På ny plats

I höst har jag bytt arbetsplats. Efter en vår då jag gick allt mer på knäna och en sommar då jag inte återhämtade mig, så insåg jag att jag behövde förändra något. Det var inget enkelt beslut och det var en stor omställning att lämna en fredag och börja på nytt en måndag på en helt ny skola.

Jag har bytt 450 elever mot 250. Jag har bytt 30 lektioner mot 17. Jag har bytt 100% mot 90%. Jag har bytt en utrustad musiksal mot ett bibliotek/fritids/musiksal/genomgångsrum utan dörr mot trappan ner till förskoleklassen, i behov av upprustning.

Det är så klart att börja om och att börja om är slitigt. Och det är galet att behöva välja mellan en vettig arbetsbelastning eller en vettig sal. Men jag tror att det här kan bli riktigt bra. Efter att ha tagit tag i och rustat upp tre musiksalar sedan 2011, så ska jag nog kunna få fin fason på den fjärde. Speciellt som det finns en vilja på skolan att få musiken att funka bra.

Nu har det gått några veckor och musikförrådet är städat, instrumenten sorterade i nya, fräscha lådor, nya instrument är inköpta för att komplettera de gamla och fler ska köpas in framöver. Nu väntar jag bara på ett eget skåp för noter och annat material, samt lite ommöblering.

Jag börjar lära känna eleverna, kunna deras namn och förstå hur de olika grupperna fungerar. Jag ser hur de tar till sig mitt arbetssätt och rytmiken och hur ramar och strukturer faller på plats. Jag ser hur de knäcker koder – notvärden, ackord, tonerna på piano, puls, taktarter, rytmer, form… Det är så roligt!

Och jag börjar känna mig hemma. Det är bra. Nu ser jag fram emot att vardagen ska komma smygande. Antar att jag behöver passera Lucia först…

Annons

Elever med golvvana och golvkompetens

Varje gång som jag har börjat undervisa på en ny skola, så har jag behövt ha samma diskussion med de äldre eleverna. Diskussionen om stolarna. Om varför de inte längre står utställda på golvet. Om varför de nu förväntas sitta direkt på golvet och inte på en stol.

Det verkar finnas en outtalad regel om att elever slutar sitta på golvet från det att de har slutat trean. Vilket gör att de verkar känna sig automatiskt förminskade av att återigen bli ombedda att inta golvet som sittplats.

Det här är en diskussion som jag är förberedd på. Det är också en diskussion som jag vet dör ut med tiden, även om det kan ta ett tag. När nästa kull treor blir fyror, så är de helt på det klara med att musiksalen erbjuder golvyta, att både sitta, stå, dansa, gå, springa, sjunga, spela och ligga på.
Jag har också upptäckt att diskussionen avlöper olika i olika klasser och på olika skolor. I klasser och på skolor där eleverna är vana vid att ha en stor rund matta i klassrummet att samlas på dagligen har eleverna en annan syn på golvsittande än i klasser där bänk och stol är allena rådande.

Jag brukar bjuda in till ett samtal om varför jag föredrar att inte ha stolar framme i musiksalen. Ett sådant samtal hade jag i en sexa i går, då frågan dök upp.
Innan jag hann börja förklara utbrast en elev:
”För att vi ska använda golvet, typ för att gå och dansa som vi gjorde i dag. Det sa hon ju förra gången.”
Därefter fyllde övriga klasskompisar i. De lyfte fram att rummet blev större, att det var bekvämare på golvet eftersom det är lättare att byta sittställning, att golvet inte låter lika mycket som en stol, att det är lättare att ta sig fram och förbi, att vi lättare kunde arbeta på olika sätt.
En elev lyfte särskilt fram att utan stolar så kändes inte musiksalen så tråkig och lektionsaktig, utan som ett rum där det går att lära sig genom att ha roligt och vara friare.
Det tyckte jag var en väldigt fin förklaring.

Själv sa jag inte mycket. Jag modererade lite när det behövdes och jag förklarade att stolarna var bra att ha kvar i staplar, för de gånger vi till exempel vill spela djembe, slippa stå vid keyboarden, göra någon särskild övning, eller när någon har ont och inte kan sitta på golvet.

Det behövs inte så många tillägg när eleverna redan är experter på det här med golvsittande och har en gedigen golvkompetens med sig från tidigare.

Steg för steg

Andra veckan på nya jobbet lider mot sitt slut och steg för steg lär jag känna mina nya arbetsplatser, mina nya elever och mina nya kollegor.
Steg för steg presenterar jag mig, både genom min musikundervisning och genom musiksalens förändringar.
För varje dag hittar ännu en pusselbit sin plats.
Det är skönt. Det skapar lite ordning i det inre kaoset.

Steg för steg, som sagt.

 

Ett första steg var att ställa i ordning musiksalen. Ta bort stolar, organisera instrumenten på golvet, frigöra golvyta och rensa och sortera i instrumentskåpen. Nu har varje instrumentgrupp en egen plats i nya lådor, trasiga instrument är slängda och annat material, så som kritor, ärtpåsar och rep är på ingång.

 

 

I måndags kom äntligen förmågorna upp på väggen i musiksalen. Än så länge har de fått hänga där okommenterade, men i nästa vecka är det dags att med eleverna fundera över deras betydelse.

 

 

 

 

I måndags fick jag också en tjänstecykel att ta mig runt på mellan de tre olika skolorna. En klar fördel! Nu ska jag bara planera logistiken. (Buss till skola A, cykla till skola B, cykla bort cykeln till skola C och låsa in den över natten, buss hem, buss till skola C, cykla till skola A, osv…)

 

 

I tisdags möttes jag av läsårets kalender på hallmattan. En fördel med en analog skola är behovet av en tjusig kalender igen att handskriva i.

 

 

 

 

 

I går fick jag tillgång till dator och inloggning och därmed även en skrivare, så från och med i dag finns förmågorna även på den andra skolan, i lokalen som jag delar med fritids.