, men de fick ihop det. De förstod hur och varför, de övade och övade och erövrade. Vi sjöng ”tum, tum, lill, lill, hopp, hopp, tillbaks, ring, ring, lång, lång, pek, pek, tum” som minnesramsa, undersökte vad som hände om de spelade på samma sätt på bara vita tangenter fast började på en annan ton än C och de fick hjälpas åt att visa, korrigera och påminna varandra. Min bakomliggande tanke med detta ihärdiga tjatande om ”rätt” fingersättning var att underlätta för vidare spel, inte minst ackordspel.

I dag inledde vi med att dela med oss av musikminnen från i somras (allt från Youtube-klipp, till Spotifysökningar, eget musicerande och konsertupplevelser), lära en klapplekssång och dansa en enkel koreografi till Meghan Trainors ”Better when I’m dancing”. Låten är uppbyggd på en rundgång på fyra ackord, med ett ackord per takt och koreografin byggde just på det – ett repetitivt mönster med fyra rörelser utförda i samma ordning, fast på olika sätt genom låten. Japp, det är här rytmiken slår till igen! 🙂

När vi dansat samlade jag alla elever och gick kort igenom vad ett ackord är och hur det hittas på pianot. Jag berättade att vi bara skulle använda höger hand (”Kommer ni ihåg när vi spelade Blinka lilla?” och introducerade min färgkodning av fingrarna (varje finger har en egen färg och på grepptabeller använder jag färgerna för att visa vilket finger de ska använda var i stället för siffror, som inte är desamma vid tex piano- och gitarrspel). Introduktionen går ut på att jag visar ett schema över färg+finger och sedan får de sträcka upp rätt finger till rätt färg. Det blir alltid hysteriska fnitter vid grönt finger (långfingret). Av någon outgrundlig anledning… Sen fick de testa vid pianot. På ca 20 minuter lyckades jag ge dem genomgång, låta alla leta fram D-dur med hjälp av att räkna 4+3 samt ge dem färgkodade ackordbilder så att vi tillsammans kunde stafettspela ”Better when I’m dancing”. Och de hann flytta runt till olika pianon och testa olika ackord. De kämpade med att använda rätt fingrar, jag fick påminna och visa, men snabbare än någonsin förr avkodade majoriteten ackordbilderna, använde rätt hand och fingrar, fick fingrarna att lyda och greppade vad vi höll på med.

Det här handlar så klart bara rätt och slätt om progression, men alla som arbetat med undervisning vet att progression inte alltid är helt givet. Det kan finnas olika vägar mellan två punkter och ibland även olika startpunkter för att nå samma mål och vilken som är den bästa vägen kan variera. Därför är det grymt gott när planerad progression visar sig fungera. Och vill jag sträcka lite extra på mig så kan jag alltid tänka att jag nog hittade rätt i den där växelverkan mellan träning och utmaning. Nu ska vi bara träna på att byta ackord, hålla stadig puls, hålla koll på ackordföljden och kanske även sjunga till. 🙂

Annons

Ensemblespel med många elever och få instrument

Ny arbetsplats, ny ”sal”, nya elever, nya förutsättningar. Det är lätt att glömma bort hur lång tid det tar innan ramar, strukturer och arbetssätt sitter och fungerar utan så mycket arbete i stunden. Inte minst tar det lite tid innan jag själv har hittat in i de nya förutsättningarna, i rummet, i grupperna. Men det tar sig.

Eftersom jag inte riktigt vet vad eleverna har arbetat med tidigare, så låter jag nu fyror och femmor arbeta med samma innehåll nu under hösten, för att få grepp om dem.

Jag återanvänder Jag spelar för livet med Sofia Karlsson, som jag körde innan jag slutade på förra stället, eftersom den fungerade så bra och gav flera ingångar.

Eleverna har fått arbeta med rörelseform till låten, fått sjunga den och prata om taktart och notvärden utifrån den. Nu spelar vi den också.

När jag började fanns inga elevpianon, så i början använde vi trumstockar (åttondelar), trummor (ettor) och tonboxar (ackordens grundtoner på slag ett och fyra). Nu har jag fått några elevpianon och vi har gått igenom och lagt till ackorden D, G och A.

Efter att ha tränat var sak för sig och tillsammans, bytt och sett till att alla har fått testa allt, så lägger jag till förflyttningar i mellanspelet. När det funkar som bäst, funkar det så här:

Eleverna är indelade i par eller trios. Vi har sex eller sju stationer: trumstockar, trumma, tonboxar, piano D, piano G, piano A och eventuellt sång. Jag spelar introt/mellanspelet och eleverna förbereder sig. Vi sjunger och spelar en refräng, sedan spelar jag mellanspelet igen och under tiden flyttar elverna ett steg. Vi fortsätter tills alla har spelat allt.

Nästa steg blir att spela efter samma upplägg men till andra låtar med samma ackord.

På ny plats

I höst har jag bytt arbetsplats. Efter en vår då jag gick allt mer på knäna och en sommar då jag inte återhämtade mig, så insåg jag att jag behövde förändra något. Det var inget enkelt beslut och det var en stor omställning att lämna en fredag och börja på nytt en måndag på en helt ny skola.

Jag har bytt 450 elever mot 250. Jag har bytt 30 lektioner mot 17. Jag har bytt 100% mot 90%. Jag har bytt en utrustad musiksal mot ett bibliotek/fritids/musiksal/genomgångsrum utan dörr mot trappan ner till förskoleklassen, i behov av upprustning.

Det är så klart att börja om och att börja om är slitigt. Och det är galet att behöva välja mellan en vettig arbetsbelastning eller en vettig sal. Men jag tror att det här kan bli riktigt bra. Efter att ha tagit tag i och rustat upp tre musiksalar sedan 2011, så ska jag nog kunna få fin fason på den fjärde. Speciellt som det finns en vilja på skolan att få musiken att funka bra.

Nu har det gått några veckor och musikförrådet är städat, instrumenten sorterade i nya, fräscha lådor, nya instrument är inköpta för att komplettera de gamla och fler ska köpas in framöver. Nu väntar jag bara på ett eget skåp för noter och annat material, samt lite ommöblering.

Jag börjar lära känna eleverna, kunna deras namn och förstå hur de olika grupperna fungerar. Jag ser hur de tar till sig mitt arbetssätt och rytmiken och hur ramar och strukturer faller på plats. Jag ser hur de knäcker koder – notvärden, ackord, tonerna på piano, puls, taktarter, rytmer, form… Det är så roligt!

Och jag börjar känna mig hemma. Det är bra. Nu ser jag fram emot att vardagen ska komma smygande. Antar att jag behöver passera Lucia först…

Rytmikreklam!

Just nu sitter jag på tåget hem från Stockholm och en arbetsdag med styrelsen i Svenska Rytmikförbundet. Jag är alldeles uppfylld och lycklig i själen av ha träffat mina kära styrelsekollegor, av allt rytmikprat, alla visioner, idéer och planer för framtiden. Att vi dessutom fick träffa ytterligare några rytmikintresserade på vårt #RytmikFika på eftermiddagen var körsbäret på toppen av grädden på bakelsen.

Jag har nämnt Svenska Rytmikförbundet tidigare här på bloggen och nu tänker jag göra skamlös reklam. Svenska Rytmikförbundet är en ideell organisation, som vill samla rytmikintresserade, både utbildade rytmiklärare, rytmikinspirerade musiklärare, rytmiknyfikna och rytmiknybörjare. SRy vill skapa mötesplatser där förbundets medlemmar kan nätverka och samtidigt även sprida rytmiken vidare så att fler kan upptäcka rytmikpedagogikens alla fantastiska möjligheter. Förbundet vill också arbeta för rytmikämnets synlighet och status.

Den som väljer att bli medlem bidrar till att skapa rörelse i Svenska Rytmikförbundet. Medlemsavgifterna möjliggör att styrelsen kan träffas ett par-tre gånger per år, att förbundet kan anordna inspirationsdagar/årsmöten med workshops och föreläsningar, att förbundet kan ha en hemsida och få ut information till medlemmar och andra.

Just nu pågår ett intensivt arbete med att just synliggöra rytmiken. SRy har ett Instagramkonto, @rytmikforbundet, där en medlem får visa sin rytmikvardag under en vecka. Det blir en blandning av inspiration, tips och funderingar från de många olika verksamheter, både pedagogiska och konstnärliga, där rytmiken finns. SRy har även en Facebooksida och ett Twitterkonto, där förbundet och medlemmarna sprider information och inspiration. Vi är också i startgroparna för att dra igång ”Månadens medlem”. En medlem per månad får presentera sig, berätta om sin rytmikbakgrund och delge sina rytmiktips. På så sätt hoppas vi kunna lära känna varandra bättre och underlätta nätverkande i olika delar av landet.

Mycket av SRy:s info och arbete är öppet för alla, just för att ge rytmiken spridning. Om du vill veta mer om förbundet får du gärna besöka hemsidan svenskarytmikforbundet.se.
Skulle du dessutom vilja bli medlem, så ropar vi alla hurra och välkommen!

Det är fint att skapa rörelse!

Bygga upp

Just nu håller jag på att bygga upp och samtidigt genomföra ett arbetsområde om musikens historia för och tillsammans med åk 5. Eftersom jag bytte arbetsplats för ett år sedan, så håller jag på att skapa en struktur för undervisningen i de olika årskurserna. Dels har alla skolor sina egna traditioner kring hur traditioner som lucia och avslutningar organiseras och dels vill jag gärna knyta musiken (om det är möjligt och om det gynnar lärandet i musik) till ämnesövergripande teman och de varierar också mellan både skolor, arbetslag och lärare. Jag önskar att jag hade varit mer färdig med planeringarna när läsåret drog igång, men min erfarenhet är att det blir lättare efter att ha gjort ett drygt år på samma ställe, med koll på förutsättningarna och ramarna.

Jag presenterade arbetsområdet för eleverna med ett klipp, där fem personer sjunger sig genom musikhistorien a capella och därefter fick de komma med sina tankar om vad vi borde ta upp, ta reda på och göra. Vi pratade om hur vi skulle kunna träna alla förmågor och vilka kunskapskrav som passade in att jobba mot. Utifrån elevernas förslag och önskemål, samt läroplanen och min vetskap om vad de behöver få arbeta med, gjorde jag planeringen och nu är vi i full gång. Planen är att eleverna ska få lite fakta om varje epok vi går igenom, få lära sig lite om en eller ett par kompositörer, lyssna på musik, samt musicera och skapa/uttrycka i respektive genre. När vi musicerar, dansar och skapar gör vi det utifrån de förutsättningar vi har, så det blir inte alltid historiskt korrekt, men tanken är att de själva ska få uppleva musikens utveckling, olikheter och likheter och samtidigt få använda röst och kropp på olika sätt och spela olika instrument. Hittills har vi arbetat med forntidsmusik, då eleverna fick ett rejält metrikpass med kroppen som redskap, fick lära sig en sång på gehör och spela djembe, utifrån tanken att trumman är ett av de äldsta instrumenten. Vi har haft ett pass om antikens musik, då vi även passade på att ta upp samernas musik och pratade om varför musikhistorien tar upp vissa sorters musik men inte andra. I veckan blev det medeltidens musik och lektionerna inleddes med ett stycke av Hildegard av Bingen och utifrån det ett samtal om gregoriansk sång, början till notskrift och skillnaden mellan sakral och profan musik. Därefter dansade vi en farandole, som slutade i ring och eleverna fick lära sig att sjunga och dansa Ulv, räv och hare. Vi tog fram blockflöjterna (det var första gången för eleverna) och de fick lära sig att spela två enkla stämmor till Ulv, räv och hare och fick sedan improvisera egna melodier med hjälp av fyra toner.

Eftersom terminen redan har innehållit några inställda lektioner och det kommer fler, så kommer vi inte att hinna riktigt så mycket som jag hade hoppats. Vi får göra lite snabbspolning i historien, men vi ska hinna med lite klassicism med pianospel och förhoppningsvis även lite romantik innan vi tar steget in i 1900-talets populärmusik. Ja, det blir snuttifierat. Men samtidigt så känns det mycket mer givande att sjunga, spela, skapa och dansa sig igenom epokerna än att föreläsa och bara lyssna, trots att vi då säkert hade hunnit mer teoretiskt stoff.

Nu när alla femmor har haft sina lektioner för veckan, sitter jag glad och imponerad över hur snabbt och glatt de tar sig an både dansen, sången och blockflöjten. Inte bara jag har imponerats, utan även det gäng vi hade på studiebesök i tisdags (som var här för att se olika sätt att använda iPads i undervisningen). De kom rakt in i långdansen, fick sjunga med i Ulv, räv och hare och se hur eleverna, med hjälp av en grepptabell och ett färgkodat rutsystem i Showbie, klurade ut blockflöjtsstämmorna. Fullt fokus, mycket skratt och engagemang och en genuin spellycka. Även om eleverna må glömma gregoriansk sång och Hildegard av Bingen, så gick de och nynnade på Ulv, räv och hare på vägen ut och pratade om att leta upp blockflöjter hemma hos föräldrar och mor-/farföräldrar. Kroppslig erfarenhet vinner alltid!

Melodifestivalen 2015: Vi har ett resultat!

I dag inleddes skoldagen med Hela skolan sjunger. Alla klasser och all personal samlades i idrottshallen, precis som vi brukar en gång i månaden. I dag var det mellotema för hela slanten och vår fantastiska vaktmästare Richard, med hjälp av sin högra hand, hade riggat både instrument, ljud och ljus. Kollegan Jessica hade snickrat ihop ett bildspel med sångtexter, mellologga och små filmsnuttar för att presentera skolans topp tre. Kompbandet (dvs jag, kollegan Fredrik på bas, kollegan Ulf på gitarr och två fantastiska trumvikarier ut åk 5) repade snabbt ihop oss innan alla var på plats. 

Vi inledde med förra årets mellovinnare Undo och förra årets skolvinnare Busy doin’ nothin’ innan vi gick vidare till två schlagerklassiker, nämligen Diggi-loo diggie-ley och Fångad av en stormvind. Redan här började det spritta i benen och en och annan elev stod upp och dansade till sången. Sedan var vi framme vid årets resultat och bildspelet visade ”På tredje plats…” och därefter ett klipp med Eric Saade och Sting. Jubel utbröt. Vi gick vidare till ”På andra plats…” och når klippet Hasse Anderssons Guld och gröna skolar gick igång utbrast ett öronbedövande jubel. Jublet steg när vi började spela låten och överallt dansade och sjöng elever och personal. Det borde vara omöjligt, men ljudvolymen ökade ännu mer när sedan Måns Zelmerlöw och Heroes presenterades som skolans vinnare och vi sjöng och spelade så klart även den. Eftersom det sedan fanns tid kvar så blev det en repris av Guld och gröna skogar och rena rama dansyran i idrottshallen, där elever och personal sjöng och svängde runt i armkrok så att svetten lackade. 

Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta med gåshud och tårar i ögonen till en Hassr Andersson-låt, men i dag hände det. 

Det var dans och hålligång, helt enkelt. 





Melodifestivalen 2015 – Jag sjunger tjuvlyssnandets lov.

Jag sitter tyst, tyst, vid datorn. Jag trycker av och igång låtarna och håller så låg profil som möjligt. Drar igång iPaden, plockar med papper och ser lite smått upptagen ut. Samtidigt låter jag mina öron stå på vid gavel och lyssnar noga på samtalen som eleverna för vid poängsättningen. Det sitter femmor på golvet i jurygrupper. De gör den här uppgiften för andra gången. Första gången var i fyran. Jag hör hur de resonerar och funderar, hur de kompromissar och kommer överens. Jag hör hur de rättar varandra om någon uttrycker sig alltför negativt. Jag hör hur de argumenterar för sin sak. Hur de gör avslöjar varandra, när någon vill ge högsta poäng i alla kategorier, för att de gillar artisten. Hur de hjälper varandra att hålla i sär tycke och smak från det som faktiskt hörs eller syns. Fokus och engagemang är hundraprocentigt. Det är så himla fint att jag nästan blir tårögd.

”Det här är det bästa med melodifestivalen”, utbrast en elev i sexan i måndags. ”Inte det bästa med musiken, för vi gör så många bra saker, men det bästa med Melodifestivalen.”

Ackordlådan

Jag har äntligen tagit mig tid att bygga upp en ackordbank! Och nu känner jag mig så grymt nöjd att jag måste dela med mig. Den har byggts successivt sedan i höstas, så helt ny är den inte, men nu har den utökats än en gång.

I den stora ackordlådan finns ännu fler små ackordlådor. Gula för pianoackord (det finns två sorter – lådor för ackord som börjar på en vit tangent och lådor för ackord som börjar på en svart tangent), röda för gitarrackord och blåa för ukuleleackord. Dessutom har jag färgkodat alla fingrar, så att de även kan ta reda på hur de greppar ackorden på ett lämpligt sätt. (Jag har konsekvent använt tumme, lång- och lillfinger till pianoackorden, vilket så klart går att diskutera, men jag tänker att det är bättre stt börja konsekvent och sedan visa hur det går att variera. För de elever som behärskar ackorden i grundläge, visar jag omläggningar.)

När jag introducerar ett instrument eller en låt, som alla ska spela, så går jag så klart igenom hur en grepptabell läses, vad tangenter/strängar heter, vilka fingrar som används, hur eleven själv kan räkna ut ett pianoackord och vi tränar tillsammans. Jag använder stora grepptabeller, både färdiga med utmarkerade grepp och tomma som jag visar greppen med magneter på.

Men sedan kommer punkten då eleverna ska jobba individuellt eller i grupper, på egen hand och med olika låtar. Vi kan ha tragglat tex D och A i evigheters evigheter, men ändå är det som bortblåst veckan efter och eleverna kör fast. Eller så väljer de en låt som råkar innehålla ett ackord som vi inte har gått igenom. Tidigare har jag sprungit runt och svarat på frågor, flyttat fingrar, förklarat, resonerat och påmint. Nu hänvisar jag till ackordlådan.

Vips så har eleverna blivit ofantligt mycket mer självgående. De kan repetera det som behövs, de kan fota av ackorden med sin iPad och de kan på egen hand gå vidare och lära sig nya ackord. I åk 6 har eleverna tränat på olika låtar till sina lektioner med F-klass. I början fortsatte de slentrianmässigt att fråga, men nu ägnar jag mig mycket mer åt att visa kompfigurer, prata samspel, puls och takt och hjälpa till där det kör ihop sig och blir för svårt. Det är en enorm lycka!

Lördagsstolt

När jag var i väg på BETT, så blev det vikarie på musiken. Att få en musiklärarvikarie är inte det lättaste. Speciellt inte om det ska vara någon som både kan spela, sjunga och undervisa. Att lämna över planeringar till en vikarie, som inte själv musicerar, är lite som att lämna över en planering i franska till mig. Jag kan i bästa fall läsa bokstäverna, men jag begriper ingenting och kan heller inte uttala dem. Nu hade jag fördelen av att veta vem som skulle vikariera och kunde därför planera utifrån rätt förutsättningar. Åk 4 och 5 fick se en del av Barberaren i Sevilla och svara på frågor, som jag hade lagt i ett dokument i Showbie.

Frågorna löd:
Vad är opera?
Hur lät musiken?
Hur lät sången?
Vad tänkte du på när du såg Barberaren i Sevilla?

På föreläsningen i torsdags passade jag på att läsa elevernas svar och kommentera. (Föreläsningen handlade om bedömning för lärande och det mesta var för mig gammal skåpmat, så då tyckte jag att det var bättre att praktisera teorierna än att bara lyssna på dem än en gång.)

Svarens kvalitet varierade. Allt från hela meningar med motiveringar, till enstaviga utrop. En elev svarade: ”Jag tänkte att jag kommer att dö!!!!!” Jag svarade först hyfsat ickeformativt: ”Dog du?” och sedan något mer formativt: ”Om du nu överlevde (vilket jag hoppas), lärde du dig något nytt?”

I veckan följde jag upp det hela. Eleverna fick plocka fram sina svar och tillsammans pratade vi om vilken typ av svar som jag efterfrågade. När det passar med personliga åsikter och när det passar med faktasvar. Hur ett svar formuleras så att jag förstår vad eleven menar och inte behöver gissa. Vi pratade också om strategier för att överleva sådant som upplevs tråkigt. Vi pratade även om definitioner av opera och om hur sång och musik kan beskrivas.

I dag kom det ett mejl från elev. Ämnesraden löd: ”Är det här opra?” och i mejlet fanns ett filmklipp, en sekvens av en filmad tv-skärm där några sjöng. Efter lite efterforskningar (tidpunkt för mejlet, kanalogga i tv-hörnet, samt dagens tv-tablå) förstod jag att eleven hade sett ”Här är ditt liv” med Ulla Sallert.

Så här en lördag känner jag mig rätt så nöjd med att en diskussion på musiken levde kvar i minnet även en helgmorgon. Att få sponsra lärande är baske mig rackarns fint.

När det osynliga blir synligt

Jag hade tid att sitta ner och samtala en stund med en kollega. Hon tog upp luciatåget och påpekade att med tanke på luciatågets utformning och innehåll måste eleverna ha fått träna nästan alla förmågor i musiken. Faktiskt alla, bekräftade jag. Eleverna har fått musicera, både med röst och instrument, i olika genrer och former, de har fått skapa, uttrycka och kommunicera, de har fått samtala om och analysera musikens kopplingar till tradition, kultur och samhälle. Jag berättade att det just är detta arbetssätt som gör att jag inte tyngs av luciauppdraget. Det är inget utanför undervisningen, det är undervisningen. Även om det sedan så klart kostar tid, energi och engagemang för att få ihop det. Vi pratade vidare om vikten av att göra saker ”på riktigt”, hur betydelsefullt det var att skolan bjöd in den närliggande dagcentralen, att samverka med samhället runt omkring och möta människor som kanske våra elever inte hade mött annars.
Vi kom in på arbetet med normkritik, genus och värdegrund, hur det är en del av min planering av luciatemat och hur det syntes i luciatåget genom elevernas val. Jag berättade hur svårt det har varit att som ny försöka förklara det här med bara ord. Förklara varför det är viktigt att undervisningen styr innehållet i avslutningar, lucia, hela skola sjunger och andra evenemang och inte tvärtom. Men också hur roligt det är när arbetssättet lyser igenom och när kollegor upptäcker varför jag gör som jag gör. När ett pedagogiskt samtal naturligt kan ta sin utgångspunkt i musikämnet, trots att jag är ensam musiklärare. När musikämnet blir synligt, inte bara som guldkant och evenemang, utan som lärande. Då blir det extra roligt.