Ensemblespel med många elever och få instrument

Ny arbetsplats, ny ”sal”, nya elever, nya förutsättningar. Det är lätt att glömma bort hur lång tid det tar innan ramar, strukturer och arbetssätt sitter och fungerar utan så mycket arbete i stunden. Inte minst tar det lite tid innan jag själv har hittat in i de nya förutsättningarna, i rummet, i grupperna. Men det tar sig.

Eftersom jag inte riktigt vet vad eleverna har arbetat med tidigare, så låter jag nu fyror och femmor arbeta med samma innehåll nu under hösten, för att få grepp om dem.

Jag återanvänder Jag spelar för livet med Sofia Karlsson, som jag körde innan jag slutade på förra stället, eftersom den fungerade så bra och gav flera ingångar.

Eleverna har fått arbeta med rörelseform till låten, fått sjunga den och prata om taktart och notvärden utifrån den. Nu spelar vi den också.

När jag började fanns inga elevpianon, så i början använde vi trumstockar (åttondelar), trummor (ettor) och tonboxar (ackordens grundtoner på slag ett och fyra). Nu har jag fått några elevpianon och vi har gått igenom och lagt till ackorden D, G och A.

Efter att ha tränat var sak för sig och tillsammans, bytt och sett till att alla har fått testa allt, så lägger jag till förflyttningar i mellanspelet. När det funkar som bäst, funkar det så här:

Eleverna är indelade i par eller trios. Vi har sex eller sju stationer: trumstockar, trumma, tonboxar, piano D, piano G, piano A och eventuellt sång. Jag spelar introt/mellanspelet och eleverna förbereder sig. Vi sjunger och spelar en refräng, sedan spelar jag mellanspelet igen och under tiden flyttar elverna ett steg. Vi fortsätter tills alla har spelat allt.

Nästa steg blir att spela efter samma upplägg men till andra låtar med samma ackord.


Annonser

På ny plats

I höst har jag bytt arbetsplats. Efter en vår då jag gick allt mer på knäna och en sommar då jag inte återhämtade mig, så insåg jag att jag behövde förändra något. Det var inget enkelt beslut och det var en stor omställning att lämna en fredag och börja på nytt en måndag på en helt ny skola.

Jag har bytt 450 elever mot 250. Jag har bytt 30 lektioner mot 17. Jag har bytt 100% mot 90%. Jag har bytt en utrustad musiksal mot ett bibliotek/fritids/musiksal/genomgångsrum utan dörr mot trappan ner till förskoleklassen, i behov av upprustning.

Det är så klart att börja om och att börja om är slitigt. Och det är galet att behöva välja mellan en vettig arbetsbelastning eller en vettig sal. Men jag tror att det här kan bli riktigt bra. Efter att ha tagit tag i och rustat upp tre musiksalar sedan 2011, så ska jag nog kunna få fin fason på den fjärde. Speciellt som det finns en vilja på skolan att få musiken att funka bra.

Nu har det gått några veckor och musikförrådet är städat, instrumenten sorterade i nya, fräscha lådor, nya instrument är inköpta för att komplettera de gamla och fler ska köpas in framöver. Nu väntar jag bara på ett eget skåp för noter och annat material, samt lite ommöblering.

Jag börjar lära känna eleverna, kunna deras namn och förstå hur de olika grupperna fungerar. Jag ser hur de tar till sig mitt arbetssätt och rytmiken och hur ramar och strukturer faller på plats. Jag ser hur de knäcker koder – notvärden, ackord, tonerna på piano, puls, taktarter, rytmer, form… Det är så roligt!

Och jag börjar känna mig hemma. Det är bra. Nu ser jag fram emot att vardagen ska komma smygande. Antar att jag behöver passera Lucia först…

Rytmikreklam!

Just nu sitter jag på tåget hem från Stockholm och en arbetsdag med styrelsen i Svenska Rytmikförbundet. Jag är alldeles uppfylld och lycklig i själen av ha träffat mina kära styrelsekollegor, av allt rytmikprat, alla visioner, idéer och planer för framtiden. Att vi dessutom fick träffa ytterligare några rytmikintresserade på vårt #RytmikFika på eftermiddagen var körsbäret på toppen av grädden på bakelsen.

Jag har nämnt Svenska Rytmikförbundet tidigare här på bloggen och nu tänker jag göra skamlös reklam. Svenska Rytmikförbundet är en ideell organisation, som vill samla rytmikintresserade, både utbildade rytmiklärare, rytmikinspirerade musiklärare, rytmiknyfikna och rytmiknybörjare. SRy vill skapa mötesplatser där förbundets medlemmar kan nätverka och samtidigt även sprida rytmiken vidare så att fler kan upptäcka rytmikpedagogikens alla fantastiska möjligheter. Förbundet vill också arbeta för rytmikämnets synlighet och status.

Den som väljer att bli medlem bidrar till att skapa rörelse i Svenska Rytmikförbundet. Medlemsavgifterna möjliggör att styrelsen kan träffas ett par-tre gånger per år, att förbundet kan anordna inspirationsdagar/årsmöten med workshops och föreläsningar, att förbundet kan ha en hemsida och få ut information till medlemmar och andra.

Just nu pågår ett intensivt arbete med att just synliggöra rytmiken. SRy har ett Instagramkonto, @rytmikforbundet, där en medlem får visa sin rytmikvardag under en vecka. Det blir en blandning av inspiration, tips och funderingar från de många olika verksamheter, både pedagogiska och konstnärliga, där rytmiken finns. SRy har även en Facebooksida och ett Twitterkonto, där förbundet och medlemmarna sprider information och inspiration. Vi är också i startgroparna för att dra igång ”Månadens medlem”. En medlem per månad får presentera sig, berätta om sin rytmikbakgrund och delge sina rytmiktips. På så sätt hoppas vi kunna lära känna varandra bättre och underlätta nätverkande i olika delar av landet.

Mycket av SRy:s info och arbete är öppet för alla, just för att ge rytmiken spridning. Om du vill veta mer om förbundet får du gärna besöka hemsidan svenskarytmikforbundet.se.
Skulle du dessutom vilja bli medlem, så ropar vi alla hurra och välkommen!

Det är fint att skapa rörelse!

Välkommen in!

I veckan har jag haft ett par besök på mina lektioner. Föräldrabesök och studiebesök.
Det är lätt att bli lite nervös, för det är ju alltid roligast att visa upp det som fungerar och gör en stolt – en bra planering, elever som skrattar och rör sig lekfullt (men inom tydliga ramar där alla får lika stort utrymme), i ett skede av processen där sång och spel klingar bra och samstämt.

Skulle jag låta min prestationsångest styra, så hade jag nog aldrig tagit emot några besök. Det är alldeles för mycket som ligger utanför min kontroll. Alltifrån sådant som påverkar mig (kollektivtrafikens förmåga att få mig dit jag ska i god tid, akuta mejl som behöver besvaras när dagens material ska ställas fram, en gitarrsträng som smäller mitt i en lektion…), till sådant som påverkar eleverna (dagsform för både individer och grupp, huruvida skollunchen gick ner eller inte, tid på dagen…). För att inte tala om det som ligger inom min kontroll, men som ändå inte riktigt hinns med, som prioriterats bort eller bara inte blivit av.

Som tur är så är det annat som styr, så musiksalens dörr är öppen, inte bara här på bloggen och på Twitter, utan självklart även på de fysiska skolorna. För kollegor, rektorer, föräldrar och andra som kan tänkas ha en anledning att vara där.

Det är möjligt att jag som musiklärare tycker att det här med öppen dörr är lite extra viktigt. Musiken (och musikläraren) syns så tydligt vid några få tillfällen varje år (lucia och avslutningar, ni vet), men det är ju egentligen den minsta delen av ämnet. Processen, vägen dit, sker i musiksalen, varje vecka. Det är där ämnet syns klarast. Det är där förmågorna står i centrum och arbetet görs. Det är där musicerandet, skapandet och samtalet ständigt pågår. Det är där det klingar både sämst och bäst. På scen syns bara produkten, kryddad av nerver, pirr och oftast en tidspress som inte tillåter vare sig samtal eller frågor bortom ”Var ska de samlas?” eller ”Tack, vad fint det var”. Musikframträdandena är glasyren, inte innehållet. Men det är lätt att tro att det är tvärtom, just för att rampljuset förvrider blicken.

Därför säger jag (nästan*) alltid: Välkommen in!
I musiksalen har jag möjlighet att ge dig en bredare, sannare och bättre bild av ämnet musik tillsammans med eleverna. Där har jag också en större möjlighet att ta emot dina frågor, hinna samtala med dig lite grand och ge dig en bild av vem jag är som lärare.
Och jag lägger prestationsångesten åt sidan och ger dig i stället mitt förtroende. Förtroendet att du ser och förstår att du får en ögonblicksbild, påverkad av dagsformen hos nästan 30 olika individer och påverkad av din egen närvaro i rummet. Förtroendet att du ser och förstår att jag vill elevernas bästa, även i en situation som jag kanske önskar hade blivit annorlunda.

* Det finns vissa tillfällen då det pågår ytterst hemliga saker i musiksalen. Till exempel när det planeras överraskningsmoment till konserter och avslutningar. Då stänger vi dörren och viskar. För din skull. 🙂

Att få möjlighet att hitta sina förmågor

Var du en sådan som visste vad du ville bli som stor?
Det var inte jag.
Jag hade ingen riktigt tydlig målbild, däremot lite koll på vilka vägar jag ville gå.
Jag ville kunna göra många saker på min fritid. Jag hatade att välja och prioritera. Därför var jag med i Malmöflickorna och tränade ett tiotal timmar i veckan, sjöng i kör, spelade gitarr, var engagerad i Svenska Kyrkans Unga…
Jag ville läsa ett teoretiskt program på gymnasiet och ha dörrarna öppna till så många högskolor och universitet som möjligt. För jag visste att jag ville plugga, bara inte vad.

Så gymnasievalet föll på samhällsprogrammet med samhällsinriktning. På en skola med stor estetisk verksamhet där jag kunde lägga mina tillval. Körsång, drama, sångensemble och individuell sång fick jag till, både inom och utom schema. Ett C-språk fick stå tillbaka, men det kändes ok. Det var inget som skulle fälla mig på väg till vidare studier.

Jag hade en känsla av att det kanske var präst jag skulle bli. Eller kanske journalist. Att få stå på scen kändes lockande. Lärare var inte heller otänkbart.

Tre veckor in på första terminen i ettan sa min musiklärare Anna:
Jag vet vad du ska bli! Du ska bli rytmikpedagog!
Själv skrattade jag och utbrast:
I helvete heller att jag blir klapp- och klangkärring!

Det är i alla fall så jag minns det.
Något jag inte minns, men har fått återberättat, är hur jag som sexåring deklarerade för kyrkans rytmiklärare Eva Bornemark att jag skulle bli som hon.

Under gymnasiets tre år hann jag fundera några vändor på det där och tack vare min musiklärare Anna fick jag upp ögonen för både mina förmågor och ett yrke jag tidigare knappt förstått att det fanns.

Jag upptäckte att rytmikutbildningen lät mig kombinera mina förmågor och att jag skulle slippa välja mellan sång, dans, musik, drama och ”intellekt”.
Utan en möjlighet till estetiska ämnen och en utbildad musiklärare på en teoretisk gymnasieskola hade jag nog inte varit den jag är i dag. För hur skulle jag ha upptäckt min väg om jag inte vetat att den fanns?

I torsdags den 6/6 firade jag tio år som rytmiklärare. Tio år med världens bästa utbildning och världens bästa yrke. Tack svensk gymnasieskola anno läroplanen 94, tack Latinskolan och tack Anna.

MSO Learn

När jag var på #FETT13 på Årstaskolan (det kan du läsa om här) fick jag tips om appen MSO Learn. Appen presenterar en symfoniorkester, dess olika instrument och musiker. Med hjälp av appen går det att öva sig i att känna igen olika instrument och lära sig lite om dem.
I denna app finns tre funktioner.

  • Take your seat
    Här spelar Melbourne Symphony Orchestra Sheperd´s Hey av Percy Grainger och på bilden visas en översikt av instrumentens placering i en symfoniorkester. Genom att peka på en sektion, så öppnas den upp i närbild, instrumenten syns på bild och lyfts upp i ljudbilden, samtidigt som övriga orkestern tonas ner.
  • Musicians
    Här presenteras symfoniorkesterns olika musiker, med bild, intervju och favoritstycken.
  • Instruments
    Här presenteras varje instrument i orkestern med bild, musikexempel och en kort text om instrumentets funktion i orkestern.

I början av terminen arbetade jag med boken Drillar och Draköron, av Lennart Hellsing i årskurs 1. (Om detta kan du läsa här, eller här, eller här.)
Vi arbetade med att lära känna olika instrument till namn, utseende och klang. Till boken följer en skiva med klassisk musik, ett stycke per instrument, och med hjälp av rörelse lyssnade vi på olika stycken, urskiljde olika instrument, dynamik och tonhöjd, samtalade om hur musiken lät och vad den handlade om.

Orkestertemat avslutade jag med en lektion där eleverna fick varsitt instrumentkort i dörröppningen in till salen. De skulle ställa sig i rummet och som en staty visa vilket instrument de spelade. De andra gissade och tillsammans grupperade vi instrumenten.

20130515-143302.jpg

Därefter samlades vi i ring, fortfarande i instrumentgrupper och jag plockade fram iPaden och appen MSO Learn. I tur och ordning spelade jag upp de olika instrumentens musikexempel från funktionen Instruments och eleverna fick gissa vilket instrument de hörde. Instrumentbilden lades på golvet medan jag läste dikten om samma instrument i boken Drillar och Draköron. Allt eftersom fick vi hela orkestern framför oss. Som avslutning använde vi funktionen Take your seat för att se hur orkestern sitter och kunna urskilja de olika instrumenten, när hela orkestern spelar.
Fast det var inte riktigt sant. Allra sist spelade jag återigen upp de enskilda instrumenten, denna gång i ”slumpvis” ordning (ordningen avgjordes av i vilken ordning jag ville/behövde släppa ut barnen i för att det skulle fungera på vägen upp till klassrummet) och det barn som hörde ”sitt” instrument fick smyga iväg.

20130515-143328.jpg

 

Rytm

20130211-140328.jpg

I dag delade jag in treorna i små grupper, om tre-fyra elever. Varje grupp fick en hög med notvärden och ett gäng pluttar.

Uppgiften var att skapa egna rytmer. De hade fyra takter i fyra fjärdedels takt till sitt förfogande. Pluttarna fick de som hjälp för att hålla ordning på takter och pulslag.

20130211-140359.jpg

20130211-140442.jpg

Det pusslades, räknades och förhandlades. Några få frågor ställdes, men de flesta var helt självgående.

20130211-140505.jpg

20130211-140534.jpg

Snart låg det färdiga rytmer på golvet och varje grupp fick presentera sin skapelse genom att klappa den. De andra stod bakom och bredvid, lyssnade och tittade och fick sedan vara med och testa.

20130211-140548.jpg

Schlageruppdatering:
Vi pratade även om lördagens deltävling i melodifestivalen och jag bad eleverna att förklara för mig vad som är så bra med Sean Banan. Sean Banan är rolig, en duktig dansare och gör bra shower och låtar. Han vet vad barn vill ha. Han kanske inte är världens bästa sångare, men han är en väldigt bra artist.
I utbyte förklarade jag vad som är så bra med Louise Hoffsten. Vi kan väl säga att jag anar en generationsklyfta i finalistfrågan.