När knepen funkar!

För en vecka sedan lyssnade jag på James Nottingham. Han uppehöll sig kring elevers uthållighet och motståndskraft som viktiga beståndsdelar i lärande och pratade om hur skolan kan främja och träna eleverna i just detta. Lärande är ju inte bara enkelt och lustfyllt, det är också tålamodsprövande, repetitivt och hårt arbete även när lusten tryter. Svenska elever är tydligen inte så bra på att uppvisa motståndskraft och uthållighet. Men Nottingham valde att inte skylla på curlande föräldrar (pris ske gudarna, för skolans uppgift är ju faktiskt att nå alla elever oavsett hemförhållanden och det är att avsäga sig ansvar och yrkesstolthet att skylla allt på föräldrarna), utan bad oss i stället att granska oss själva. Hur ofta curlar vi våra elever? Ger dem enkla vägar för att de ska slippa snubbla i stället för att uppmuntra dem att ta sig upp igen och fortsätta när det blir fel. Nottingham beskrev god undervisning som en vågrörelse mellan två nivåer – övningsnivån där eleven redan behärskar det som ska tränas och lärandenivån där eleven utmanas, snubblar, trillar, tar sig upp och försöker igen. Successivt rör sig nivåerna parallellt uppåt, då den nya kunskap som erövras efter ett tag blir den nya övningsnivån, där färdigheten praktiseras utan speciell ansträngning och lärandenivån kräver nya utmaningar.

Inget nytt under solen, men en nyttig påminnelse, kopplad till forskningsresultat.

Nu ska jag inte på något sätt göra anspråk på att bedriva en undervisning som hela tiden lever upp till Nottinghams ideal, men idag blev jag lite glad.

Åk 4 hade sina första musiklektioner för terminen och jag har för ovanlighetens skull bestämt mig för att låta dem spela piano redan denna första gång. Jag brukar annars använda de första veckorna till att fokusera på sång, rörelse och samspel i gruppen. På vårterminen i trean arbetade vi med Blinka lilla stjärna och de fick lära sig att spela melodin med en fingersättning där alla fingrar spelar och handen hålls i ett bra spelläge. När de behärskade det fick de improvisera och göra egna variationer över melodin. De kämpade och kämpade för det är ingen lätt uppgift att få handens alla fingrar att lyda och flera gånger fick jag förklara varför pekfingersvalsen inte håller i längden. Alla fick ihop det till slut. Självklart med varierande resultat, men de fick ihop det. De förstod hur och varför, de övade och övade och erövrade. Vi sjöng ”tum, tum, lill, lill, hopp, hopp, tillbaks, ring, ring, lång, lång, pek, pek, tum” som minnesramsa, undersökte vad som hände om de spelade på samma sätt på bara vita tangenter fast började på en annan ton än C och de fick hjälpas åt att visa, korrigera och påminna varandra. Min bakomliggande tanke med detta ihärdiga tjatande om ”rätt” fingersättning var att underlätta för vidare spel, inte minst ackordspel.

I dag inledde vi med att dela med oss av musikminnen från i somras (allt från Youtube-klipp, till Spotifysökningar, eget musicerande och konsertupplevelser), lära en klapplekssång och dansa en enkel koreografi till Meghan Trainors ”Better when I’m dancing”. Låten är uppbyggd på en rundgång på fyra ackord, med ett ackord per takt och koreografin byggde just på det – ett repetitivt mönster med fyra rörelser utförda i samma ordning, fast på olika sätt genom låten. Japp, det är här rytmiken slår till igen! 🙂

När vi dansat samlade jag alla elever och gick kort igenom vad ett ackord är och hur det hittas på pianot. Jag berättade att vi bara skulle använda höger hand (”Kommer ni ihåg när vi spelade Blinka lilla?” och introducerade min färgkodning av fingrarna (varje finger har en egen färg och på grepptabeller använder jag färgerna för att visa vilket finger de ska använda var i stället för siffror, som inte är desamma vid tex piano- och gitarrspel). Introduktionen går ut på att jag visar ett schema över färg+finger och sedan får de sträcka upp rätt finger till rätt färg. Det blir alltid hysteriska fnitter vid grönt finger (långfingret). Av någon outgrundlig anledning… Sen fick de testa vid pianot. På ca 20 minuter lyckades jag ge dem genomgång, låta alla leta fram D-dur med hjälp av att räkna 4+3 samt ge dem färgkodade ackordbilder så att vi tillsammans kunde stafettspela ”Better when I’m dancing”. Och de hann flytta runt till olika pianon och testa olika ackord. De kämpade med att använda rätt fingrar, jag fick påminna och visa, men snabbare än någonsin förr avkodade majoriteten ackordbilderna, använde rätt hand och fingrar, fick fingrarna att lyda och greppade vad vi höll på med.

Det här handlar så klart bara rätt och slätt om progression, men alla som arbetat med undervisning vet att progression inte alltid är helt givet. Det kan finnas olika vägar mellan två punkter och ibland även olika startpunkter för att nå samma mål och vilken som är den bästa vägen kan variera. Därför är det grymt gott när planerad progression visar sig fungera. Och vill jag sträcka lite extra på mig så kan jag alltid tänka att jag nog hittade rätt i den där växelverkan mellan träning och utmaning. Nu ska vi bara träna på att byta ackord, hålla stadig puls, hålla koll på ackordföljden och kanske även sjunga till. 🙂

Rytmikreklam!

Just nu sitter jag på tåget hem från Stockholm och en arbetsdag med styrelsen i Svenska Rytmikförbundet. Jag är alldeles uppfylld och lycklig i själen av ha träffat mina kära styrelsekollegor, av allt rytmikprat, alla visioner, idéer och planer för framtiden. Att vi dessutom fick träffa ytterligare några rytmikintresserade på vårt #RytmikFika på eftermiddagen var körsbäret på toppen av grädden på bakelsen.

Jag har nämnt Svenska Rytmikförbundet tidigare här på bloggen och nu tänker jag göra skamlös reklam. Svenska Rytmikförbundet är en ideell organisation, som vill samla rytmikintresserade, både utbildade rytmiklärare, rytmikinspirerade musiklärare, rytmiknyfikna och rytmiknybörjare. SRy vill skapa mötesplatser där förbundets medlemmar kan nätverka och samtidigt även sprida rytmiken vidare så att fler kan upptäcka rytmikpedagogikens alla fantastiska möjligheter. Förbundet vill också arbeta för rytmikämnets synlighet och status.

Den som väljer att bli medlem bidrar till att skapa rörelse i Svenska Rytmikförbundet. Medlemsavgifterna möjliggör att styrelsen kan träffas ett par-tre gånger per år, att förbundet kan anordna inspirationsdagar/årsmöten med workshops och föreläsningar, att förbundet kan ha en hemsida och få ut information till medlemmar och andra.

Just nu pågår ett intensivt arbete med att just synliggöra rytmiken. SRy har ett Instagramkonto, @rytmikforbundet, där en medlem får visa sin rytmikvardag under en vecka. Det blir en blandning av inspiration, tips och funderingar från de många olika verksamheter, både pedagogiska och konstnärliga, där rytmiken finns. SRy har även en Facebooksida och ett Twitterkonto, där förbundet och medlemmarna sprider information och inspiration. Vi är också i startgroparna för att dra igång ”Månadens medlem”. En medlem per månad får presentera sig, berätta om sin rytmikbakgrund och delge sina rytmiktips. På så sätt hoppas vi kunna lära känna varandra bättre och underlätta nätverkande i olika delar av landet.

Mycket av SRy:s info och arbete är öppet för alla, just för att ge rytmiken spridning. Om du vill veta mer om förbundet får du gärna besöka hemsidan svenskarytmikforbundet.se.
Skulle du dessutom vilja bli medlem, så ropar vi alla hurra och välkommen!

Det är fint att skapa rörelse!

Boomwhackers

20140415-131110.jpgFör några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

20140415-145156.jpg

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

20140322-112240.jpg

Fokus på förmågorna och koll på kunskapskraven

20140210-135732.jpg

För en dryg vecka sedan stod jag inför lärarlyftare i musik och några lärarstudenter och föreläste om hur jag arbetar med planering, undervisning och bedömning. Jag lät dem göra samma övning som mina elever fick göra första veckan, dvs fundera över vad de ska få lära sig på musiken. Jag presenterade min färgkodade förmågevägg och vi hjälptes åt att diskutera oss fram till vilka ord på tavlan som hörde till vilken förmåga och varför. Jag visade hur jag arbetar med matriser, både inför, under och efter ett arbetsområde. Hur jag låter förmågornas färger flytta in även i matriser över kunskapskraven för att synliggöra hur det hänger ihop. Jag berättade om min (pågående) process att formulera både matriser och planeringar, så att de inte bara blir en del i en ständig bedömning utan snarare ett redskap för att synliggöra elevens lärande för eleven själv och för mig. Jag brandtalade om hur viktigt det är att alltid prata om musik som ett kunskapsområde för att komma ifrån att musikämnet reduceras till skolans rolighetsalibi och traditionsbärare.

20140210-140955.jpg

Självklart hoppas jag att studenterna fick ut något av eftermiddagen. Att det såddes några frön, vändes på några stenar, bekräftades och utmanades. Själv känner jag mig lyckligt lottad, som fick en anledning till att verkligen fundera igenom och formulera mitt arbete. Reflektionen är lätt att springa ifrån i vardagen. Nuet är alltid viktigast att hantera och morgondagen pockar på förberedelse. Nu hade jag inget annat val än att sätta mina tankar på pränt, motivera dem och ta mig en fundering till. I mötet med studenterna, i frågor (från båda hållen) och samtal, fick jag dessutom själv med mig nya tankar och inspiration. Dessutom fick jag en så otroligt fin komplimang av en student. Hon hade läst bloggen och fastnat för ett inlägg om hur viktigt det är för mig att själv musicera, lyssna på musik, gå på konserter osv för att vara en bra musiklärare. Den återkopplingen gjorde mig så otroligt glad!

Kraften i det gemensamma lärandet är så stor! Tänk så viktigt det är att göra plats för samtalen och reflektionen.

Rytmiklycka

I helgen fyllde jag på min identitet som rytmikare och samlade energi genom att träffa rytmiklärarkollegor för en dag av delande och inspiration. Tillbaka på Musikhögskolan, barfota i rytmiksalarna, sida vid sida med andra rytmikare förenade i rörelse, sång och skratt. Tillbaka i glädjen att göra och skapa, uttrycka och vara.
Och än en gång förvissad om att tid till mitt eget musicerande och konstnärliga uttryck är en förutsättning för att jag ska vara en bra pedagog.
Om musiken och rörelsen inte är en nödvändighet för mig, hur ska jag då kunna inspirera, väcka och utveckla det hos andra?

Elever med golvvana och golvkompetens

Varje gång som jag har börjat undervisa på en ny skola, så har jag behövt ha samma diskussion med de äldre eleverna. Diskussionen om stolarna. Om varför de inte längre står utställda på golvet. Om varför de nu förväntas sitta direkt på golvet och inte på en stol.

Det verkar finnas en outtalad regel om att elever slutar sitta på golvet från det att de har slutat trean. Vilket gör att de verkar känna sig automatiskt förminskade av att återigen bli ombedda att inta golvet som sittplats.

Det här är en diskussion som jag är förberedd på. Det är också en diskussion som jag vet dör ut med tiden, även om det kan ta ett tag. När nästa kull treor blir fyror, så är de helt på det klara med att musiksalen erbjuder golvyta, att både sitta, stå, dansa, gå, springa, sjunga, spela och ligga på.
Jag har också upptäckt att diskussionen avlöper olika i olika klasser och på olika skolor. I klasser och på skolor där eleverna är vana vid att ha en stor rund matta i klassrummet att samlas på dagligen har eleverna en annan syn på golvsittande än i klasser där bänk och stol är allena rådande.

Jag brukar bjuda in till ett samtal om varför jag föredrar att inte ha stolar framme i musiksalen. Ett sådant samtal hade jag i en sexa i går, då frågan dök upp.
Innan jag hann börja förklara utbrast en elev:
”För att vi ska använda golvet, typ för att gå och dansa som vi gjorde i dag. Det sa hon ju förra gången.”
Därefter fyllde övriga klasskompisar i. De lyfte fram att rummet blev större, att det var bekvämare på golvet eftersom det är lättare att byta sittställning, att golvet inte låter lika mycket som en stol, att det är lättare att ta sig fram och förbi, att vi lättare kunde arbeta på olika sätt.
En elev lyfte särskilt fram att utan stolar så kändes inte musiksalen så tråkig och lektionsaktig, utan som ett rum där det går att lära sig genom att ha roligt och vara friare.
Det tyckte jag var en väldigt fin förklaring.

Själv sa jag inte mycket. Jag modererade lite när det behövdes och jag förklarade att stolarna var bra att ha kvar i staplar, för de gånger vi till exempel vill spela djembe, slippa stå vid keyboarden, göra någon särskild övning, eller när någon har ont och inte kan sitta på golvet.

Det behövs inte så många tillägg när eleverna redan är experter på det här med golvsittande och har en gedigen golvkompetens med sig från tidigare.

En ny förälskelse och lite inspiration på vägen

20130917-132104.jpg

Jag har blivit lite förälskad. I min musiksal finns det en uppsjö av tonboxar. Mest olika varianter av sopranboxar. Och det är verkligen ett fantastiskt instrument och redskap. De olika långa stavarna synliggör tonhöjd och tonernas ordning, de går att ta med sig i rummet, dela upp, sätta ihop, är lättspelat…
Det bästa av allt är att det även finns några bastoner. Med varm, rund klang. Det är dessa som är föremålet för min förälskelse och inspiration. Tidigare har jag bara haft musiksalar med sopranboxar. De är dyra att köpa in och jag har prioriterat att få många små, i stället för stora och få. Men nu njuter jag!

I dag har tvåorna fått jobba med puls, dubbelt och hälften, som ett enkelt sätt att introducera notvärden. Sjungandes Hönsafötter gick vi in i ett långt led med mig först. En omgång gick vi pulsen (fjärdedelar), en omgång gick vi dubbelt (åttondelar) och en omgång hälften (halvnoter), samtidigt som vi sjöng. Vi klappade och stampade och växlade fram och tillbaka mellan de olika varianterna. Vi pratade om skillnaden dem emellan och om melodins rytm. Jag delade in eleverna i tre grupper och de fick varsin del av klassrummet. I den ena delen klappades puls, i den andra dubbelt och i den tredje hälften. Var för sig och tillsammans. Samtidigt som vi sjöng. Och sedan bytte grupperna plats, så att alla fick göra allt.

Mot slutet av lektionen plockade jag fram två av basboxarna, ett d och ett a och eleverna fick klura ut vad instrumentet heter. (Saxofon? Xylofon? Eller?) Vi pratade om skillnaden i längd och eleverna fick komma med förslag på hur det påverkade tonerna. Sen jämförde vi förslagen med tonerna för att ta reda på vilket som stämde. (Att den stora var starkare stämde inte, men att den hade en mörkare ton, det stämde.) Jag spelade, eleverna fick sjunga till och därefter klurade vi ut om jag spelade puls, dubbelt eller hälften (hälften var svaret) och hur många gånger på varje ton och i vilken ordning (d d a d).

Vips hade vi en stämma på plats! En grupp fick ta hand om stämman (sjunga den och turas om att spela den) och två grupper fick ta hand om melodin. Sedan bytte vi. Och det funkade otroligt bra att få dessa åttaåringar att sjunga tvåstämmigt på studs.

Innan eleverna lämnade musiksalen fick de fundera på vilka förmågor vi arbetat med. Sjunga, spela, uttrycka (visa vad du hör), samtala och analysera (vi undersökte tonboxarna och lyssnade ut melodins rytm med hjälp av våra olika klappvarianter). ”Vi har ju jobbat med allt!” utbrast en elev. Ja, allt utom att möjligtvis skapa själva.

Inspirationen fick jag inte bara från de fantastiska basboxarna, utan även av rytmiklärarkollegan Ulrika Bohlin på Malmö högskola, som hade märkta tonboxar på sitt kontor i förra veckan, för att just använda som väg in i stämsång. Och jag gjorde det enda vettiga, jag snodde idén. 🙂

I nästa vecka är tanken att vi ska lägga till både sopranboxar (att spela puls och tersstämma) och trumma (att spela dubbelt). Och målet är att kunna göra det hela i kanon. Det bekymrar mig inte så mycket. Däremot är jag lite mer oroad inför hur jag upprepar min succéplanering på den andra skolan, där det inte finns några basboxar. Ska jag cykla med dem, eller nöja mig med sopranvarianten? Logistiken lägger lite sordin på det hela.

Föreställning!

20130523-082854.jpgSå var det då dags.
Efter flera veckors musiklektioner tog den form, rymdföreställningen och i onsdags kväll framförde tvåorna sin föreställning för sina familjer.

Fem sånger hann vi med att lära oss, från sportlovet och fram till nu, med alla lov, friluftsdagar, studiedagar och annat som brutit schemat.
Dessa framfördes med stämmor, rörelser och även spel på xylofoner.

Efter konserten fortsatte föreställningen i klassrummen med berättande och visande.

20130523-083003.jpg

Ibland slår det mig hur imponerande det faktiskt är. Detta att samla ett 70-tal barn och få dem att tillsammans sjunga, dansa och spela inför en fullsatt matsal. Se hur de kommer ihåg placeringar och stämmor, vägar in och vägar ut, rörelser och markeringar och inte alltid bara sina egna, utan även kompisarnas.

Mest imponerande var logistiken kring xylofonspelet. 6 refränger spelades av 6 olika grupper barn på 9 xylofoner med platsbyten i verserna, samtidigt som de sjöng. I femtakt. På en trång scen. Som stjärnor lyste de!

 

MSO Learn

När jag var på #FETT13 på Årstaskolan (det kan du läsa om här) fick jag tips om appen MSO Learn. Appen presenterar en symfoniorkester, dess olika instrument och musiker. Med hjälp av appen går det att öva sig i att känna igen olika instrument och lära sig lite om dem.
I denna app finns tre funktioner.

  • Take your seat
    Här spelar Melbourne Symphony Orchestra Sheperd´s Hey av Percy Grainger och på bilden visas en översikt av instrumentens placering i en symfoniorkester. Genom att peka på en sektion, så öppnas den upp i närbild, instrumenten syns på bild och lyfts upp i ljudbilden, samtidigt som övriga orkestern tonas ner.
  • Musicians
    Här presenteras symfoniorkesterns olika musiker, med bild, intervju och favoritstycken.
  • Instruments
    Här presenteras varje instrument i orkestern med bild, musikexempel och en kort text om instrumentets funktion i orkestern.

I början av terminen arbetade jag med boken Drillar och Draköron, av Lennart Hellsing i årskurs 1. (Om detta kan du läsa här, eller här, eller här.)
Vi arbetade med att lära känna olika instrument till namn, utseende och klang. Till boken följer en skiva med klassisk musik, ett stycke per instrument, och med hjälp av rörelse lyssnade vi på olika stycken, urskiljde olika instrument, dynamik och tonhöjd, samtalade om hur musiken lät och vad den handlade om.

Orkestertemat avslutade jag med en lektion där eleverna fick varsitt instrumentkort i dörröppningen in till salen. De skulle ställa sig i rummet och som en staty visa vilket instrument de spelade. De andra gissade och tillsammans grupperade vi instrumenten.

20130515-143302.jpg

Därefter samlades vi i ring, fortfarande i instrumentgrupper och jag plockade fram iPaden och appen MSO Learn. I tur och ordning spelade jag upp de olika instrumentens musikexempel från funktionen Instruments och eleverna fick gissa vilket instrument de hörde. Instrumentbilden lades på golvet medan jag läste dikten om samma instrument i boken Drillar och Draköron. Allt eftersom fick vi hela orkestern framför oss. Som avslutning använde vi funktionen Take your seat för att se hur orkestern sitter och kunna urskilja de olika instrumenten, när hela orkestern spelar.
Fast det var inte riktigt sant. Allra sist spelade jag återigen upp de enskilda instrumenten, denna gång i ”slumpvis” ordning (ordningen avgjordes av i vilken ordning jag ville/behövde släppa ut barnen i för att det skulle fungera på vägen upp till klassrummet) och det barn som hörde ”sitt” instrument fick smyga iväg.

20130515-143328.jpg