Avslutning

Ute på skolgården är entréerna och basketkorgarna lövade.
I tre dagar har olika årskurser samlats ute på de breda trappsteg ner till basketplanen, som utgör scenen på avslutningarna.
Vi har ställt upp, sjungit igenom sånger, övat rörelser och testat att gå upp och ner till platserna.

I morgon smäller det.
Klockan 9.00 samlas hela skolan, många föräldrar och anhöriga på skolgården för att se grundsärskolans sexor, våra avgångselever, tåga in med fanor, höra och se alla årskurser bjuda på något ur vårens repertoar, lyssna till sommartal och sjunga med i både Den blomstertid och Idas sommarvisa.

Då har skolans it-tekniker riggat anläggningen, stolar till sexorna har burits ut, paradvägen märkts ut och skolgården smyckats. Jag har burit piano och samlat ihop noter och pratat ihop mig med musiklärarkollegan, som eftersom hon bara jobbar 30% inte varit med och övat.

Sommarklädda barn och vuxna kommer att strömma ut. Föräldrar kommer att kämpa om bästa platserna, lärare och assistenter kommer att försöka samla sprittande ben och fjärilsfladdrande magar. Sen är det dags. Inför flera hundra elever, personal och anhöriga ska det kompas och ledas årskurs efter årskurs. Mellan en sisådär 40 och 150 elever ska upp och ner på scenen i de olika numren och framföra sina sånger med glädje och stolthet.

Musikläraren kommer att ha fullt fokus, tunnelseende och vidvinkelperspektiv på samma gång. Hålla koll på noter, toner, rörelser, byten, bakgrundsmusik, placeringar, ljudkvalitet, blickar, publik och sjungande elever. Bli sprickfärdig av stolthet och tårögd av glädje.
Sedan har plötsligt alla sjungit ”…och benen blir fulla av spring.” och skolgården töms lika snabbt som den fylldes. Utrustningen bärs i väg, eleverna försvinner med sina föräldrar, kollegerna samlas i personalrummet och kvar finns en känsla av tomhet.

Det värsta med världens bästa yrke är just tomheten efter avslutningarna.
Då det finns drygt 400 elever, som jag skulle vilja tacka och krama och prata med individuellt, men aldrig får möjlighet att ens säga hej då till, eftersom de sprids för vinden i sina sommarkläder. Avskeden är redan tagna, i klassrummen. När musikläraren riggade inför avslutningen.

Avslutningar är härliga. Och vemodiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s