Ackordlådan

Jag har äntligen tagit mig tid att bygga upp en ackordbank! Och nu känner jag mig så grymt nöjd att jag måste dela med mig. Den har byggts successivt sedan i höstas, så helt ny är den inte, men nu har den utökats än en gång.

I den stora ackordlådan finns ännu fler små ackordlådor. Gula för pianoackord (det finns två sorter – lådor för ackord som börjar på en vit tangent och lådor för ackord som börjar på en svart tangent), röda för gitarrackord och blåa för ukuleleackord. Dessutom har jag färgkodat alla fingrar, så att de även kan ta reda på hur de greppar ackorden på ett lämpligt sätt. (Jag har konsekvent använt tumme, lång- och lillfinger till pianoackorden, vilket så klart går att diskutera, men jag tänker att det är bättre stt börja konsekvent och sedan visa hur det går att variera. För de elever som behärskar ackorden i grundläge, visar jag omläggningar.)

2015/02/img_0838.jpg

När jag introducerar ett instrument eller en låt, som alla ska spela, så går jag så klart igenom hur en grepptabell läses, vad tangenter/strängar heter, vilka fingrar som används, hur eleven själv kan räkna ut ett pianoackord och vi tränar tillsammans. Jag använder stora grepptabeller, både färdiga med utmarkerade grepp och tomma som jag visar greppen med magneter på.

Men sedan kommer punkten då eleverna ska jobba individuellt eller i grupper, på egen hand och med olika låtar. Vi kan ha tragglat tex D och A i evigheters evigheter, men ändå är det som bortblåst veckan efter och eleverna kör fast. Eller så väljer de en låt som råkar innehålla ett ackord som vi inte har gått igenom. Tidigare har jag sprungit runt och svarat på frågor, flyttat fingrar, förklarat, resonerat och påmint. Nu hänvisar jag till ackordlådan.

Vips så har eleverna blivit ofantligt mycket mer självgående. De kan repetera det som behövs, de kan fota av ackorden med sin iPad och de kan på egen hand gå vidare och lära sig nya ackord. I åk 6 har eleverna tränat på olika låtar till sina lektioner med F-klass. I början fortsatte de slentrianmässigt att fråga, men nu ägnar jag mig mycket mer åt att visa kompfigurer, prata samspel, puls och takt och hjälpa till där det kör ihop sig och blir för svårt. Det är en enorm lycka!

2015/02/img_0841.jpg

Annonser

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

IMG_0574.PNG

Avslutningstider

Inget är riktigt som det ska. Det har plötsligt blivit juni och skoldagarna bryts av utflykter och lovdagar, fotbollsturneringar och klassresor. Allt fler elever går in i sommarlovsläge, med bara ben och myggbett, utelängtan och leksug. Men inne i musiksalen råder det sträng disciplin. Avslutningen stundar och då ska texter, rörelser, melodier, stämmor och programordningar sitta, helst i ryggmärgen. Sexorna ska ha betyg och jag försöker hinna kalla in grupper om 4-5 stycken så fort jag får en möjlighet, för att låta dem spela och sjunga för mig, så att vi tillsammans kan resonera kring deras förmågor och vilka kunskapskrav de uppfyller. Tokig blir jag med jämna mellanrum. Inte på eleverna, men på att de har haft en så brokig musikundervisning under hela sin skolgång, med många lärarbyten och varierande behörighet och kvalitet. När jag sätter dem en och en vid trumsetet, med ett par klasskamrater övandes vid varsin stol och vägleder dem genom ett enkelt trumkomp och märker hur snabbt de lär sig och hoppar uppåt i kunskapskraven bara genom att få tid och individuell hjälp, så blir jag både glad och dyster. Glad över att de lär sig och erövrar en ny förmåga, dyster över att de inte har fått chansen tidigare. När jag hör dem bedöma sig själva och sina kamrater, utifrån den ”kunskapstrappa” som vi har gjort tillsammans, så hör jag hur medvetna de är om sin egen process, hur de överraskas positivt över hur mycket de ändå klarar och hur de samtidigt blir besvikna över att inte ha tiden att nå längre, när de märker vilken skillnad det kan vara bara på gång ett och två vid trumsetet.

När jag hör och ser mina treor med lätthet gå och klappa puls för att sedan både dubblera och halvera den och därefter hantera en trestämmig kanon med både sång och rörelse i grupper om 5-7 stycken känner jag mig lugn inför både deras mellanstadietid och framtida bedömningar. De kommer att ha en bra chans att utveckla alla förmågor och få träna på alla kunskapskrav. På samma sätt tänker jag att mina sexor har gott om tid att få både träna och utvecklas under högstadiet. Det är inte kört på något sätt. Men det är ändå tungt att känna att jag släpper dem utan en välfylld verktygslåda. Jag gör mitt bästa för att förklara, resonera och samtala kring betygssättning, för att ge dem en chans att förstå både vad som ingår och krävs och varför det inte går att hinna ge dem allt på bara en termin. Min förhoppning är, att även om de inte har fått möjlighet att nå så långt som de hade kunnat, så har jag rustat dem tillräckligt väl för att de både ska förstå det betyg de får och veta vad de behöver jobba vidare på för att utvecklas vidare och nå längre under högstadiet.

Jag är fortfarande väldigt skeptisk till betyg, framför allt tidiga betyg, men det som betygen ändå för med sig, är ett rejält ansvar att synliggöra både kunskapskrav och elevernas egen kunskapsutveckling. Ge dem både språk, erfarenhet och redskap. Jag önskar bara att jag fick arbeta med det, utan att det resulterade i en bokstav som riskerar att kännas som en stämpel.