Rastvakten

Jag är, helt ärligt, inte riktigt förtjust i att vara rastvakt. Jag tycker att det är rätt drygt att klä på mig efter väder, ta mig ut på skolgården och vandra omkring i 20-30 minuter.
Men jag tycker att det är viktigt. Jag förstår varför jag behövs där. Att min närvaro förhoppningsvis skapar ett bättre klimat på skolgården, att jag är nära och kan ingripa om något händer, att jag kan upptäcka ensamma elever eller elever i grupp, som utesluter andra.

Just rastvaktens betydelse mot mobbning tas upp i dagens DN

Det är klart att ingen utbildning kan ersätta vuxennärvaron. Det finns inga kurser eller lektioner, temadagar eller filmer, som vi kan ge eleverna för att de sedan, på egen hand, ska kunna upprätthålla en trygg miljö för alla. Det är vi vuxna som behövs, på plats, bland eleverna, aktiva och närvarande, inte talandes i telefon eller med varandra, inte sittandes på bänkar vid sidan av eller ståendes i grupp i utkanten.

Däremot tror jag att vi vuxna behöver ständig påminnelse i utbildningar och kurser. Vi behöver bli normkritiska, se vad vi själva sanktionerar eller inte sanktionerar i våra klassrum, i korridorerna, i matsalen, på skolgården.

Det absolut värsta jag vet är när skolpersonal slår sig för bröstet och talar om att ”Vi behandlar alla elever lika, oavsett kön, etnicitet och annat”, för det är ren och skär lögn och bara ett pinsamt avslöjande om att personalen inte har en susning om vad likabehandling innebär. Självklart behandlar vi inte alla lika. Det är en omöjlighet och det är inte heller alltid det bästa. Vissa elever behöver särbehandlas. Men vi ska också vara ytterst medvetna om att vi omedvetet särbehandlar. Vi talar olika till olika barn, ibland för att det behövs, ibland för att vi inte är medvetna om våra egna fördomar/förväntningar. I stället för att låtsas som att vi behandlar alla lika, ska vi så klart erkänna att vi inte gör det, prata om det med varandra och hjälpas åt för att inte särbehandla så att någon blir utsatt.

En del mobbning uppstår och sanktioneras av de vuxnas beteende. ”Det går ju ändå att förstå att hen inte är omtyckt, eftersom hen alltid gör så konstiga saker”, ”Åh, har du klätt ut dig till flicka och målat naglarna?”, ”Men pojkar behöver slåss och rasa av sig” och andra liknande uttalande får så klart konsekvenser. Vi talar om vad som är ok och inte ok. Mobbning är inte ok. Att få vara den en är, är däremot en rättighet. Därför måste vi hela tiden hjälpas åt för att inte fastna i våra fördomar och hjälpas åt att upptäcka vilka kommentarer och handlingar på skolgården som är ok och vilka som faktiskt är mobbning.