Svansjön

Det är något med dans, som går rakt in i mig. Oavsett om jag ser dans eller själv dansar. I rörelsen finns ett språk, ett uttryck, som inte tar några omvägar för att nå mig.
Och i går satt jag, bokstavligen på första parkett, och såg Svansjön på Dansens hus. Fullständigt hänförd. Speciellt i de scener där originalmusiken användes och kontrasten mellan den och koreografin fick både musik och dans att framträda tydligare.

Påfylld av inspiration och återigen övertygad om att jag har världens bästa yrke. Varje dag får jag arbeta med kopplingen mellan rörelse och musik, med rörelseglädje och rörelsefantasi. Det är fantastiskt.

Annons

Drillar och draköron

20130125-161927.jpg

Fredag och musik för alla ettor i det som kallas Rörelserummet. I en sal utan piano (det gick sönder precis innan luciaföreställningen för föräldrar) och med en handled som inte kan spela gitarr krävs det andra lösningar. Till dagens lektioner med åk 1 plockade jag fram Lennart Hellsings Drillar och Draköron, för att läsa om och lyssna till orkesterns olika instrument.

Grupperna fick ta sig in i rummet i ett långt Följa John-led efter mig och vi rörde oss i diagonaler över golvet (klassisk dansövning och ett bra sätt att ge både rum och rörelse en ram). Detta till det stycke, som i boken representerar fioler, nämligen Mozarts Allegro ur Divertimento i D-dur K 136. Därefter fick eleverna fundera över musiken. Kände de igen något instrument? (Jajamen, fiolen avslöjades omedelbart.) Vad tyckte de att musiken lät som? (Balett, kunglig, dansig, svarade barnen, som om det var tv och jag tog fram färdigövade elever för att visa resultatet.)

Den enarmade rytmikläraren lät sedan barnen kompa sig själva på djembe i hejsången (varje barn får en egen vers) innan det var dags för att plocka fram boken och högläsa om orkesterns olika instrument och sedan avsluta med nya diagonaler till samma musik, fast nu med eleverna som ledare.

Allt eftersom lektionerna fortlöpte spann lärarhjärnan iväg och nu sitter jag och planerar fler lektioner med utgångspunkt i boken och dess musik. Det blev helt enkelt för roligt för att släppa, trots att det snart bör finnas både piano och en fungerande handled igen.
Här smids planer om dansövningar, koreografiuppdrag, instrumentigenkänningslekar, musikmåleri, musikhistoria, sång och spel.

Och plötsligt såg jag hur få veckor det är kvar av vårterminen. Jag har ju bara 15 lektioner på mig!

Annorlundadagar i ett flygande fläng

I dag och i morgon är det annorlundadagar på skolan.
Då har klasslärarna utvecklingssamtal och vi övriga, ämneslärare, specialpedagoger/-lärare, assistenter, skolledare och fritidspersonal ansvarar för eleverna.
Jag är med och har hand om årskurs två, dvs tre klasser och cirka 75 barn och i dag har vi varit på skolan. Hälften av eleverna åkte skridsko på skolans skridskobana, medan den andra halvan jobbade inne på tre olika stationer med byten. Efter lunch bytte grupperna aktiviteter.
På en station har eleverna fått göra egna flaggmemory, på en annan har de fått en snabbkurs i att teckna mangafigurer. Själv har jag tagit med dem på en långresa.

Vi startade med en flygtur, med hjälp av ett flygklipp från youtube och landade mitt i ett annat youtube-klipp, en låt från Buena Vista Social Club med både konsertbilder och Havannavyer. Eleverna fick gissa var vi var. ”Spanien, Mexico, Italien…” löd några gissningar. På Kuba passade vi på att dansa salsa och visa upp våra dansfärdigheter i en improvisationsring. Därefter var det dags att flyga vidare, denna gång till Brasilien. I Brasilien fick vi sjunga en bossa (intro och refräng till Agua de Beber), på portugisiska så klart och efter att ha klurat ut både puls och taktart, utökades pianokompet med cajón, kabasa, guiros och maracas.

Nu har jag landat igen, efter sex resor tur och retur, och känner mig nöjd och mör. När sista gruppen kom in i musiksalen kunde de nästan sången redan, eftersom tidigare grupper fortsatt att sjunga under dagen. Ett gott tecken, helt enkelt.

I morgon bär det av till Musik- och teatermuseet.

Ur funktion

I december hade jag en återkommande mardröm i vaket tillstånd. Jag såg framför mig hur jag halkade och bröt en handled och därmed omöjliggjorde lucia, julfest och avslutning. För utan fungerande händer går det inte att spela.

För en vecka sedan hände det. Trottoaren under mina fötter försvann och jag fann mig sittandes på marken med vänsterhanden som stötdämpare.
Efter en lång och ensam kväll på akuten kom jag hem med en handled, som tack och lov inte brutits, men som hade ett litet hack i radiusbenet och en massa smärta.

Hela veckan har jag undervisat, ständigt påmind om min haltande funktion. Allt spelande har varit uteslutet och planeringar har fått göras om, men det har ändå funkat. I undervisningsstunden har jag oftast glömt mig själv och svepts med i nuet, i kommunikationen och samspelet med eleverna.

I dag kom smärtan tillbaka och med den tröttheten och illamåendet. Dagens sex lektioner med åk 1 har varit en kamp. Mitt tålamod har varit obefintligt, min vanliga glimt i ögat släckt och energin som bortblåst. Dessutom undervisar jag ettorna i skolans rörelserum, långt från mitt material, utan dator och möjlighet att se film, lyssna eller jobba med inspelad musik. Helt utelämnad till mig själv och min sångröst, lätt beslöjad av smärta.
I dag har jag inte varit någon speciellt bra lärare, för mitt viktigaste redskap – jag – är ur funktion.

Puls och takt

Musik är ljud. Ljud är vågor i luften. Vi hör det och känner det, men att se det är svårt.
Och om vi inte ser är det ibland svårt att förstå.

Jag brukar inleda varje lektion med att mina elever får gå musikens puls. Ibland spelar jag själv, ibland använder jag inspelad musik. Musiken är signalen att de får gå in i salen. Inne i salen ska de hitta sina egna vägar och se till att inte krocka med något eller någon. När musiken tystnar ska alla stanna.

Så långt, inga problem. När det här sitter inför jag begreppet takt. Det gäller att hitta ettan i musiken och visa den på olika sätt. Med en klapp, i en staty, genom att byta riktning… Det tar lite längre tid att sätta, men efter några gånger har de flesta kläm på även det.

20120927-131314.jpg

 

Men när det kommer till att förklara begreppen puls och takt och skillnaden däremellan blir det svårare.

För ett par år sedan var jag på en rytmikworkshop och fick inspiration att använda golvmarkeringar på olika sätt och i höstas köpte jag upp Ikeas hela lager av musmattor.

 

 

20120927-131345.jpg

 

Med hjälp av röda musmattor visar jag varje pulsslag. Eleverna får gå på musmattorna och följa den puls jag spelar och sedan gör vi tvärtom. En elev går på musmattorna och visar pulsen och jag följer elevens tempo. Det här leker vi med fram och tillbaka. De andra eleverna är med och klappar den puls som klasskamraten visar. Eleverna får testa olika tempon och vi pratar även om begreppet puls och kopplar det till pulsen i kroppen.

 

20120927-131409.jpg

 

De svarta musmattorna använder vi för att visa ettorna. Eleverna får gå fram och ”bygga” olika taktarter, genom att lägga ut de svarta musmattorna med jämna mellanrum. Sedan pratar vi om vilken taktart det är och klappar den på olika sätt, så att ettan betonas.

 

 

 

20120927-131449.jpg

 

När vi sedan lär in en ny sång, kan vi lyssna ut taktarten, lägga ut musmattorna och testa att gå och sjunga samtidigt. Då får vi syn på både puls och takt, samtidigt som vi sjunger.