Varför Twitter? Del 2.

I veckan fick jag anledning att fundera över varför jag bloggar och varför jag twittrar. I går skrev jag ner mina tankar kring varför just Twitter är och har varit så viktigt för mig. Vad twittrandet har gett mig, i form av ett utökat kollegium, en plattform för att möta människor, både inom och utom skolan och få inspiration bortom min vardag.

På några timmar hade mitt blogginlägg lästs av många, det hade spridits vidare via bland annat Twitter och de som hade delat med sig av min text var just främst skolfolk; lärare, fritidspedagoger, förskollärare, rektorer… När lördag gick över till söndag hade jag haft nästan 250 besökare på bloggen och i dag har det tickat in drygt 150 till. Jag är otroligt stolt och glad och alldeles varm i hjärtat av den positiva respons jag har fått ta del av.

Vi är uppenbarligen många som känner att Twitter är viktigt, som kontaktyta och som fortbildning. Lärarjobbet är många gånger ensamt. Vi släpper in eleverna i salen, stänger dörren och är utelämnade till vår egen upplevelse av det som händer. Hos mig har det funnits en längtan att få diskutera, inte bara de stora frågorna om skola och utbildning, utan även de till synes små. När jag står där i min musiksal, fylld av vad som just har inträffat, utan någon att dela det med och har fem minuter på mig innan nästa grupp elever strömmar in, så har Twitter möjliggjort just det. Längtan efter att få formulera mig kring det som sker i mötet med eleverna har fått en kanal.

Som lärare handlar inte jobbet endast om planering och undervisning, utan också så otroligt mycket om relationer. För att undervisningen ska fungera, behöver också relationerna fungera. Det måste finnas tillit och förtroende, både i det enkla och i det svåra. Att hålla alla dessa relationer levande kräver en hel del och eftersom jag använder mig själv som redskap är det tidvis också rätt utelämnande. Det är svårt att hitta andra anledningar än sina egna brister, när något blir pannkaka. Lika svårt som det är att se sina egna förtjänster, när något lyfter långt högre än förutsett. Därför kan det också kännas lite läskigt när andra kliver in i ens sal, att någon annan ska se och bedöma alla de där situationerna och mitt hanterande utav dem.

Men jag tror att det är tvärtom. Att behovet av kommunikation är mycket större än vad vi har möjlighet till. Att jag, och säkert många med mig, längtar efter att få dela upplevelserna i salen med någon annan. Att kunna prata med någon, som var där och såg samma saker och tillsammans kunna reflektera professionellt över det som skedde. Det gör också det didaktiska kunnandet till ett yrkeskunnande, något som går att se, tala om, utveckla och förfina, i stället för något ”hemligt” som några har talang för och andra inte. (Om min upplevelse av att ha en kollega i min musiksal har jag bland annat skrivit här.)

Genom twittrandet och bloggandet har jag kunnat öppna upp dörren till min musiksal och bjuda in andra i min undervisning, samtidigt som jag har fått kliva in i andras klassrum och undervisning. Jag tror på öppenhet och transparens och att vi tillsammans lär mer än var för sig. I dag och i går fick jag än en gång bevis på den stora generositeten som vårdas och levs i Twitters stora lärarkollegium. Tack alla ni som delat, retweetat och hört av er! Tack alla ni som har läst i det tysta. Denna helg kommer jag att bära med mig som en kopp varm choklad en ruggig höstdag.

1 tanke på “Varför Twitter? Del 2.

  1. Pingback: Kan inte låta bli att skriva om Twitter igen | Rektor Lina bloggar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s