Konsten att avsluta en termin

Igår var det så avslutning.
Under regntunga skyar samlades hela skolan och många familjer för att fira av läsåret och fira in sommarlovet.

Det blev en väldigt fin stund. Några droppar föll, men skyfallet hade den goda smaken att invänta både avslutningen och undandplockandet av teknik och utrustning.

Kabeln mellan pianot och ljudbordet blev avsliten bortom räddning av en hoppande elevfot, men det löste sig genom att jag under rektorns tal (och till skolans it-tekniker/ljudteknikers något roade min) hämtade en handmick och satte i handen på bildlärarLotta, som sedan fick hålla micken framför elpianots högtalare.

Till min stora glädje och stolthet blev detta ännu en avslutning som innerligt uppskattades av såväl elever, som föräldrar och kollegor.
När jag lyssnar på feedbacken handlar det om elevernas sång- och rörelseglädje på scen, om en varierad och anpassad repertoar som blandar tradition med nutid och om den stämning som skapas.

Det finns massor av bra sätt att komponera en avslutning och jag har inte facit, men så här tänker jag:

  1. Lektionerna får aldrig bli resultatet av en avslutning eller konsert. Däremot ska avslutningen vara ett resultat av elevernas lärande under lektionerna. Ett forcerat lärande för att få fram en produkt att visa upp känns som totalt fel angreppssätt.
  2. Elevernas framträdande är inte i första hand en uppvisning, till för andra, så som föräldrar eller lärare. Elevernas framträdande är ett sätt för dem själva att vara med och skapa och fira den gemensamma avslutningen. De sjunger/dansar/spelar lika mycket för sin egen skull, som för publikens. De äger sin del i avslutningen.
    Med synsättet att elevernas framträdande inte är till för att behaga vuxenvärldens föreställningar om en avslutning, skapas också en tillåtande stämning. Det kan inte bli fel. Om eleverna ställer sig tokigt, så får de hjälp att hamna rätt. Om en start blir fel, så tar vi om den så att alla kan känna sig nöjda. Om utrustningen strular, så löser vi det så gott det går och låter numret gå om. Elevernas upplevelse och medverkan står i centrum, inte resultatet i videokameran dagen efter.
    (Därför inleder jag också alla avslutningar med att ”ropa upp” och kolla så att alla årskurser är på plats, låta dem hojta starkt och frejdigt till svar och sedan även ”ropa upp” föräldrar, personal och rektor. Det hjälper till att ta skolgården och situationen i besittning, skaka av lite nervositet och skapa lite känsla av lek.)
  3. Det som framförs med äkta glädje, lust och stolthet berör publiken. Då spelar det ingen större roll om det är en Alice Tegnér-visa eller en Timbuktulåt. Med viss fingertoppskänsla går det också att känna av vilken typ av framträdande eller låtval som passar vilken årskurs bäst.
    Fast det här är svårt. För vilken låt passar 75 årskurskamrater lika bra? Svaret är ingen. Men genom att utgå från det arbete som sker under terminen, så får jag en bra barometer. Vad gjorde eleverna med glädje? Vad fick dem att längta efter mer? Vilka uppgifter gjorde dem stolta?
  4. Sedan finns själva arbetet med att komponera avslutningen. Lägga framträdande i rätt ordning, både med tanke på praktiska ramar, traditioner, genrer och ålder. Att vara noga med körordningen, så att inte ett stillsamt framförande av en mellanstadieårskurs följs av ett publikfriande nummer av en annan mellanstadieårskurs, utan att de olika programpunkterna blandas på ett sätt där de inte ”överglänser” varandra, utan hela tiden överraskar och inte blir så lätt jämförbara med varandra. Och möjligtvis är det här som just specialkompetensen som musiklärare kommer in. Efter att själv ha gjort en mängd konserter blir det en erfarenhetsbaserad och ”tyst” kunskap.