Precis som det ska vara

Efter en vecka på nya stället hittar jag till toaletterna, mitt fack, kaffeautomaten, kopiatorn/skrivaren, förrådet, vaktmästarens rum, matsalen och har med elevernas hjälp fått viss koll på var på skolgården jag förväntas röra mig vid veckans olika rastvärdstider.

Jag har varit med om en studiedag (med teachmeet, appinspiration i arbetslaget, musiksalsmöblering och godfika) och en vecka med lektioner. Jag har mött nästan alla elever och påbörjat namninlärningsprocessen med namnsånger och namnrörelser.

Efter en vecka känner jag mig redan hemma. Det finns så klart massor kvar att upptäcka, koder att knäcka och strukturer att lära känna, men jag känner mig så välkommen. Att arbeta heltid på ett och samma ställe gör att hela lära känna-processen går så mycket snabbare. Varje dag har jag möjlighet att fika tillsammans med kollegorna, lära känna dem och hinna prata om sådant som rör elever, lektioner och schema. Varje dag undervisar jag i samma sal, kan lägga fram och plocka undan, förbereda och bo in mig. Varje dag går jag över samma skolgård, kan ropa hej till elever, fånga en kram och se hur de har det utanför musiksalen. Tiden känns plötsligt mycket rymligare och jag mycket lugnare, trots ett tätt schema.

Musiksalen ligger inte långt borta, gömd och glömd, utan bland alla andra skolbyggnader, med fönster mot skolgården och stigen där många fötter trampar mellan byggnaderna. Kollegor kommenterar glatt att stolarna är borta till förmån för en matta och golvutrymme, att de ser eleverna röra sig och sjunga i hela rummet och att det ser mysigt ut. De gör sig ärenden in i musiksalen, för att berätta om en schemaändring, påminna om något och byta några ord. Musiken är en synlig del av skoldagen och musikläraren en del av kollegiet. Precis som det ska vara.

 

 

Steg för steg

Andra veckan på nya jobbet lider mot sitt slut och steg för steg lär jag känna mina nya arbetsplatser, mina nya elever och mina nya kollegor.
Steg för steg presenterar jag mig, både genom min musikundervisning och genom musiksalens förändringar.
För varje dag hittar ännu en pusselbit sin plats.
Det är skönt. Det skapar lite ordning i det inre kaoset.

Steg för steg, som sagt.

20130822-122823.jpg

 

Ett första steg var att ställa i ordning musiksalen. Ta bort stolar, organisera instrumenten på golvet, frigöra golvyta och rensa och sortera i instrumentskåpen. Nu har varje instrumentgrupp en egen plats i nya lådor, trasiga instrument är slängda och annat material, så som kritor, ärtpåsar och rep är på ingång.

20130822-122844.jpg

 

 

I måndags kom äntligen förmågorna upp på väggen i musiksalen. Än så länge har de fått hänga där okommenterade, men i nästa vecka är det dags att med eleverna fundera över deras betydelse.

20130822-122855.jpg

 

 

 

 

I måndags fick jag också en tjänstecykel att ta mig runt på mellan de tre olika skolorna. En klar fördel! Nu ska jag bara planera logistiken. (Buss till skola A, cykla till skola B, cykla bort cykeln till skola C och låsa in den över natten, buss hem, buss till skola C, cykla till skola A, osv…)

20130822-122911.jpg

 

 

I tisdags möttes jag av läsårets kalender på hallmattan. En fördel med en analog skola är behovet av en tjusig kalender igen att handskriva i.

20130822-122932.jpg

 

 

 

 

 

I går fick jag tillgång till dator och inloggning och därmed även en skrivare, så från och med i dag finns förmågorna även på den andra skolan, i lokalen som jag delar med fritids.

Nytt, spännande och läskigt.

I vanliga fall flödar orden. Fingrarna far över tangentbordet, smattret är intensivt och det går fort, fort. I dag går det långsamt. Det är röra i huvudet. Så många nya intryck. Så många nya människor. Så många nya sammanhang. Tankarna flödar, men inte i någon bestämd riktning. Hit och dit far de, försöker bringa ordning, men hittar ingen struktur. Hakar i varandra, verkar vilja gruppera sig, men tappar taget och villar bort sig igen. Och då är det svårt att få ner sina tankar i ord.

Jag har gjort min första vecka på nya jobbet. Lärt mig att hitta till toaletten och personalrummet. Lärt mig några namn på några kollegor. Lärt mig att hitta mellan de tre skolor jag kommer att undervisa på och förflytta mig mellan. Klockat tiden det tar att ta sig emellan, för att inte bli överraskad när det är skarpt läge. Fått mitt namn på ett fack. Fått en gigantisk nyckelknippa och börjat organisera i musiksalen. Lyft undan ett trettiotal stolar, vridit pianon, sorterat upp rytminstrument, slängt och rensat. Köpt in förvaring och testat kablar och anläggning. Suttit i möten, fyllt i uppgifter om närmsta anhöriga och lyssnat på föredrag. Känt mig välkommen och bortkommen.

Det är spännande att komma till ett nytt ställe. Upptäcka vad som är lika och olika. Fundera över möjligheter och begränsningar, försöka förstå vad som döljer sig i schemarutorna, vad som väntar bakom bokstäver, förkortningar och klasslistor.

Det är läskigt också. Att presentera sig för nya människor, försöka göra ett gott intryck, lägga pussel med den information som ges och försöka få den att visa en tillräckligt god bild av den verklighet som väntar. Jag tyckte om den jag var på Rösjöskolan. Den plats som blev min i kollegiet. Tänk om jag inte tycker om mig själv på nya stället? Tänk om jag inte får eller tar en plats som jag trivs med? Det är nervöst på ett väldigt primitivt plan.

På måndag kommer eleverna. På tisdag börjar undervisningen. Några hundra elever att lära känna och skapa relationer till. Det känns stort. Och nästan lite ogreppbart, så här i förväg. Men jag vet att det går. Jag har gjort det förr. Det är en trygg vetskap att vila i.