Lucia – så här i efterhand

Jag har landat i soffan. Utanför viner stormen och piskar regnet mot rutorna. I huvudet snurrar luciasånger och glimtar från dagen.
En termins arbete är till ända. Om vi bortser från utvärdering och återkoppling. Det känns alltid lite tomt. Men samtidigt skönt.

IMG_1813.JPG

Tidigt i höstas började vi prata om Lucia. Jag har berättat legender och om traditioner. Vi har letat luciasånger och pratat om vad vi har gillat och inte gillat. Vi har testat de olika luciarollerna, dansat dem, sjungit dem och diskuterat dem. Vi har lyssnat och tittat på olika tolkningar av luciasånger och luciatåg. Vi har spelat tonboxar och boomwhackers och pratat om tomtens verkstad i Disneys version och varför det var klokt av Disney att klippa bort de där filmsnuttarna som ritades in när filmen redan funnits i flera år. Vi har pratat om normer kring flickor och pojkar, om varför några tyckte att stjärngossar är tråkiga, om varför jag anser att alla ska få välja det de själva vill vara och inte vad de förväntas vara. Vi har pratat om tillit. Om att jag vill att de litar på mig. Att de litar på att jag inte utsätter dem för något som skulle skämma ut dem, som är för svårt, som är för barnsligt, som är för töntigt… Jag har sagt att jag litar på dem. På att de kan både dansa, sjunga och spela det jag presenterar, att jag vet att de kan leva upp till mina förväntningar. Vi har bildat en pakt om att inte berätta för mycket för andra om vårt arbete, för att kunna överraska skolan och föräldrarna på bästa sätt. Vi har stressat och försökt att hinna med så mycket som möjligt och de sista veckorna har vi lagt in extrarepetitioner för att få alla sjuttio elever att stå, gå, sjunga, dansa och spela rätt. Vi har skällt på varandra. Jag på dem för att de inte har övat på sångerna, trots lättillgängliga inspelade filer och tydliga texter. De har skällt på mig för att vi inte har övat tillräckligt, eller för att de inte vet var de ska stå, eller för att något har känts för svårt. Vi har skrattat oss fördärvade åt felhörningar, felsägningar, feldansningar, felsjungningar och förvirringar.

IMG_1829.JPG

I går fanns det stunder under repetitionen då både jag och klasslärarna (och säkert även eleverna) undrade om det skulle bli något alls. Då de elektriska ljusen for hit och dit (ja, även upp i näsan), stjärnor åkte av och på, fötter trampade med tunga fjät likt en elefanthjord snarare än tipp-tappa sig fram, instrument spelades lite närsom utom just när det var dags, ansikten såg ut som att de var dittvingade under dödshot och sånger sjöngs med både fel text, utan text och ibland så svagt att det skulle behövas en tratt för att höra.
Men på något sätt hör det ändå till. En kollega berömde mig för mitt tålamod. Jag tror att det hänger ihop med erfarenhet. Erfarenhet av att vara den på scen, som inte har helhetsbilden, som känner sig förvirrad och inte riktigt kan greppa vad som förväntas och ska hända, med fullt fokus på att försöka komma ihåg allt och därför bli helt blank i huvudet och inte komma ihåg något. Och erfarenhet av att ha regisserat musikaler, konserter, luciatåg, julspel, upplevelsevandringar, gudstjänster och spelningar. En erfarenhet som säger att repetitioner är röriga, att det bara finns en väg framåt och det är igenom, att det bara finns ett sätt att lära sig och det är att göra det, på rätt plats, med rätt personer, rätt material och rätt utrustning. På riktigt. Så att det sätter sig i kroppen och inte bara i knoppen. Erfarenhet av att en publik förvandlar situationen ytterligare och får majoriteten att fokusera lite mer, leverera lite bättre och att fler än en föreställning ger alla en chans att förbättra sig lite till och ger den som missade något en chans till revansch.

Jag har burit och byggt, riggat och rivit, klättrat på stegar högt över stenhårda kyrkgolv, kopplat sladdar mer kreativt än säkert, målat kulisser, lagat med lim och silvertejp, fångat kulisser som rasat, sytt kläder och sminkat, knäppt knappar och torkat tårar. Fast inte denna gång. Denna gång har jag kunnat fokusera på innehållet. Mina kollegor har burit och stöttat. Vaktmästaren och hans högra hand har byggt scen och hängt upp tyger och ljusslingor, riggat ljud och ljus. Vaktis har filmat och peppat och hjälpt mig att klura ut hur vi ska använda idrottshallen på bästa sätt. Klasslärarna har kollat kläder och tillbehör, klätt luciakrona och levererat elever vid rätt tidpunkt. De har rett ut småbråk mellan elever, torkat tårar, påmint om att ljusen ska hållas i handen och inte någon annanstans, peppat trötta elever, kramat om, påmint, dubbelkollat, varit redo att rycka in, gett kritik, smugit fram och talat om när någon elev har behövt prata med mig för att lugnas över en uppgift eller få träna en extra gång, funnits i omklädningsrummen, fotat, filmat och funnits där.
Övriga kollegor har i dag tackat, med kramar och applåder, med mejl och kommentarer här på bloggen, med hejarop och lyckönskningar.

Inte ens efterarbetet lämnades jag ensam med. Mina kära tvåor ryckte glatt in. Först fick de prova att spela Militärmarsch nr 1 med boomwhackers (dvs det luciatåget gjorde) och sedan hjälpte de mig att sortera och stuva undan boomwhackers, tonboxar och spelklubbor. Med flinka fingrar plockade de ur batterier ur ett 50-tal ljus och lade ljus i en låda och batterier i andra.

IMG_0701.JPG

IMG_0698.JPG

IMG_0700.JPG

Som en fin avslutningspresent knackade det på dörren och in kom två representanter från dagcentralen, som bjöds in tillsammans med föräldrarna till dagens andra föreställning. Med sig hade de blommor och ett stort tack för både ett fantastiskt luciatåg och för att de hade fått komma.
Sedan knackade det ännu en gång och in kom budet med en tonboxleverans. Tonboxar som skulle ha använts i tåget, men som inte hann fram i tid. Men gissa om de kommer att få jobba hårt i vår.

Jag härjas nu av en allvarlig släng av post lucia. Glädje, vemod, tomhet, trötthet, stolthet… Och kan än en gång konstatera att jag har världens bästa jobb och dessutom möjligheten att arbeta på en fantastisk skola! Nu unnar jag mig att titta på filmen som vaktmästaren redan har lagt upp, läsa föräldrakommentarer och ord från kollegor och bara njuta.

IMG_1868.JPG

Det blir bättre – men det räcker inte

I morse skrev jag om behovet av rastvakter och vuxennärvaro bland barnen för att skapa trygghet och förhindra mobbning.
Jag skrev också om behovet av kunskap om normer och normkritik hos oss vuxna, skolans personal, för att kunna se hur vårt bemötande av olika elever påverkar även bemötandet elever emellan.

I veckan fick jag ännu en anledning till att fundera över frågan. Jag läser en kurs i sexologi och vi som läser kursen, vårdpersonal, socionomer och lärare, fick i uppdrag att fundera över hur vi kan arbeta med vårt bemötande av och underlätta för HBT-personer i vår profession.

I min musiksal utgår jag aldrig från att pojkar blir kära i flickor och flickor blir kära i pojkar. Jag försöker att prata så att den som hör kan läsa in olika perspektiv. Jag stannar nästan alltid upp och tar en diskussion, när en elev uttrycker något om ett könsöverskridande uttryck – som nagellack på pojkar, Yohios scenuttryck, eller en kvinnlighet bortom smink och klänning – och påminner om att snoppar och snippor sitter på kroppar, inte i kläder, färger, musiksmak.

När jag nu började arbeta på nya skolor lät jag eleverna ställa frågor till mig för att stilla sin nyfikenhet och få lite koll på sin nya musiklärare. Många undrade över hur gammal jag är, var jag bor, om jag har barn, om jag har syskon, vilken som är min favoritfärg och favoritmat. Jag svarade ärligt på allt. Tills de kom till frågan om jag har någon man eller pojkvän. Då valde jag att i stället svara att jag inte är gift, men har någon jag är kär i. Det svaret räckte för att de skulle omformulera sig och i stället fråga om jag hade flickvän eller pojkvän och då svarade jag likadant. Jag har någon jag är kär i och om det är en man eller en kvinna, det tycker inte jag spelar någon roll. För några elever dög det svaret, för andra är det fortfarande en fråga som behöver ställas då och då. Jag står fast vid mitt svar att det inte spelar någon roll och därför är det också många elever som har dragit slutsatsen att jag har flickvän.

Varför gör jag så här? Helt enkelt för att jag tänker att det kan sitta en elev i min musiksal, som antingen växer upp i en regnbågsfamilj, eller som själv blir kär i andra av samma kön. Genom att möta en vuxen på skolan som öppnar upp tanken för den möjligheten, talar om att det är ok och sänder samtidigt signalen att någon står på den elevens sida, om omvärlden skulle få för sig att säga annat.

I kursen i sexologi fick vi även se ett klipp, där motsvarande kommunpolitikern Joel Burns håller ett anförande angående unga tonåringar som tagit livet av sig, pga att de mobbats för att vara eller antas vara homosexuella. Hans budskap är att det blir bättre. Att om de bara orkar härda ut, så blir livet bättre. När de väl kommit ut, när de funnit nya vänner, nya sammanhang och förhoppningsvis även blivit accepterade av sina familjer.

Men det ska inte behöva bli bättre sedan. Det ska kunna vara bra nu. Därför behöver skolans personal kunskap om just normer och konsekvenserna att bryta dessa.

Här går det att se It gets better.

Rastvakten

Jag är, helt ärligt, inte riktigt förtjust i att vara rastvakt. Jag tycker att det är rätt drygt att klä på mig efter väder, ta mig ut på skolgården och vandra omkring i 20-30 minuter.
Men jag tycker att det är viktigt. Jag förstår varför jag behövs där. Att min närvaro förhoppningsvis skapar ett bättre klimat på skolgården, att jag är nära och kan ingripa om något händer, att jag kan upptäcka ensamma elever eller elever i grupp, som utesluter andra.

Just rastvaktens betydelse mot mobbning tas upp i dagens DN

Det är klart att ingen utbildning kan ersätta vuxennärvaron. Det finns inga kurser eller lektioner, temadagar eller filmer, som vi kan ge eleverna för att de sedan, på egen hand, ska kunna upprätthålla en trygg miljö för alla. Det är vi vuxna som behövs, på plats, bland eleverna, aktiva och närvarande, inte talandes i telefon eller med varandra, inte sittandes på bänkar vid sidan av eller ståendes i grupp i utkanten.

Däremot tror jag att vi vuxna behöver ständig påminnelse i utbildningar och kurser. Vi behöver bli normkritiska, se vad vi själva sanktionerar eller inte sanktionerar i våra klassrum, i korridorerna, i matsalen, på skolgården.

Det absolut värsta jag vet är när skolpersonal slår sig för bröstet och talar om att ”Vi behandlar alla elever lika, oavsett kön, etnicitet och annat”, för det är ren och skär lögn och bara ett pinsamt avslöjande om att personalen inte har en susning om vad likabehandling innebär. Självklart behandlar vi inte alla lika. Det är en omöjlighet och det är inte heller alltid det bästa. Vissa elever behöver särbehandlas. Men vi ska också vara ytterst medvetna om att vi omedvetet särbehandlar. Vi talar olika till olika barn, ibland för att det behövs, ibland för att vi inte är medvetna om våra egna fördomar/förväntningar. I stället för att låtsas som att vi behandlar alla lika, ska vi så klart erkänna att vi inte gör det, prata om det med varandra och hjälpas åt för att inte särbehandla så att någon blir utsatt.

En del mobbning uppstår och sanktioneras av de vuxnas beteende. ”Det går ju ändå att förstå att hen inte är omtyckt, eftersom hen alltid gör så konstiga saker”, ”Åh, har du klätt ut dig till flicka och målat naglarna?”, ”Men pojkar behöver slåss och rasa av sig” och andra liknande uttalande får så klart konsekvenser. Vi talar om vad som är ok och inte ok. Mobbning är inte ok. Att få vara den en är, är däremot en rättighet. Därför måste vi hela tiden hjälpas åt för att inte fastna i våra fördomar och hjälpas åt att upptäcka vilka kommentarer och handlingar på skolgården som är ok och vilka som faktiskt är mobbning.

Viktigt eller oviktigt?

Det är sällan jag ägnar hela veckan åt samma tema i alla årskurser, men både förra veckan och denna vecka har Melodifestivalen fått vara utgångspunkten.

Nu, när finalen är avgjord, har vi ägnat en stund åt att jämföra klassens resultat och skolans resultat med det faktiska resultatet. Vi har pratat lite om vad som gjorde att just låten You vann och när vi har sjungit den har vi också passat på att prata om låtuppbyggnad med vers, brygga, refräng och stick.

Fast det viktigaste vi har gjort är kanske ändå att fundera över vad som är viktigt eller oviktigt för en artist. Ålder? Utseende? Kön? Funktion? Hudfärg? Sexualitet? I värderingsövningen avslöjades många av de normer vi omger oss med och vi vände och vred på dem.

Jag skulle önska att jag hade kameror i klassrummet, som spelade in alla kloka tankar som eleverna delat med sig av. I stället får ni nöja er med ett axplock ur minnet:

Oftast röstar människor på artister som liknar dem själva.

Jag röstade på Sean Banan, för han har kommit till Sverige från ett annat land. Precis som jag.

Tjejer får oftast inte sjunga så rockiga låtar, med dans och eld och sånt. De får mer stå och sjunga lugna låtar.

Jag är brun och brunhårig och jag är svensk!

Jag vill inte se två killar kyssas… Fast vänta nu. Det är ju artistens privatliv. Det har ju inget med låten att göra. Och man får faktiskt bli kär i vem man vill.

Mellouppdatering, rättvisa och dålig fantasi.

Nu har snart alla klasser röstat fram sina melodifestivalsfavoriter. Av 16 klasser har 9 röstat fram Copacabanana med Sean Banan.
Nästa vecka ska vi sjunga vinnarlåten och jämföra klassresultatet med finalresultatet.
Men inte bara. Vi ska vi snacka lite om det här med vad som gör en bra melodifestivalsvinnare.
Eleverna ska få ta ställning till var på skalan viktigt/oviktigt följande egenskaper hos en melodifestivalsvinnare hamnar:

  • Utseende/stil
  • Ålder
  • Kön
  • Hudfärg
  • Språk
  • Funktion
  • Sexualitet

Och självklart ska vi prata om vem som valts ut som låtskrivare. Till min hjälp ska jag ta ett klipp från Lilla Aktuellt, som jag råkade trilla över i mitt Twitterflöde. De tar upp jämställdhet med hjälp av Rättviseförmedlingen och där ges bästa förklaringen. Det handlar så klart om dålig fantasi! Det är därför det väljs ut killar att göra ”killsaker” och tjejer att göra ”tjejsaker”. Och det verkar som att någon tror att det är en ”killsak” att skriva låtar…

Har dessutom grunnat lite på den här teorin, att kvinnorna drabbats av en Loreen-effekt. Eftersom Loreen var så bra, så har det varit svårare för tjejer att sticka ut och ta sig vidare. Lustigt nog verkar Eric Saade-effekten fungera tvärtom. De unga, dansanta, coola och snygga grabbarna, som sjunger upptempo-pop till trummaskin och ljuseffekter är så många att det är svårt att skilja dem åt.

 

Melodifestivalen, en studie i normer

20130306-121954.jpg

Nu är jag inne på tredje dagen i melodifestivalsveckan.
Nio klasser har hittills tittat, lyssnat och röstat på de olika bidragen och jag börjar urskilja ett mönster.

De unga grabbarna som dansar och sjunger (David Lindgren, Anton Ewald, Robin Stjernberg) har en självklar plats. De är favoriter hos både killar och tjejer. De anses coola och riktigt bra. Eleverna tar deras bidrag på allvar och är imponerade av vad de gör. Framför allt av dansnumren.

Ulrik Munthers bidrag förlorar på att det inte är någon cool dans, men står sig bra i konkurrensen ändå. Bildspelet bakom honom gillas skarpt.

Ralf Gyllenhammar lockar fram en del skämskuddar. Det är som om eleverna tycker att uttrycket i början av låten blir för mycket. Däremot är eldshowen fräck.

De äldre herrarna i Ravaillacz lockar fram skratt. Här är eleverna överens om att det är skämt och skoj och refrängens svordom plockar billiga poäng. (Fast inte hos alla, det finns en del elever som tycker att det är väldigt fel att vuxna svär i melodifestivalen.)

Sean Banan är en favorit. Ordagrant kan flera elever sjunga med. De skrattar på alla givna ställen och hänförs av showen. Tänjandet av gränser, för vad som är ok att säga och göra, gör stämningen euforisk.

Yohio lockar fram blandade känslor. En del tycker att han är fantastisk. Flera av flickorna gillar både scenkläderna och showen. En del elever ryggar. De kan knappt titta på bidraget. Yohios könsöverskridande uttryck provocerar och förvirrar. Låten försvinner helt bakom artisten.

Louise Hoffsten kämpar i uppförsbacke. I dag utlöstes en skrattsalva när hon tog de första tonerna, så omotiverat i mina ögon att jag var tvungen att pausa och fråga vad som hände. ”Hon sjunger om döda fiskar!” ”Hon har en sjukdom!”
Där och då bröt jag min ambition att hålla mig utanför deras bedömningar och tog en stund för att förklara textens innebörd, om vikten av att vara en av dem som inte följer strömmen. Jag frågade dem också ifall de anser att min astma påverkar mig som musiklärare, om det ens är intressant. Det gjorde inte att de plötsligt gav Louise Hoffsten en massa poäng, men förhoppningsvis fick de en annan ingång till både henne som artist och till låten.

När jag tittar på resultaten av elevernas omröstningar och på reaktionerna i musiksalen kan jag inte annat än att koppla dem till de strukturer vi omger oss med i samhället.
Män är norm. Både flickor och pojkar identifierar sig utan problem med killarna i finalen. Vuxna män som skämtar och tramsar är roliga. Jag letar i minnet efter en kvinnlig motsvarighet till Sean Banan, men får bara upp namn som Doktor Bombay och Markoolio och undrar hur hon skulle ha tagits emot.
Könsöverskridande uttryck har vi svårt att hantera. Är det en tjej? Eller är det en kille? Dikotomin blir tydlig. De som aktivt tar ställning för och tycker att det är modigt och helt ok ställs mot dem som aktivt tar avstånd. Det finns ingen neutralitet överhuvudtaget. Ingen som rycker på axlarna och bara låter det passera. Tydligare kan en normbrott inte bli.

Resultatuppdatering:
Fyra klasser har röstat fram Begging med Anton Ewald, fyra klasser har röstat fram Copacabanana med Sean Banan och en klass har röstat fram Heartbreak Hotel med Yohio.

 

Snabb mellouppdatering

Än så länge har 6 klasser fått lyssna och rösta på årets finalister i Melodifestivalen. Fyra av dessa (en 3:a, en 4:a, en 5:a och en 4-6:a) har röstat fram Sean Banans Copacabanana som vinnare. I de två andra klasserna (en 2:a och en 3:a) har i stället Anton Ewalds Begging och Yohios Heartbreak hotel fått flest röster.

Louise Hoffsten, finalens enda artist som är kvinna, är ingen favorit. Hon får väldigt få röster av pojkarna, däremot en del av flickorna. Killar röstar på killar. Tjejer röstar på killar och tjejer. Det blir tydligt även här. Vad sjutton ska till för att det beteendet (som är en konsekvens av att mannen är norm i vårt samhälle) ska förändras? Eleverna sätter själva ord på det, fast utan att riktigt greppa innebörden. ”Kolla, det är bara tjejer som röstar på henne.”

Fortsättning följer…

Tror du att du kan förändras?

1/4 av det beröm som ges till pojkar handlar om vad de gör.
1/10 av det beröm som ges till flickor handlar om vad de gör.

Forskare vid Stanfords och Chicagos universitet har studerat just detta och kommit fram till att de barn som får beröm för vad de gör också i mycket högre utsträckning tror att de kan förändras – bli smartare, lära sig nya saker, bli bättre, än de barn som får beröm för hur de är.

Koppla samman detta med siffrorna ovan. Överlag behöver vi bli bättre på att berömma det barn gör och inte hur de är. Men framför allt behöver vi se till att flickor får samma möjlighet att utveckla en tro på sig själva och sin förmåga att förändras.

Just nu går det att se ett klipp på svt nyheter om just denna studie, kopplat till föräldrautbildningar som erbjuds i vissa kommuner.
Men det är inte bara föräldrar som behöver tänka på det här. Jag, som lärare, behöver vara medveten om hur jag berömmer och bedömer det eleverna gör i skolan. Min bedömning av elevers förmågor får aldrig bli en bedömning av deras person. Det är inte alltid så lätt, för personlighet och egenskaper påverkar så klart mig, som person. Tack och lov har skolan tagit många steg från den sortens bedömningar de senare åren. ”Skötsam och duktig”, ”orolig och sprallig” ska inte dyka upp i omdömen.
Men även i den snabba feedbacken måste jag hela tiden vara vaksam, så att jag inte hemfaller åt att säga: ”Vad duktig du är!”, när det jag menar är: ”Vad bra du har löst uppgiften”.

Jag är tacksam för att det här klippet dök upp i mitt flöde, för det var en nyttig påminnelse. Och en bekräftelse av att det är viktigt att lägga ner tid på hur jag talar och bemöter eleverna som individer, inte som pojkar och flickor, för att ge alla samma möjligheter.

 

 

Låt oss våga vara normkritiska!

I går länkades det flitigt till Katrin Kielos ledarkrönika i Aftonbladet om att flickors dåliga självkänsla bottnar i vuxenvärldens skeva kvinnoideal, som via kommersialiseringen överförs på barnen allt för tidigt.

I dag har en artikel från Gefle Dagblad dykt upp om att pojkar har sämre skolresultat än flickor sedan 1980-talet. I skolan tar pojkarna upp mer talutrymme och lärartid än flickorna, medan flickorna presterar i det tysta, för att hårddra det hela.

Så vad kan vi göra?

Det finns de som hävdar att eftersom vår biologi är olika, så är vi också predestinerade till olika uppgifter, olika kompetenser och olika roller.
Visst är vår biologi olika, den ger oss olika förutsättningar och den kunskapen går självklart att använda. Fast på vilket sätt? Och vad händer med den individ, som har en annan biologisk uppsättning än vad som syns på utsidan? Eller som inte känner sig hemma i sin biologi? Eller har drömmar bortom?

Jag tror på ett normkritiskt förhållningssätt. Jag tror på att ifrågasätta våra förutfattade meningar och sociala konstruktioner. Jag tror på att utmana barn och ge dem fler redskap och möjligheter.

Jag tror på att hålla så många dörrar öppna som möjligt, så länge det går, för att ge varje barn chansen att upptäcka sina förmågor, intressen och utmaningar. Jag tror på att varje barn ska få öva både sina starka och svaga sidor.

Ska vi få färre flickor med psykisk ohälsa, behöver vi ifrågasätta och bredda bilden av flickor och kvinnor. Ska vi få fler pojkar med godkända resultat behöver vi ifrågasätta och bredda bilden av pojkar och män. Vi kan luta oss tillbaka och skylla på biologin. Eller så kan vi förändra det som faktiskt går att påverka, våra normer och ideal.

Mitt uppdrag som lärare måste vara att alltid tro på eleven. Mer än vad eleven kanske tror på sig själv. Att aldrig begränsa en elev med mina (eller elevens egna) förutfattade meningar, utan våga se bortom dem. Men också att se elevernas individuella skillnader, för att kunna ge dem de redskap de behöver för att utveckla den förmåga de har. Se skillnader för att kunna utveckla, men aldrig se skillnaderna som begränsningar för vart de kan nå.