Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

Annons

En ny förälskelse och lite inspiration på vägen

20130917-132104.jpg

Jag har blivit lite förälskad. I min musiksal finns det en uppsjö av tonboxar. Mest olika varianter av sopranboxar. Och det är verkligen ett fantastiskt instrument och redskap. De olika långa stavarna synliggör tonhöjd och tonernas ordning, de går att ta med sig i rummet, dela upp, sätta ihop, är lättspelat…
Det bästa av allt är att det även finns några bastoner. Med varm, rund klang. Det är dessa som är föremålet för min förälskelse och inspiration. Tidigare har jag bara haft musiksalar med sopranboxar. De är dyra att köpa in och jag har prioriterat att få många små, i stället för stora och få. Men nu njuter jag!

I dag har tvåorna fått jobba med puls, dubbelt och hälften, som ett enkelt sätt att introducera notvärden. Sjungandes Hönsafötter gick vi in i ett långt led med mig först. En omgång gick vi pulsen (fjärdedelar), en omgång gick vi dubbelt (åttondelar) och en omgång hälften (halvnoter), samtidigt som vi sjöng. Vi klappade och stampade och växlade fram och tillbaka mellan de olika varianterna. Vi pratade om skillnaden dem emellan och om melodins rytm. Jag delade in eleverna i tre grupper och de fick varsin del av klassrummet. I den ena delen klappades puls, i den andra dubbelt och i den tredje hälften. Var för sig och tillsammans. Samtidigt som vi sjöng. Och sedan bytte grupperna plats, så att alla fick göra allt.

Mot slutet av lektionen plockade jag fram två av basboxarna, ett d och ett a och eleverna fick klura ut vad instrumentet heter. (Saxofon? Xylofon? Eller?) Vi pratade om skillnaden i längd och eleverna fick komma med förslag på hur det påverkade tonerna. Sen jämförde vi förslagen med tonerna för att ta reda på vilket som stämde. (Att den stora var starkare stämde inte, men att den hade en mörkare ton, det stämde.) Jag spelade, eleverna fick sjunga till och därefter klurade vi ut om jag spelade puls, dubbelt eller hälften (hälften var svaret) och hur många gånger på varje ton och i vilken ordning (d d a d).

Vips hade vi en stämma på plats! En grupp fick ta hand om stämman (sjunga den och turas om att spela den) och två grupper fick ta hand om melodin. Sedan bytte vi. Och det funkade otroligt bra att få dessa åttaåringar att sjunga tvåstämmigt på studs.

Innan eleverna lämnade musiksalen fick de fundera på vilka förmågor vi arbetat med. Sjunga, spela, uttrycka (visa vad du hör), samtala och analysera (vi undersökte tonboxarna och lyssnade ut melodins rytm med hjälp av våra olika klappvarianter). ”Vi har ju jobbat med allt!” utbrast en elev. Ja, allt utom att möjligtvis skapa själva.

Inspirationen fick jag inte bara från de fantastiska basboxarna, utan även av rytmiklärarkollegan Ulrika Bohlin på Malmö högskola, som hade märkta tonboxar på sitt kontor i förra veckan, för att just använda som väg in i stämsång. Och jag gjorde det enda vettiga, jag snodde idén. 🙂

I nästa vecka är tanken att vi ska lägga till både sopranboxar (att spela puls och tersstämma) och trumma (att spela dubbelt). Och målet är att kunna göra det hela i kanon. Det bekymrar mig inte så mycket. Däremot är jag lite mer oroad inför hur jag upprepar min succéplanering på den andra skolan, där det inte finns några basboxar. Ska jag cykla med dem, eller nöja mig med sopranvarianten? Logistiken lägger lite sordin på det hela.