Den stora uppvisningsmånaden närmar sig med både ljudliga och snabba fjät.
Under loppet av en vecka eller två ska det tindras och lysas och sjungas så att ögonen på morfar tåras. Barnen ska stå i raka rader, med glitter i både ögon och hår och leverera tradition, julefrid och mana fram nostalgiska minnen av en svunnen barndom. Hos åhörarna.
Eller?
Ja, jag raljerar lite, men jag tycker nog att vi vuxna behöver rikta en fråga till oss själva. För vems skull ska barnen sjunga?
För barnens. Inte för publikens. Det är mitt svar.
I alla fall om vi talar om mer eller mindre obligatoriska framträdanden, som skolans luciatåg och skolavslutningar. De klasser som har i uppdrag att skapa dessa framträdande, måste få göra det utifrån sina förutsättningar och inte utifrån publikens förväntningar.
Repetitionerna måste också vara en integrerad del av den reguljära musikundervisningen, där ämnets förmågor står i centrum och repertoaren behöver väljas med både syfte och kunskapskrav i åtanke. Vad ska vi göra? Och varför? Även elevernas medskapande måste tas på allvar. Därför kan inte jag som lärare lägga fast alla detaljer i ett luciatåg på egen hand och sedan bara applicera det på utvald elevgrupp. Inte om jag ska ta min undervisning och deras lärande på allvar, för då måste eleverna vara en del av processen, inte bara slutprodukten.
Självklart lägger jag grunden och även ramarna för arbetet, det är mitt professionella uppdrag, men processen måste vara gemensam.
Barnens ålder och erfarenhet måste också få spela in och spegla sig i både repertoarval och genomförande, precis som sammanhanget. Vad som upplevs som coolt, kul, svårt, pinsamt, komiskt eller imponerande förändras genom barndomen. Ett förskolebarn kommer att vara bedårande även om (eller kanske just för att) det stoppar det elektriska ljuset i näsan och vinkar till föräldrarna mer än det sjunger. En tonåring som petar sig i näsan på scen ger inte samma bedårande intryck, oavsett hur bra hen sjunger. För mig är det otroligt viktigt att eleven själv kan känna sig stolt över sitt framträdande och trygg under genomförandet. Den som går upp på en scen under mitt överinseende ska veta att det som framförs gör den rättvisa. Den ska inte behöva vara rädd för att bli bortgjord. Det gäller alltså att träffa rätt och det är en fråga om yrkeskunnande.
Men det gäller också att våga stå emot förväntningar, både från omvärlden och ibland från eleverna själva. Att våga säga nej, för att viss repertoar faktiskt inte passar. Varsågod att imitera rockstjärnor och operadivor och leka småstjärnorna, både hemma och i musiksalen, men att ställa sig som små minivuxna på en scen, framför en publik, det blir inte alltid bra (om de inte just gör en egen parodi på vuxna).
För några år sedan hörde jag en elvaåring framföra Gabriellas sång inför ett fullsatt auditorium. En sång som spänner över ett stort register och som går långt lägre än vad en elvaårings stämläppar mår bra av. Elvaåringen sjöng med inlevelse, varje stavelse i texten, som tolkar en misshandlad kvinnas frigörelse, framfördes med emfas. Visst imponerade elvaåringen på sina jämnåriga. Visst rördes många vuxna till tårar. Själv såg och hörde jag en imitation, som förvisso var rätt så skicklig, men som pressade elvaåringens stämläppar till bristningsgränsen och som där ljud och bild inte alls stämde överens.
Det här är lite svårt att ta upp, utan att låta moraliserande och det är besvärligt. För moraltant är ju inte så hett att vara. Men jag vill ändå stå för att barn har rätt att göra saker för sin skull, på sin nivå och utifrån sin erfarenhet. Svaret på vad det är, varierar då också utifrån sammanhanget och framförallt för vems skull det görs. Rätten att få vara subjekt, helt enkelt. Även på scen.
(Det bästa är att om barn gör saker helhjärtat och uppriktigt, så berörs publiken ändå. Så det är ingen motsättning.)
Här går det att läsa en annan text på samma tema. En riktigt bra text!
”We need to talk about children and opera”
Musiken i kroppen 