Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s