Att veta det rätta och göra tvärtom

Helsingborgs Dagblad tar upp Anne Bamfords (här intervjuad i Pedagogiska Magasinet) föreläsning på Estetkongress 2013 i veckan.
Själv var jag inte där, men jag hört Anne Bamford vid ett annat tillfälle och imponerats av både hennes forskning och hennes brinnande engagemang. Känt mig lyft i min lärarroll och betydelsefull i mitt utövande. Gått ur föreläsningssalen med rak rygg och nytt mod.

Sorgligt är att den svenska skolpolitiken väljer motsatt väg, vilket Gunnar Bergdahl belyser i HD.

Själv har jag ägnat söndagen åt Svenska Rytmikförbundets årsmöte med inspirationsförmiddag. Gott att få möta ämneskollegor, höra om alla olika sammanhang som rytmiklärare verkar i och få både musikalisk och pedagogisk energi!

Här är delar av Ensemble Yria, som gav smakprov ur sin föreställning Sinnenas Spektakel.bild (2)

Annons

Längre än längst

Ensemble Yria, ett gäng rytmiklärare, har skrivit och gett ut ett jättefint material om rymden, med sånger, skapandetips och musikövningar, som heter Längre än längst.

Årskurs två kommer att arbeta med rymden i vår och på musiken kommer vi att använda sångerna från Längre än längst.
I dag satte vi igång. Ut i rymden skulle vi åka och vi värmde upp med lite ”hjärndans” – rörelser som får fart på både kropp och knopp, övar motoriska grundrörelser och balans.
Sen var det dags för en rymdpromenad, med ömsom studsiga, långsamma och svävande rörelser. Rörelsens karaktär styrs av mitt pianospel (i dag med lite olika ljud, som för tankarna till rymden). Syftet med rörelseimprovisationen är att både förbereda sångens karaktär, lära känna tempo, form, harmonik och melodi, innan det är dags att lära in själva sången. När det väl är dags att börja sjunga, så finns många av de musikaliska bitarna redan på plats och eleverna ”kan” sången från början.

I dag sjöng vi sången ”Universum”:

Om vi åker längre än längst,
högre än högst,
var hamnar vi då?
Den nattsvarta himlen är sån,
den tar aldrig slut,
hur kan det va så?

Tanken svindlar! Spännande och stort. Och lite läskigt, speciellt i en grupp. Text och melodi berörde och plötsligt rann tårarna nedför någons kinder. En lillasyster, som dog vid födseln, kom upp i tanken och snart fanns det döda farföräldrar, morföräldrar, släktingar, husdjur och snögubbar i hela rummet.

Precis så där kan det vara med musik. Den väcker känslor och minnen, speglar tankar och erfarenheter. I dag tog döden plats, mitt bland rymdpromenader och rymdäventyr. Tänk vilken tillgång! Tänk vad det skulle göra med små människor att få ha musik oftare, att bli berörda och få reflektera över livet.

Eftersom känslor och emotionell kompetens kan kännas lite flummigt och lite abstrakt, så bjuder jag även på en dansk artikel, där hjärnforskaren Kjeld Fredens slår ett slag för mer musik på schemat. Musik är som idrott för hjärnan. Det finns inget annat som aktiverar så många olika delar av hjärnan samtidigt. Därför tränas också så många olika saker genom musik. Kommunikation, språk, matematik…

I følge Kjeld Fredens har samfundet brug for opfindsomme, innovative mennesker, som er lydhør for udviklingen. Der er brug for mindre individualitet og mere samarbejde. For at nå dertil kræver det dog, at vi tager hånd om den musikalske udvikling tidligt i et menneskes liv. Det er der flere grunde til.

Vejledende tid for småbørn er en halv times musik om dagen, og når børnene er lidt ældre, er en times musik om dagen optimalt, hvis det vel at mærke er koncentreret.

Läs hela artikeln här. (Och öva samtidigt din förståelse för nordiska språk. Se den som en bonus.)

Levande piano igen

20130213-155940.jpg

Även i grundsärskolans klasser med åk 4-6 arbetar jag med mitt levande piano på musmattor utlagda som pianotangenter. Vi jobbar med tangenternas namn och med att hitta tonerna. I dag arbetade de i par. Först gjorde vi en repetition av hur man hittar tonen C och de vita tangenternas namn. Sedan fick den ena i paret komma upp på golvet och flytta sig mellan de olika musmattorna efter eget tycke och smak. Den andra i paret skulle spela den ton som kompisen stod på. Jag satt bredvid och stöttade. De par som fick vänta, kunde vara med och öva, men utan ljud.
Just den biten behöver vi öva lite mer på, för poängen med att öva på ett tyst piano har jag inte riktigt lyckats sälja in än.

Några har avkodat mönstret och hittar rätt toner utan problem, för andra tar det lite längre tid, men jag märker ändå hur det blir lättare för varje gång. Just momentet att få resa sig och gå omkring på musmattorna är en hit. Det rastar spralliga ben och ger en känsla av lek till lektionen, trots att vi tragglar.

I dag hann vi inte göra några fria improvisationer till olika djur, men det får snart bli dags igen, som ett avbrott i tragglandet och nötandet av tonnamn.

Rytm

20130211-140328.jpg

I dag delade jag in treorna i små grupper, om tre-fyra elever. Varje grupp fick en hög med notvärden och ett gäng pluttar.

Uppgiften var att skapa egna rytmer. De hade fyra takter i fyra fjärdedels takt till sitt förfogande. Pluttarna fick de som hjälp för att hålla ordning på takter och pulslag.

20130211-140359.jpg

20130211-140442.jpg

Det pusslades, räknades och förhandlades. Några få frågor ställdes, men de flesta var helt självgående.

20130211-140505.jpg

20130211-140534.jpg

Snart låg det färdiga rytmer på golvet och varje grupp fick presentera sin skapelse genom att klappa den. De andra stod bakom och bredvid, lyssnade och tittade och fick sedan vara med och testa.

20130211-140548.jpg

Schlageruppdatering:
Vi pratade även om lördagens deltävling i melodifestivalen och jag bad eleverna att förklara för mig vad som är så bra med Sean Banan. Sean Banan är rolig, en duktig dansare och gör bra shower och låtar. Han vet vad barn vill ha. Han kanske inte är världens bästa sångare, men han är en väldigt bra artist.
I utbyte förklarade jag vad som är så bra med Louise Hoffsten. Vi kan väl säga att jag anar en generationsklyfta i finalistfrågan.

Helt uppåt väggarna och virvlande över golvet.

20130201-153948.jpg

Jag fortsätter att arbeta med boken Drillar och draköron som inspiration med ettorna.
I dag blev det Följa John till ett cellostycke som inledning. Stråkfamiljen står i fokus just nu och vi återvände till bokens dikter om fiol, viola, cello och kontrabas. En bra ursäkt för att också få jobba med begreppen högt och lågt. Så det har vi gjort kopplat till rörelse i olika nivåer. Och varje nivå kopplat till ett eget instrument i stråkfamiljen.
Just i dag var skolans Rörelserum en otrolig tillgång. Helt fräckt snodde jag en danspedagogs nivåövning. Jag står på mitten av golvet, visar nivå med armen och låter eleverna ta sig på diagonalen i den nivån och highfivea mig på väg till andra sidan.
Det var ett 70-tal glada, spralliga, fantasirika elever som for över golvet högt, lågt och mittemellan till stråkmusik. Och en lycklig rytmiklärare!

Levande piano

20130131-134658.jpg

I dag passade jag på att testa min idé om att lägga ut musmattorna som pianots tangenter, för att arbeta med förståelsen av det mönster som pianots tangenter bildar.
När jag hade lagt ut alla musmattorna, så var det en elev som direkt såg att det var samma mönster som på pianot. Vi gick igenom de vita tangenternas tonnamn och sedan en strategi för att lista ut vilka toner som ingår i ett ackord. Eleverna fick, i grupper om tre, räkna ut och ställa sig som olika ackord (dur och moll). Därefter fick de hämta keyboards och överföra det vi gjort på golvet till tangenterna. Musmattorna låg kvar och jag använde dem för att instruera och ge hjälp när någon hakade upp sig. Det gick betydligt snabbare för eleverna i denna klass att avkoda de olika tangenterna denna gång, än vad de gjort för de klasser jag har haft tidigare i veckan. Den gemensamma genomgången blev mindre abstrakt, än när jag stod vid tavlan och visade samma sak på ett virtuellt piano och mer fokuserad, då eleverna hade lättare att hålla uppmärksamheten på genomgången än när de själva satt framför ett keyboard med spelsugna fingrar.

20130131-134719.jpg

Lite mer om notvärden

Bild

Egentligen borde jag fortsätta på mitt inlägg om dagens pianoundervisning, men jag håller fortfarande på att sortera mina tankar. Så här kommer i stället en glimt från dagens lektion med ett gäng treor, då jag snabbt skapade en ny övning (som säkert är gjord av någon annan någon annanstans).

Varje elev fick ett notvärde på väg in i salen och skulle gå det notvärdet till musiken (Stevie Wonder var snäll och ackompanjerade oss). Jag stod och delade ut i dörröppningen och då visade jag även notvärdet, så att ingen skulle sväva i ovisshet. Därefter gick vi igenom alla notvärden tillsammans, startade musiken igen och denna gång fick de lov att byta med varandra. Gå notvärde, ta ögonkontakt, byta notvärde, gå nytt notvärde. Eleverna hjälpte varandra vid bytet och det var bara vid några få tillfällen, som jag hoppade in och visade för någon. När musiken var slut, var även gruppindelningen inför nästa övning klar, alldeles av sig själv.

 

Svansjön

Det är något med dans, som går rakt in i mig. Oavsett om jag ser dans eller själv dansar. I rörelsen finns ett språk, ett uttryck, som inte tar några omvägar för att nå mig.
Och i går satt jag, bokstavligen på första parkett, och såg Svansjön på Dansens hus. Fullständigt hänförd. Speciellt i de scener där originalmusiken användes och kontrasten mellan den och koreografin fick både musik och dans att framträda tydligare.

Påfylld av inspiration och återigen övertygad om att jag har världens bästa yrke. Varje dag får jag arbeta med kopplingen mellan rörelse och musik, med rörelseglädje och rörelsefantasi. Det är fantastiskt.

Drillar och draköron

20130125-161927.jpg

Fredag och musik för alla ettor i det som kallas Rörelserummet. I en sal utan piano (det gick sönder precis innan luciaföreställningen för föräldrar) och med en handled som inte kan spela gitarr krävs det andra lösningar. Till dagens lektioner med åk 1 plockade jag fram Lennart Hellsings Drillar och Draköron, för att läsa om och lyssna till orkesterns olika instrument.

Grupperna fick ta sig in i rummet i ett långt Följa John-led efter mig och vi rörde oss i diagonaler över golvet (klassisk dansövning och ett bra sätt att ge både rum och rörelse en ram). Detta till det stycke, som i boken representerar fioler, nämligen Mozarts Allegro ur Divertimento i D-dur K 136. Därefter fick eleverna fundera över musiken. Kände de igen något instrument? (Jajamen, fiolen avslöjades omedelbart.) Vad tyckte de att musiken lät som? (Balett, kunglig, dansig, svarade barnen, som om det var tv och jag tog fram färdigövade elever för att visa resultatet.)

Den enarmade rytmikläraren lät sedan barnen kompa sig själva på djembe i hejsången (varje barn får en egen vers) innan det var dags för att plocka fram boken och högläsa om orkesterns olika instrument och sedan avsluta med nya diagonaler till samma musik, fast nu med eleverna som ledare.

Allt eftersom lektionerna fortlöpte spann lärarhjärnan iväg och nu sitter jag och planerar fler lektioner med utgångspunkt i boken och dess musik. Det blev helt enkelt för roligt för att släppa, trots att det snart bör finnas både piano och en fungerande handled igen.
Här smids planer om dansövningar, koreografiuppdrag, instrumentigenkänningslekar, musikmåleri, musikhistoria, sång och spel.

Och plötsligt såg jag hur få veckor det är kvar av vårterminen. Jag har ju bara 15 lektioner på mig!

Annorlundadagar i ett flygande fläng

I dag och i morgon är det annorlundadagar på skolan.
Då har klasslärarna utvecklingssamtal och vi övriga, ämneslärare, specialpedagoger/-lärare, assistenter, skolledare och fritidspersonal ansvarar för eleverna.
Jag är med och har hand om årskurs två, dvs tre klasser och cirka 75 barn och i dag har vi varit på skolan. Hälften av eleverna åkte skridsko på skolans skridskobana, medan den andra halvan jobbade inne på tre olika stationer med byten. Efter lunch bytte grupperna aktiviteter.
På en station har eleverna fått göra egna flaggmemory, på en annan har de fått en snabbkurs i att teckna mangafigurer. Själv har jag tagit med dem på en långresa.

Vi startade med en flygtur, med hjälp av ett flygklipp från youtube och landade mitt i ett annat youtube-klipp, en låt från Buena Vista Social Club med både konsertbilder och Havannavyer. Eleverna fick gissa var vi var. ”Spanien, Mexico, Italien…” löd några gissningar. På Kuba passade vi på att dansa salsa och visa upp våra dansfärdigheter i en improvisationsring. Därefter var det dags att flyga vidare, denna gång till Brasilien. I Brasilien fick vi sjunga en bossa (intro och refräng till Agua de Beber), på portugisiska så klart och efter att ha klurat ut både puls och taktart, utökades pianokompet med cajón, kabasa, guiros och maracas.

Nu har jag landat igen, efter sex resor tur och retur, och känner mig nöjd och mör. När sista gruppen kom in i musiksalen kunde de nästan sången redan, eftersom tidigare grupper fortsatt att sjunga under dagen. Ett gott tecken, helt enkelt.

I morgon bär det av till Musik- och teatermuseet.